Du är tretton år. Kanske är jag betydligt äldre. Men i hjärtat är jag precis lika stor lika liten som du. Gör du mig lika liten stor som du. I hjärtat är jag. I hjärtat bor jag, bor du. I hjärtat är jag lika sjuk, lika ren. Det vet du, det vet ni allihopa. Båda kommer vi från familjer bakgrunder liv omständigheter själsligheter som inte kan kallas något vidare och som inte har något att göra med de människor vi vanligtvis omger oss med och som förenas i sitt förakt för oss.
Den här sommaren möts vi, den här sommaren skall vi skimra. Det vet vi båda. Vi vet när den skimrar och vi vet hur den kommer att gnistra i våra minnen för alltid. Det är vår utgångspunkt, det är vår ambition.
Det är i Haverdal strax utanför Halmstad, på den svenska västkusten. Det är i ett mycket speciellt sommarhus, ritat någon gång på femtiotalet av en excentrisk arkitekt.
Det är en avlägsen släkting till mig som bor i ena huset och din familj som bor i det bredvid. Men det är nere vid havet vi möts för första gången.
Det är sommarveckor alldeles strålande, det är ett hav så salt och svalkande och det är långa breda lena sandstränder. Kanske de längsta och bredaste och lenaste stränder och allra mest strålande sommarveckor detta gråa kalla land kan uppbåda.
Nere i det långgrunda vattnet brottas du med en babyblå luftmadrass bland näpna vågor när du får syn på mig och stannar upp och ser på mig länge, länge. Så länge att till och med luftmadrassen blir svartsjuk och ger sig av till havs. Du känner igen mig. Du känner igen mig från där vi bor, men det är något mer. Jag känner igen dig från där vi bor, men det är något mer.
Du är till hälften skotsk och till hälften italiensk, men det är svenska du talar och det är mörkblont ditt hår är. Du bär en svart baddräkt med vita revärer ner längs sidan och du är alldeles jämnt solbränd. Solbrännan har precis den nyans som en ung flicka med ditt hår och dina drag ska ha. Din baddräkt visar att du inte längre är ett barn, din baddräkt visar att du är en späd flicka som kommer att få de allra exaktaste former. Ditt ansikte, dina drag är flickebarnets, men det flickebarn som börjat tänka tonårsflickans tankar. Din mun. Herregud, dina läppar. Just precis de läppar, just precis den mun som en sångerska, som heter Vanessa och som jag tycker om, hade just innan hon blev berömd. Inte plutläppar, inte uppseendeväckande fylliga, snarare varsamt aggressivt är din överläpp uppböjd, så att dina friska starka och somrigt bländvita flicktänder blottas förödande vackert när du talar eller ler hastigt. Läppar. Det är unga flickläppar som trotsar alla konventioner för människans ansiktsmuskulatur.
Men man får inte, man får aldrig aldrig glömma att människoansiktet är det mest komplexa muskelsystemet i hela djursläktet. Det är ju det som gör att man aldrig ger upp i väntan på de allra vackraste flickläpparna. Men dina läppar, din mun är nog den vackraste jag hittills sett i mitt liv. Nästan ett vagt stråk av missbildning över dina läppar, den skönaste missbildning jag någonsin skådat. Ögonen, eller kanske blicken, är milt bränt socker inramade av förhållandevis grova och solblekta ögonbryn. Din hy är utsökt gyllenbrun persikohy och du har ett cyklop uppskjutet i pannan. Den allra lättaste form av uppnäsa har du och halsen, halsen är frisk och späd och dina axlar ska vi inte ens tala om. Och så de små söta brösten som jag undrar hur mycket större de kommer att bli eller om de redan är färdigutvecklade och som i så fall gör dina former, din kropp, fulländad. Och när jag står där i salt vattenbryn och i skuggan av detta praktexemplar av ungt flickdjur i blom vill jag för ett ögonblick inget hellre än tala om för dig att du måste älska din skönhet, för unga vackra flickor begriper sällan sin skönhet förrän den redan börjat falna, så som rosen först i skymningen reflekterar över hur förförisk den var med morgonens dagg på sina blad. Men precis som rosen mest tycker sig tyngas ner av den dagg den skänkts tycker sig prinsessan tyngas av sin skönhet och det är så synd så synd så synd och jag vill ju att du ska förstå din skönhet.
Men jag säger förstås ingenting.
Tysta, tysta, tysta är vi. Sedan några ord.
Vi kan prata med varandra. Du vill vara vuxen och vi pratar blygt och svävande precis på gränsen mellan den glödheta torra sanden och den våta.
