text: Charlotte Rönquist foto: Karolina Henke

Män har i alla tider skrivit hårdkokta berättelser om hur det är att växa upp och bli man. Hjälten i böckerna driver ofta omkring i sin ensamhet och söker meningen med livet med en väska i ena handen och en flaska whisky i den andra. Han sätter på snygga donnor och känner sällan ångest om något går fel. Varför skulle han, livet går ju vidare ändå...
Som tonåring läste Kristina romaner av författare som Ernest Hemingway, Jack Kerouac, Ulf Lundell och Klas Östergren. Visst, hon tyckte att böckerna var bra, men ganska snabbt retade hon sig på den manliga jargongen och de ständigt återkommande schablonbilderna av kvinnan som antingen sval och oskuldsfull eller övererotisk och hotfull.
­ På gymnasiet skulle man läsa generationsromaner, alla gjorde det, det var det som gällde. Och på samma gång fick man lära sig om hur det är att bli vuxen.
­ Men även när det gäller andra böcker så är de skrivna av män, om män. Det finns alldeles för få böcker som vi tjejer direkt berörs av, säger Kristina. Hon tycker att bra litteratur är det som beskriver vardagen, hur trist den än är, och som inte gör en bagatell av pinsamma situationer eller som beskriver ångesten man känner för att man varit taskig mot en kompis.
­ De romaner som jag tycker är intressanta att läsa, tar upp tankarna som cirkulerar i huvudet på människorna i berättelsen. Sådana tankar som han eller hon aldrig skulle säga högt till någon. Litteratur ska handla om det: Vad vi egentligen tycker och tänker.

Kristina väger sina ord noggrant. Ibland ändrar hon sig och kommer på något som hon vill få sagt på ett tydligare sätt. Hon berättar att det känns viktigt för henne att ingenting missförstås. Hon sitter med rak rygg och har bra koll på vad jag gör och säger. Frisk och sund, liksom. Hon verkar gilla att prata och ger ett direkt intryck av att vara målinriktad och stark. ­ Media är alltid snabba med att placera in en nykomling i ett fack. Det vill jag inte vara med om. Jag skulle hata mig själv om jag ställde upp på att stylas om till något jag inte är. Men om det finns en kul idé med en bild så visst. Jag tycker om nya vinklingar. Det får gärna vara roligt men inte så att det blir tramsigt eller oseriöst.
I romanen får läsaren följa berättarjaget Annas vardag. Att vara kvinna innebär en hel del för henne. Anna suckar över utseendefixeringen och inställsamheten till det motsatta könet. Hon frågar sig varför alla killar tittar på sexiga kvinnor. Måste man som tjej alltid vara pigg och glad? Hon övertygar sig själv att de som lyckas bäst här i livet är de som är vackra. Iakttagelserna gör henne matt och splittrad. Sorgen efter hennes bortgångna mamma växer hela tiden och hon börjar isolera sig från omgivningen, till och med från bästa vännen Moa.

De gånger Anna går till sin pappa för tröst eller för att fråga om familjens förflutna får hon inga svar. Hans sorg har förvandlat honom till en apatisk arbetsnarkoman som inte orkar konfronteras med någon. Och storasystern har valt att fly till London.
En pojkvän kommer in i berättelsen, men inte heller den relationen är utan komplikationer. De missförstår varandra och Anna undrar hur killar är funtade. Hon önskar att det vore lika självklart att prata med varandra som att ha sex.
­ Jag tänker mycket på hur människor pratar med varandra och på hur ofta det uppstår missförstånd när kommunikationen inte fungerar ordentligt. Det gäller inte bara mellan två som är ihop, vänskapsrelationer kan vara precis lika komplicerade. För att tystnaden ska kännas behaglig krävs det att man är väldigt bra kompisar.

Är boken självbiografisk?
­ Nä, men visst finns det självbiografiska bitar i berättelsen. Anna är min mörka syster, kan man säga. Men väldigt mycket är påhittat. Min egen mamma lever och arbetar på bibliotek i Sundsvall, där jag är född.
Varför skrev du boken?
­ Det talas alltid om manliga förebilder och hur viktigt det är för pojkar att växa upp med en pappa vid sin sida. Det är ovanligt att man tar upp hur det är för en flicka att växa upp utan en mamma, trots att det ju också förekommer.
Säg något om feminism?
­ Jag föredrar att prata om män och kvinnor som individer. Men jag tycker att det är spännande med feminism, det är jätteintressant. Egentligen är det synd att den fortfarande behövs men samhället särbehandlar ju könen... Flickor och pojkar behandlas olika redan i grundskolan. Även om flickorna startar en diskussion i klassen så är det alltid killarnas kommentarer som blir de slutgiltiga.
­ Vi blir uppfostrade in i olika roller och flickor lär sig att få uppmärksamhet genom att vara söta istället...
Vilka är dina förebilder?
­ Författarna Simone de Beauvoir, Marguerite Duras och Cora Sandel. Dessa kvinnor slår det mesta.
Hur minns du skolåren?
­ Man var så osäker på hur det skulle bli och hade någon slags förväntning på att allt skulle vara som i någon Pripps Blå-reklam, men jag var inte på ett enda beachparty, och ingen öl på klipphällen blev det heller. Såklart.
­ Jag gick ut mycket och det var väl rätt kul. Min tillvaro var väl inte annorlunda från någon annans, skulle jag tro.

Som 21-åring kom hon in på en skrivarkurs på Biskops-Arnö och det var då hon skrev den första versionen av "I vattnet flyter man".
Kan man bli författare genom att gå skrivarkurs på folkhögskolan?
­ Nej, så enkelt är det inte. Biskops-Arnö var bra på det sättet att den hjälpte mig att hitta mitt språk. Man fick chans att jämföra sina texter med andra elever. Det var toppen.
­ Konstskolor finns det massor av och om man säger att man går där blir man respekterad. Med skrivarkurser är det annorlunda. Det är mindre accepterat och man får kommentarer som: "Föds man inte till att bli författare?". Även de som skriver behöver träna och kritiseras för att bli bättre.
Hur blir man bra då?
­ Först och främst genom att läsa mycket och våga börja skriva. Det behöver absolut inte vara självbiografiskt för att det ska bli äkta. Man måste gå in i sig själv och känna efter, hitta ett eget uttrycksätt. Det blir alltid bättre om man skriver något man själv skulle vilja läsa. Om man konstruerar för mycket kan det lätt bli krystat. Tänk inte att du ska skriva "den nya generationsromanen". Lita istället på dig själv och dina idéer.

Än så länge känner Kristina sig mer som en studerande än som författare. Hon håller forfarande på med sin psykologutbildning på Stockholms Universitet. Om två och ett halvt år blir det en examen. När hon får tid över försöker hon skriva på det som ska bli hennes andra roman. Som det ser ut nu kommer även den att handla om en tjej.
Skriver du mycket på kaféer...?
­ Aldrig. Jag skriver alltid hemma, det ger mig bättre ro. Jag trivs inte bland folk.