Jag ser honom redan på långt håll. Det är alltid något stressat över honom och så biter han på naglarna. Jag vet inte om det är därför jag så fort lägger märke till honom, det är väl det. Eller att han är jättesöt.
foto: Camilla Sjödin
Den är ganska olik Pers andra böcker, jag tror att jag tycker det för att den känns mer "skriven". Hans tre första böcker läste jag ut på en timme, med "När oskulder kysser" tog det säkert en vecka.
- Till Darling #8 "Potatisnumret" skrev du en sexnovell som handlar om en trettonåring. Varför är du bara fascinerad av småflickor?
- Det där är en grav fördom. Visst är jag fascinerad av unga flickors uppväxt och tonårstid, men inte i sexuellt perspektiv.
- Jag tycker att det inte finns något som är så skrämmande stort som att vara sextonårig förödande skönhet; Från att ha varit ett barn så riktas plötsligt hela världens uppmärksamhet mot en. Om det inte är fula gubbar som vill våldta dig, så blir killar i klassen besatta. Över en dag måste flickor lära sig att ha ett förhållningssätt till det och tjejkompisarna blir avundsjuka och man måste lära sig spela en massa spel för att överleva.
- Men är det inte så att du inte klarar av vuxna kvinnor...?
- Vilken anklagelse. 25 åriga kvinnor kan man ju kommunicera och resonera med. De har ju lika stor erfarenhet som jag och är därför lättare att vara med.16 åriga flickor är däremot totalt opålitliga..Och ju äldre man blir, desto svårare blir det förmodligen att ha en seriös kärleksrelation med en 16-åring.
- Men om man får dem så är de lätta att påverka, du kan få dem att vara precis som du vill...
- Det har sin charm att ens faderskänslor väcks, men det handlar inte om att jag vill påverka någon. Om man befinner sig i en relation där man har oinskränkt makt så är det lätt hänt att man utnyttjar den, men det är snarare ett behov att ta hand om och trösta...
- Jag trodde att det var tvärtom. Att det var du som ville bli tröstad.
- Det är den yttersta romantiska tanken att bli omhändertagen av en 16 årig flicka. Men den är ganska utopisk.
- Varför är just en 16-åring så önskvärd?
- Det vore fruktansvärt om man var helt säkert på sin sak: Jag vill bara ha 16-åriga blondiner som är kaxiga och tar hand om mig. Jag har ingen sån hang up.
- Vad tycker du om Stig Larsson?
- Jag gillar hans poesi ganska mycket.
- Har du Stig Larsson komplex?
- Inte det minsta. Om jag hade varit fixerad av att bli författare i tonåren så hade jag haft det. Men jag hade aldrig de ambitionerna, därför hade jag aldrig några "författaridoler".
- Du har blivit kallad generationsförfattare. Det har Ulf Lundell också och han är jättestor, lika med Klas Östergren, men dig har det inte hänt så mycket med. Du skriver inga storsäljare direkt.
- Nja, jag är ju faktiskt den svenska författare under trettio som säljer mest. Ulf Lundell är ju ett exceptionellt fall med en debutroman som säljer så extremt... Klas Östergren har det tagit en hel djävla massa år att bli stor. Han debuterade 73- 74 och det var ingen som brydde sig förrän -80 då "Gentlemen" kom.
- Men du har ändå varit med ett tag...
- "Cigarett" kom för sju år sen... Man får komma ihåg att författare är den långsammaste bland det långsammaste av karriärer. Frågar du mitt förlag så ser de mig fortfarande som sin lilla slyngelförfattare.
- Är inte det jobbigt att du börjar bli gammal och det kommer yngre författare...
- Det skulle kunna ha varit jobbigt. Om en 20 åring hade debuterat med den ultimata raveromanen och hade ett liv som påminde om mitt, men nu är jag rätt ensam om det jag gör.
- Jag kan känna igen dig som person i dina böcker...
- I den nya boken så är det tre huvudpersoner och alla tre representerar väl på sitt sätt sidor av mig själv.
- Är det enda sättet att skriva böcker på?
- Att skriva om sig själv?
- Nja, att man använder sig själv i karaktärerna?
- Jag avskyr den självbiografiska nittiotalstrenden där allt ska vara på riktigt och realworldaktigt. Min bok är extremt otrendig eftersom det är en helt påhittad roman... men det är klart att mitt liv, mina tankar och känslor påverkar innehållet.
- Varför är den här boken bättre än dina andra böcker?
- Därför att det är en hederlig historia och jag har blivit en bättre berättare. Det känns som om jag har skrivit en riktigt bra roman och det har jag inte känt tidigare.
- Varför är du en bättre berättare?
