All information jag får från Stockholm måste jag placera in i miljöerna i min vanliga värld. Ett telefonsamtal från Spray, ett e-mail från en gammal kamrat, allt det har varit så självklart och plötsligt så berör det mig inte riktigt. Jag har en stor artikel inne i SvD City men orkar inte köpa tidningen utan struntar i det för att det verkar för jobbigt.
Enligt samma teori blir Stockholms-världen just nu väldigt drömskt fysisk, jag måste koppla varje information till en person, en miljö, en detalj eller en rörelse. Ett telefonsamtal får mig att måla upp rummet personen sitter i, fantisera om vilka kläder han/hon har på sig, hur personen rör på munnen och hur kroppen rör sig. Jag är en utomstående, någon som inte längre har tillgång till självklarhetens mönster utan måste skapa sammanhangen själv. Tankarna blir kusliga: "Samtal från brorsan - han är hemma - han är i sitt vardagsrum - han sitter i soffan - han har t-shirt - han kliar sig på magen - han spelar Lloyd Cole - han har varit på jobb så hans frisyr är ganska samlad - han är trött - han ligger ner - på golvet ligger ett ex av DN". Alla dessa detaljer och tusen till susar genom min hjärna, jag är ju så van att ha bilderna gratis (eller inte bry mig om dem alls) men plötsligt är de så mycket viktigare och så mycket svårare att måla upp.
Så när jag känner mig ensam känner jag mig väldigt ensam. Jag tänker på kvinnokroppar igen, på huden och hur vackra (nästan) alla tjejer blir i mörkret. Jag tänker på den senaste gången jag hånglade, hur hennes tunga rörde sig, hur hennes hand rörde sig över min kropp, hur hon tog min hand. Dessa saker är så viktiga och jag blir ledsen när jag tänker på sådant för jag märker hur mycket jag vill men hur lite jag kan hålla kvar, hur mycket jag romantiserar, om min pipa, mina texter, om kvinnor, om mig själv.
Ni måste läsa det här som jag skrev klockan fem på morgonen för en vecka sedan:
Vilken flicka skulle kunna tycka jag är vacker där jag står nu, full som ett svin med underläppen hängandes och ögonen så där tomma och blanka man man inte kan fejka. Jag förstår mig inte på mig själv och de flickor jag hånglat med i berusat tillstånd. Ingen kan se bra ut packad som ett svin! Om inte jag kan det kan ingn Jag skriver kanske en tredjedel så snabbt när jag är så är här full. Mina fingrar är helt stummma och vilse, de försöker så mycket att hitta de bookstäver jag tänker på men de kan inte hjälpa det, felet ligger längre upp, ungefär som att alla tågolyckor skylls på signalfel.
Mmmmm jag orkar inte mer jag håller på att falla ihop just nu, jag känner mig dels otroligt secig men också otroligt rysslig (jag kan inte skrivfa egentligen) s´åm jag ska tokdöcka just null.
Goodbye