Sedan bygger vi sandslott, ett stort och tjusigt slott i precis lagom fuktig sand bygger vi. Sedan gör vi sandänglar och säger att vi borde göra snöänglar tillsammans till vintern. Sedan springer vi ner till och ut i det salta salta svalkande vattnet och så snabbt springer vi ut att vi till slut låter oss själva ramla ner i det ungefär så långt ut att det når oss till knäna. Sedan ser jag dig när du kommer upp till ytan och ställer dig upp med det allra vackraste blöta hår. Sedan går vi upp. Sedan äter vi glass. Sedan sitter vi och pratar tillsammans med din mamma och din pappa och min släkting på varsin turkos handduk och din mamma och din pappa tycker om mig och när de säger att de skall in till stan på eftermiddagen och du buttert säger att du inte vill följa med så säger de "men du kan väl bjuda Per på fika i trädgården, då" och jag tänker att dina föräldrar vill att du ska vara precis lika vuxen som du själv vill. Sedan skiljs vi åt.

2.

Några timmar senare stiger jag in genom grinden till ditt hus, som är precis likadant som det som jag bor i. Badrummet, eller snarare duschrummet, är skilt från bodelen och man stiger in i det direkt från trädgården genom en vitmålad trädörr. Det är därför jag så fort jag stigit in genom dörren hör duschen. Jag ropar hallå men får inget svar. Jag tar ytterligare några steg mot badrumsdörren, som står på glänt och ropar hallå igen. När jag står alldeles utanför dörren knackar jag först försiktigt, sedan hårdare, på den. Men får ingen reaktion. Så gläntar jag försiktigt på den, beredd på att generat få be om ursäkt och snabbt stänga den igen.
Men det är ingen där, det är tomt och duschen står och strålar alldeles ensam.
Jag vänder mig om, ut mot trädgården för att se mig omkring. Ögonblicket därpå kommer du ut från huset. Fortfarande i din svarta baddräkt med vita revärer och med det långa vackra salt- och solslitna håret uppsatt i en tofs. I handen håller du en marinblå frottéhandduk som ser dyr och tjock ut.
Du säger att du suttit och solat i trädgården och löst ett korsord i en veckotidning och att du just skulle duscha men i samma ögonblick du skruvade på duschen insåg att du glömt hämta en handduk. Du säger det helt snabbt och glatt och obesvärat som om jag vore vem som helst, men sedan. Sedan lägrar sig den där mycket speciella känslan mellan oss. Den speciella känsla som jag inte vet hur den ser ut inuti dig, för du är ju så ung, du är ju så liten. Du är ju så ung, du är ju så liten och det där som din kropp och dina ögon och dina läppar gör med mig är inte bra. Jag vet.
Jag tror vi båda är precis lika besvärade när du nått fram till badrummet och står i dess dörröppning, medan jag står kvar på samma ställe och bara har följt dig med blicken. Svarta och illa avklippta slitna stretchjeans och en liten ljusblå tshirt bär jag, du endast den där kvinnliga men inte alls vulgära baddräkten. Under några sekunder står vi inte ut med att möta varandras blickar och jag vet att jag har stånd och jag vet att det här inte är bra och jag tittar hastigt upp mot dig och du står under duschstrålarna, fortfarande i baddräkt som glänser blöt och åtsmitande om den kropp som jag inte bara kan få bort ur huvudet; på bråkdelen av en sekund hinner jag registrera hur dina bröstvårtor styvnat i duschen och du ler lite nervöst mot mig, jag lika nervöst mot dig. Jag väntar på att du ska stänga dörren om dig och när du inte gör det känner jag att ju omöjligen kan säga "ska du inte stänga dörren?" eller gå fram och åtminstone skjuta igen den, men det är fram jag går, fram till dörröppningen.
Till att börja med.
Till att börja med är du definitionen av en sommarflicka.
Till att börja med duschar du bort sand mellan tårna.
Jag tittar på. När du överdrivet noggrannt duschat den ena solbrända flickfoten helt ren, tittar du upp på mig med en blick som bara är granskande. Möjligen lite frågande. Du måste ha sett hur jag är hård nu.