- Jag har blivit mer rutinerad samtigt som jag vågar ta ut svängarna mer... Jag vet att det inte är något problem att skriva en bok. När man vet det så tror jag att man vågar ge sig själv fler utmaningar och man tar sig an större projekt eller låter det flummigt?
- Det är rätt flummigt att skriva böcker över huvudtaget.
- Jag kan hålla med om att det kan verka flummigt i det avseende att folk tycker att jag inte gör något vettigt.
- Hur överlever man då?
- På förskott, stipendier och små extraknäck i tidningar: sexnoveller till Darling eller krönikor till Amelia.
- En krönika till Amelia? Allvar?
- Ja, det är moget.
- Känner du dig mogen?
- Nä.
- Vill du vara mogen?
- Jag mår ju fan så mycket bättre nu än jag gjorde för 3-4 år sen. Jag var sjuk, deprimerad och introvert. Fråga mig inte hur det gick till, men över en sommar blev jag harmonisk. Jag hade kanske världens längsta tonårsdepression.
Fram till 25 så var det en mardröm att bli äldre, men vid 26 så vände det där.
- Det säger alla som är över 25.
- Det kanske går en magisk gräns där. Tycker du att det är jobbigt att bli äldre?
- Jag hatar det. Jag har slutat tycka att det är kul att fylla år.
- Jag förstår precis vad du menar.
- Jag kanske också har världens längsta tonårsdepression.
- Om det bara handlar om åldersångest så är det en naturlig grej. Det skapar säkert bara en sund stress och man blir förhoppningsvis pressad att göra en massa grejer. Som jag: Jag debuterade när jag var 22 men tyckte det var alldeles för gammalt, jag ville vara ett underbarn, 18 hade varit en lagom ålder. Nu fattar jag inte hur jag som 22-årig spoling kunde få för mig att skriva en bok.
- Tycker du att du har utvecklat ditt språk, om vi talar rent berättarmässigt?
- Absolut. I början av mitt skrivande gick jag stenhårt in för att inte använda adjektiv, jag ville ha ett enkelt och torftigt språk, det var helt medvetet. För de flesta unga som skriver böcker är det ofta tvärtom. De kan inte skriva "löven faller" utan måste skriva "löven singlar ner" och när de blir äldre så inser de att man inte behöver skrika så högt, man kan skriva mer avskalat. Jag har varit tvärtom. Och nu vet jag inte om jag tar i för mycket istället och är alltför inne på att beskriva saker.
- Varför är det viktigare att beskriva saker nu?
- Jag har bara större lust att gå loss på det helt enkelt.
- Eller ville du bara skriva en tjockare bok?
- Absolut inte. Alla som inte skriver själva tror att författare vill skriva tjocka böcker. Det är en av de största missuppfattningar som finns. Det är klart att det är roligt att ha skrivit en tjock bok, men det var verkligen ingen ambition.
- Ska du inte skaffa dig ett riktigt jobb någon gång?
- Det är det jag känner. Den här boken vill jag ha översatt och jag vill att den ska sälja. Annars får jag hitta på något annat, jag vill leva bekvämt.
- Du kan ju alltid skriva för tidningar.
- Det är tråkigt. Jag älskar att skriva prosa, men att skriva artiklar tycker jag är mardrömstråkigt.
Men kan man inte överleva som författare då ska man ge fan i det. Det är klart att man år efter år kan stå med mössan i hand och få stipendier men det är inget roligt, det är ingen anständig tillvaro. Dessutom är jag så skuldsatt att kronofogden jagar mig med blåslampa hela tiden...
- Hur mycket av Per Hagman är image egentligen?
- 0k, jag försöker inte dölja min bakgrund eller hur mitt liv ser ut. Jag kan inte hjälpa att jag har det som jag har det eller hur?
- Om du inte vill skaffa dig ett riktigt jobb.
- Det skulle ju vara att skaffa en image. Ett bankjobb, iklädd kostym...
- När du skriver, skriver du om pojkdrömmar då?
- Det gör jag säkert. Det är klart man använder fantasier som man hade när man var 17. Men jag skriver också om saker som inte har hänt, utan som jag kommer på medan jag skriver.
- Försöker du förverkliga något du skrivit ibland?
- Nej, men det där är djävligt intressant för när jag har skrivit en bok så har jag nästan alltid i efterhand insett att min roman har förverkligats, utan att jag har strävat efter det.
- Så det har hänt, men utan mening?
- Ja, det vore i för sig coolt att skriva en livsplan som man vill ska hända de närmaste åren och så genomför man allt punkt för punkt och sitter med sin almenacka och prickar för, att nu har jag kommit till sidan 89 för nu har jag satt på den tjejen... Men det händer ju inte.
/Marie