av Jessika Gedin, illustration: Lovisa Burfitt

I solens kärna är det 15 miljoner grader men här är det bara 23 och det är en strålande dag för kärlek i gröngräset.
När jag tar på mig mina sandaler tänker jag på kittlande grässtrån och lätta små brisar över bar hud och den bestämdaste tunga jag mött och den kombinerad med mjuka mjuka varma torra händer och jag vet att jag ska skratta så där pärlande och att mitt hår ska flyga som i timotejreklamen och alldeles innan är jag komplett och fullständigt lycklig och en femme fatale som ska förföra och förgöra som proton-proton-reaktionen och på mig ska man bränna sig för i min kärna är det också 15 miljoner grader.
Jag vet hur det kommer att bli för jag har sett det på film och jag ser min eftermiddag i snabba klipp med violinfyllt soundtrack och löv i håret och överraskande romantiska kyssar i solnedgången. Kanske på en bro, med vatten i bakgrunden? Man vet inte.
Sandaler på, tunna små kläder som kan glida av med bara knäppet av två fingrar, sommarljus och nyrollade armhålor. Ingen parfym (den kan härskna) men mycket schampo och nya hårspännen.
Jag står och väntar vid mötesplatsen och har tid att inta en fördelaktig pose. Tryckt mot den svala marmorn, benen i kors, bröstet fram, halsen lätt bakåtböjd. Jag vill se ut som om jag njuter redan. Ge en försmak av hur jag ska njuta sen. Ge en bild av hur jag ser ut när jag ligger ner. Ge en glimt av hud. Lova med min kropp.
Solen befinner sig på 15 miljoner mils avstånd. Men den är stark.
När mannen i mitt liv kommer svettas jag på överläppen.
Jag ser hans porer. Han är sommarbrun och vacker och jag ser hur hans nyrakade haka redan börjar spricka upp i mörk skäggstubb. Jag ser det spräckliga i hans grå ögon och jag ser ett hårstrå som fladdrar i hans vänstra näsborre när han andas. Ut in, ut in. Hypnotiskt.
Och han ser mig. Tittar på mig.
Iakttar mig.
Och jag förstår att den miljarddel av solens totala strålning som träffar jorden är tillräcklig för att förgöra mig. Förtära mig. Belysa mig. Accentuera min rödspräckliga vithet. Lyfta fram och betona det flammigt rynkiga som min badrumsspegel så barmhärtigt skuggar och bagatelliserar.
Jag vill att det ska vara mörkt. Jag vill gå på skuggsidan. Jag vill sitta inomhus längst bort längst in och långt från alla fönster. Jag vill inte svettas. Jag är inte sensuellt halkvåt och inbjudande, bara upplöst och utplattad. Finskt nybastad. Porrfilmsbelyst.
Jag ser ett ställe på benet som jag missat när jag rakade mig. Tre envisa svarta hårstrån glor ondsint och skadeglatt på mig.
Jag lägger benen i kors. Snor dem runt varandra.
"Ska vi gå?"
"Mmmm."

Jag går lite bakom. Tyst. Jag tar ut hårspännena. Resonerar: Om jag låter håret hänga ner över ansiktet kan det dölja i alla fall lite. Jag stirrar ner i marken. Jag ser en smal glipa av vägen, resten är täckt av råttfärgat hårsvall. Det hettar på min rygg. Jag känner hur svetten bildar små droppar som rinner mellan mina skulderblad. 15 miljoner grader.
I gräset sitter jag vänd från mannen i mitt liv. Resonerar: Om jag tittar på utsikten hela tiden kan jag ha huvudet vänt från honom. Bra.
Medan skuggorna smyger sig närmare har jag sett på honom. Det lilla vecket som bildas på magen när han böjer sig fram, finnen vid tinningen, ärret på hakan, det spruckna blodkärlet i ögat.
Det förvånar mig att han inte är felfri. Det förvånar mig att jag bara tänkt på vad han ska se, inte vad jag ska se. Det förvånar mig att han äcklar mig. Jag undrar var jag hållit honom. Om han lämnat hudavlagringar i mina handflator. Det förvånar mig att jag varit så nära en total främling. En alien.
Kaffet kallnar i frigolitmuggarna. Osten på brödet gulnar och torkar. Vattnet i vattenflaskan är grumligt av smulor och saliv.
När jag lägger mig bakåt och tittar upp mot allt det blå kan jag inte längre känna hans fingrar klättra upp längs mig.
Jag känner knölarna under dem, missfostret som är jag, missfostret som är han, fläckarna, skrynklorna, bölderna, rynkorna, strävheten, sladdrigheten.
I blodet klirrar det av isbitarna som bildats där. Bedövning. Mellan mina lår får grässtrået som skulle kittlat mig och öppnat mig, alla musklerna i ryggen att fastna i oupplösliga knutar. Den varmamjukahårda tungan är en kallblodig reptil som alldeles för snabbt slinker in och ut ur min mun. Som en orm. Inte som jag minns det, inte som jag tänkt det. Jag vet att jag tittar när vi kysser varandra. Fäster blicken någonstans bortanför honom. Längtar dit. Bort.

Jag ligger alldeles stilla medan hans hårda små fingertoppar trevar och nyper och lämnar outplånliga fingeravtryck över hela mig. Nedsänkningar i mitt kött av tummens och pekfingrets virvlar. De klättrar snabbt bort från där jag vill ha dem kvar, nyper och gnider på trött och ointresserat skinn som till slut blir så varmt av friktionsvärmen att jag tror att jag ska fatta eld. Hans händer som små brännande kometer.
Inuti mig gnisslar det som en fuktig wettexduk mot en glasskiva. Jag hör hans små ljud och jag försöker inte lyssna, försöker att inte tycka att han är löjlig. Men jag är inte med. Kan inte göra annat än att ha vidöppna ögon och se hans svettiga självutplånande kamp. Se hans sanna lilla genomskinliga helmänskliga veka jag och jag river honom hårt på ryggen för att få honom att vara tyst, men inte ens när det kommer blod förstår han att det är något annat än sex.
Att det är mer som hat. Eller i alla fall förakt.
Jag kniper ihop ögonen och är alldeles sval i hettan. Bakom mina ögonlock flyger färger och dammkorn och när jag blundar riktigt hårt kan jag på något sätt stänga öronen också.
Jag stänger honom ute.

Det blir aldrig samma sak nu. Jag kan känna det i hela mig. Något som förändrats.
Jag tänker nu. Virvlar inte med i känslan som jag gjorde förut. Nu när hans svett droppar över mig tänker jag på att mina sandaler skaver, att det kliar på benet (Det kittlas. En spindel?). Jag undrar vad jag ska göra hela sommarlovet om jag ska lära mig åka vattenskidor. Jag tänker på teven hemma och att det låg stora dammråttor längs med sladdarna och att jag borde plocka bort dem innan någon ser. Jag funderar på vad jag ska ha på mig, vad jag ska äta till middag. Jag försöker räkna ut vem jag kommer att bli kär i. Sen. Nu.
En sista liten pust. En meningslös utandning. Han tittar ner på mig med en hundvalps fuktiga blick. Jag tittar på hårstråt i hans näsborre, undrar om han har frågat något. Välter bort hans värdsliga tyngd från mig. Välter bort honom ur mitt synfält.
Högt där uppe suckar en luftballong.
Det är fortfarande 15 miljoner grader här ute.
Jag blundar.