Sedan du tvättat bort sanden från den andra foten sätter du fast duschen i sin hållare, vänder ansiktet upp mot strålarna och det är en så fruktansvärt enkel och sliten scen, men så förödande skön, speciellt när du låter det vatten som rinner in i din mun komma ut igen genom de där läpparna. Några ögonblick senare vänder du ansiktet mot mig igen och nu, nu går det en alldeles darrande känsla genom mig, alldeles ont i magen gör det, nervös på det sätt som jag inte blivit nervös på sedan jag var en liten skolpojke blir jag. För du bänder av din badräkts ena axelband och du gör det varken på ett försök till schablonvuxet långsamt förföriskt sätt eller på ett naturligt hastigt och enkelt. Men bänder ner ena blöta blanka syntetiska resåriga axelbandet gör du, bänder det ner över flickaxeln som är så gyllenbrunt späd att det gör ont i mig. Sedan det andra axelbandet. Men ändå sitter baddräkten kvar så att dina bröst döljs och då möts våra blickar på riktigt. Du tittar frågande på mig; något både ängsligt och förtjust i den frågande blicken. Min är uttryckslös. Jag står fortfarande ett par steg ifrån badrumströskeln och jag drar av mig min tshirt och tänker som ett mantra att om du bara ger mig minsta lilla vink om att det här inte bör fortgå, då slutar jag. Då går jag härifrån med en gång. Men du drar ner baddräkten ytterligare, kliver ur den och låter den ligga i en hög på det trägaller, eller snarare plankgolv med breda springor emellan, som är badrumsgolv.
Din slanka blöta nakna flickkropp med vatten som strilar ner längs den knottriga gyllenbruna huden är för mycket. De mycket små styva brösten som inte alls ser ut som några outvecklade pubertetsbröst utan skulle kunna vara fullvuxna men små och estetiskt oantastliga bröst till den kropp som är din. Och höfterna, herregud, höfterna och så där du är som allra hemligast. Jag bara kan inte hejda min blick och under den lilla bråkdel av en bråkdels sekund som min blick råkar flacka ner mot den plats på din unga kropp där du är som allra hemligast hinner jag försäkra mig om att du inte är för ung, inte för liten.
Alldeles tysta och allvarliga tittar vi på varandra.
Nej, högtidliga.
Högtidligt och allvarligt ser vi varandra i ögonen.
Mina avklippta svarta jeans stiger jag ur och jag har ingenting under och jag tar två steg fram. Så att du kan röra vid mig om du vill.
Men du stirrar som förhäxad på den när du ser att den är stor och blir större. Tittar gör du, du tittar ner på den så länge att du nästan, men bara nästan, når gränsen till att göra mig nervös. Och jag, jag ser bara på dina genomblöta läppar, på dina solbrända nyckelben och på dina bröst.
Till slut höjer du din blick och möter min. Långsamt spricker du upp i ett lika lyckligt som lurigt leende. Lyckligt lömskt ler du och jag blir generad.
Jag tar ytterligare ett litet steg och den nuddar vid din navel, utan att det är meningen, så att du kittlas eller ryser. I alla fall så rycker du till, dina unga magmuskler till på ett blixtsnabbt och undulerande vis.
Men jag har ju bara tagit ett steg fram för att få ge dig en puss på de där blöta utsökta läpparna som jag bara måste få smaka. Och jag böjer mig fram och du förstår och innan jag sluter mina ögon ser jag dig sluta dina. Och så möts våra läppar och det är läppar som är som inga andra läppar förut, det är en försiktig men envist nyfiken kyss, så som inga andra läppar än mycket unga läppar kan kyssa. Vi smakar varandras läppar, äter varandras läppar och efter fem tio trettio jag vet inte hur många sekunder drar jag mig tillbaka och öppnar ögonen.
"Nej, kom. Du ska bli ordentligt kysst", säger du och så möts vi igen och om jag förra gången bara höll min ena hand på din axel och den andra om din kind, så håller vi om varandra på riktigt nu.
På riktigt, vi möts på riktigt och våra kroppar pressas mot varandra och din solvarma och alldeles blöta lena hud mot min och det som är allra hårdast och känns allra starkast pressar mot din mage och jag vet att du känner det så väl och vi kysser varandra så länge så länge med slutna ögon att jag undrar om jag någonsin kysst någon så länge utan avbrott och vattnet bara strilar och strilar envetet över oss och mina händer är i ditt genomblött soltoviga hår och vi suger varandras läppar och jag kan aldrig någonsin bli mätt på din uppnosiga överläpp.
Sedan bara måste jag kyssa mig ner längs den kropp som känns fullkomlig i sin unika okyssta giriga nyfikenhet. Dina nyckelben är fantastiska, din halspulsåder utvecklingsstört skön. Och dina bröstvårtor så hårda, så små och när jag kysst dem en första gång och tittat upp på dig för att försäkra mig om att du inte har några invändningar, då ser jag hur du bara blundar. Rakt underifrån ser jag upp på ditt slutna ansikte och dina slutna ögon och dina lätta flickhänder som följt med mina axlar ner när jag sjunkit ner längs din kropp borde vara bevis nog, bevis nog för att du låter mig. Låter mig.
