Jag har torrhetsfobi. Det är sällan jag påminns om det eller behöver förklara det för någon. Men ändå: Jag tycker inte om när det är FÖR torrt.

Det kan vara torrt på olika sätt. Det är skillnad på torrt och torrt. Jag har letat ormar i Nevadaöknen utanför Las Vegas, nära Death Valley, torrt så det förslår. Men öken och viss sorts sand, RÄTT sand, är för mig en REN torrhet. "Clean". Jag kan inte förklara varför. Det bara är så.

Mina första riktiga rysningar förknippade med torrhet fick jag under skolåren. Tavelkrita är inte bra. Det gör mig ingenting att tavelkritan skriker när man vinklar den på ett visst sätt mot svarta tavlan, men när man sedan lägger kritan ifrån sig och ska gå tillbaka till sin bänk och känner kritdammet på händerna, fingrarna...
Detsamma gällde gymnastiklektionernas kalk. Nu var jag sällan på gymnastiklektionerna, jag hatade dem av andra anledningar, men en gång var jag tvungen att genomgå prov i ringar och bom. Då skulle händerna kalkas innan. Omsorgsfullt, så det dammade om det. Jag minns det än idag.

Att dreja med lera, eller att över huvud taget hålla på med lera och vatten innebär för mig ett utdraget lidande. Finns det något värre än två händer (dina egna) täckta med ett tunt lager torkad lera, sprucken, dammig och sedan sätter man händerna emot varandra: torrt mot torrt? Jag svimmar.

Torra handslag kan man aldrig helt gardera sig ifrån. Det har jag lärt mig. Man behöver inte vara gammal och grå för att vara torrhudad. Det finns unga med märkligt döda, torra händer. Märk väl att jag inte efterlyser handsvett, utan bara vanlig "levande" handhud. En hälsning med en torr livlös hand som liksom inte greppar, utan bara glider ur som en rökt böckling... Det går inte. Jag släpper taget innan handskakningen ens ägt rum.

Att bita i tyg är ett eget kapitel. Ni kan ju tänka er: Ju tjockare "filtigare" tyg, desto mer obehag. Och varför ska man bita i tyg? Som tur är behöver man inte slicka på akvarellpapper så ofta heller. Och nu var det rätt längesedan jag sopade stenplattorna på radhustomten ute hos mamma och pappa, med den där risiga, torra kvasten. Men varje år smyger kalla kårar efter ryggraden när de där stora gatusopningsbilarna kommer dammande en solig vårdag och sopar upp all sand som sandats under vintern. Det är en speciell sorts tussilagotorrhet. Outhärdlig!

Husdjur innebär problem av olika slag. För mig finns torra husdjur och, hmm, fuktiga.
Fiskar är fuktiga. Det ska de vara. Men akvarier behöver göras rent, tömmas på vatten och skrubbas. Och det var något med de där matta algbevuxna glasrutorna som kändes hotande. Något torrt helt enkelt. När min gamla franska bulldogg Babs var förkyld och hade torr nos, slapp hon mig. Vem vill kela med en torr fransk bulldogg? Jag hade en tam skata en gång (jag kanske borde gå till någon psykolog med det här?). Den var okej tills jag kom på hur oerhört torr den var. Fjädrarna, torra, dammiga, mjälliga skatfjädrar som flaxar: "Foff foff foff". Och så lätet, kraxet, helt salivlöst. Det lät som en pedal som gnider mot ett kedjeskydd. Ett torrt kedjeskydd.

Okej, tänk er allt det här jag hittills nämnt sammanslaget och ni får den fullfjädrade torra mardrömmen. En studie i torrhet. Det slår till och med Hitchcocks torra fåglar...

Nu har jag som sagt klarat mig ett tag, men i morgon kommer de hem till mig och ska slipa brädgolvet. Och dammsugarpåsen behöver bytas. Och i övermorgon kommer tandläkaren att sätta in en sån där torr pappersinslagen röntgenfotograferingsplåt i munnen på mig och...
Bäst att ta sig en styrketår redan ikväll: One double fuktkräm, with Lypsyl on the side, please!

/Carl Fredrik Holtermann