Du låter mig smeka din skatt till fjärilskropp. Först nere vid den mage som bara ytterst få flickor kan ha och då endast under en mycket kort och oåterkalleligt exklusiv period av sina liv, stannar jag upp.
Längre ner kan jag inte gå. Och du fattar mina axlar lätt och vill att jag ska ställa mig upp och så är det liksom din tur verkar du mena med ögon som är milt och somrigt bränt socker och som du öppnar för en mycket kort blick. Ner längs min våta blanka och hårda bröstkorg kysser du dig och jag ryser, gud som jag ryser.
När du sedan ställer dig upp raklång igen och våra ansikten är vända mot varandra helt nära är vi båda medvetna om hur djupt djupt djupt inne i något speciellt vi är.
Det är strax därefter och hela tiden med din blick vidöppet uppmärksam på min som du sträcker ner din hand och rör vid den hårda och stora. Rör vid en sådan som du aldrig någonsin rört vid. Din försiktiga och lika nyfikna som ovana hand rör vid den så att det bokstavligen håller på att svartna för ögonen. Ibland blundar jag, ibland tittar jag. När jag blundar är din hand honung och vanilj, riktigt hård och svår honung och vanilj som när känslan blir till smak på det allra mest påträngade vis. När jag tittar är din blick mycket klar och skärpt och registrerar precis varje detalj i mitt ansiktsuttyck. Du är så ung att du - hur många porrfilmer du än äcklad men nyfiket skulle ha kunnat smygtittat på om natten - inte vet hur du ska göra, men till skillnad från andra unga flickor blir du inte för besvärad, för nervös eller rädd. Bara mer beslutsam och otålig och envis.
Nere på huk och med dina läppar precis alldeles framför den, så att bara själva synen får det att svindla till igen och jag måste ta stöd mot väggen, håller du om den mer bestämt med båda händerna och smeker, inte drar, fram och tillbaka. Och aldrig någonsin, inte ens den allra första gången, kan jag påminna mig om att jag skulle ha varit så känslig.
Dina händer, det är dina händer. Det är dina genialiskt känsliga och lätta fingrar som gör det. Och din blick. Och din mun. Hela tiden smeker du den noggrannt och varsamt med två händer och hela tiden är ingen lång tid och jag bara måste måste måste låta det gå för mig och när du känner sammandragningarna i min kropp kastar du en mycket snabb blick upp på mig, för att sedan vända den mot det som du är allra mest nyfiken på igen. Och det går för mig. Jag kommer. Du reagerar först bara förfärat och sedan stolt. Du har ditt ansikte, dina läppar, alldeles framför och det kommer på din mun, det kommer på din kind och du ryggar tillbaka något för utlösningen som vattenstrålarna sköljer bort och det är kladdigt på din ena hand som du håller kvar om den och nu drar du fram och tillbaka med din fantastiska lilla flickhand.
Så ställer du dig upp och tittar på mig och väntar på att jag ska säga något. Men jag bara ler lyckligt.
"Säg nåt då! Gjorde jag rätt?"
Jag nickar övertygande. Du växer.
Och duschen. Duschstrålarna strålar strilar outtröttligt ner över oss och naturligtvis tänker jag på hur förtvivlat gärna jag skulle vilja göra saker med dig men jag vågar inte och två gånger till gör du så att det går för mig. Innan vi stänger av duschen, går ut i solen och lägger oss i gräset och torkar.

3.

Två eftermiddagar senare är jag ensam tillsammans med dig igen. Inne i ditt hus. Du har en mycket tunn och mycket somrig och mycket kort tonårsklänning på dig och vi sitter på din säng. Du med benen uppdragna så att jag hela tiden kan se dina vita trosor medan vi spelar kort och jag lyckas inte bli klok på om du är medveten om det eller ej. När du förlorat blir du butter och går ut i trädgården med en iskall lemonad utan att säga någonting och när jag kommer efter och bett dig att vända dig om, bett dig titta på mig, tillräckligt många gånger, då säger du "nej, jag kan inte titta på dig förrän du kysst upp ögonen på mig" och jag bedåras fullständigt inför uttrycket "kyssa upp ögonen" och så kysser jag dig som du aldrig någonsin blivit kysst förut och till slut lyckas jag kyssa upp dina ögon. Och du vet vid det här laget att mina läppar mot din hud alltid ger mig stånd och när du väl öppnat ögonen känner du efter utanpå mina byxor och fnittrar förtjust.
Inne på din säng, när du med dina händer gjort så att jag kommit en första gång och jag inte kunnat låta bli att röra vid dig mellan benen utanpå trosorna under din nedhasade klänning och känt att du är het, säger du att du vill "göra det ordentligt".
Jag får ont i magen därför att känslan inför det är så kluven.
Jag blundar blundar blundar. Blundar hårt och du är tigerzebrapolkaränder hela du. Så känns det.
Sedan slår jag upp ögonen igen och drar varsamt av dig trosorna under klänningen och sedan ställer du dig upp och låter klänningen falla ner till fötterna. Jag ligger på rygg framför dig på sängen och har stånd igen och jag gör en tveksam grimas och sedan säger jag "förstår du hur vacker du är?"
"Näe", kvittrar du och vickar på huvudet och himlar ironiskt med ögonen.
"Om du bara blir några år äldre och ändå liksom behåller samma kropp så kommer du vara den allra mest slående skönheten och..."
"Och?" Du lägger huvudet på sned, ler snett. Som om jag vore en idiot som måste prata strunt just nu, måste prata bort det vi ska göra.
Så är din lilla kropp över mig. Du är över mig så smidig len och mjuk och du är den allra lättaste vaniljen och du låter den hamna mellan dina ben och du gnider dig med slutna ögon och halvöppen mun. Sedan sätter du dig upp grensle över mig och senorna på dina lårs insidor och det där späda blöta och dina höfter och dina höftkulor som jag fingrar på och så dina händer om den hårda som ska in där du är ung och hemlig och blöt och efter att ha försökt i flera minuter och det har gjort ont både för dig och för mig måste vi ge upp. Men jag måste ju, jag bara för min egen skull måste få ha ett finger inne i dig och du låter mig och sedan... Ja, sedan flyttar du dig upp och jag smakar dig där ditt kött är som allra öppnast, där ditt kött är köttigast och blötast, där du är het och blöt och är kött så som bara en ung flicka kan vara kött och du smakar flickkött till skillnad från det kött som någon gång efter tjugo års ålder smakar helt annorlunda. Vad jag gör tänker jag inte beskriva i detalj och vad som händer och vad du säger kan jag inte heller tala om men jag vet du är mycket speciell, jag vet att jag är mycket förtjust på ett obehagligt sätt.
Senare vill jag att du ska tillfredsställa mig igen för jag åtrår dig så att jag knappt står ut, men du vägrar. Är helt allvarlig, nästan sur. Så du sitter grensle över mig och stirrar på mig medan jag tillfredställer mig själv. Din blick och min när jag kommer är fullständigt obetalbar och jag tänker att jag älskar dig och jag tänker att jag har mycket enkla krav på en flicka.
Ute i gräset dricker vi sedan läsk och du är mycket fundersam. Inne i dig själv. Och det spelar ingen roll vad jag säger eller gör. Vi dricker varsin läsk till och jag röker oräkneliga cigaretter och du bara fingrar tankspritt på plastpärlorna i ett halsband du har.
Sedan skriver jag en dikt till dig och du tar den och säger ingenting förrän jag går, då du säger att den var fin.

4.

Dina föräldrar har varit på fest på kvällen och du har sovit i mitt hus i mitt rum som är gästrummet och där det finns två sängar och på natten smög du och la dig mot min vilja i min säng. Naken. Naken och alldeles mjuk och smidig som en ung gasell har din unga kropp legat intill min hela natten och på morgonen väcker du mig genom att smeka min kropp med en blint trevande hand. För du ligger på sidan med ryggen mot mig. Du vet att jag vaknar och du vet att jag är hård och du leder min hand till din stjärt och jag smeker den och låter den sedan komma in mellan dina ben och ett finger glider omedelbart in dig för du är blöt och vill.
Fortfarande utan att vända dig om söker du med din hand efter mitt hårda, efter det som du vet bara vill en enda sak. Och jag är sömndrucken och har för längesedan insett att jag åtrår dig så att det är riktigt farligt och så att jag känner mig som en naiv liten pojke och det är därför jag inte ville att du skulle ligga här, men du tar om den hårda och vill att jag ska komma in i dig. Jag vet att det inte går, men jag försöker. Det går lite grann och vi gnyr båda för att det gör ont. Jag stoppar in tre fingrar i din grymma mun och du biter hårt hårt hårt och det gör så ont att jag tror att tänderna ska gå igenom och du kniper ihop med ögonen och gör ljud av smärta och jag frågar om vi ska sluta och du bara skakar på huvudet. Men jag slutar och smyger ut i köket och det enda jag tänker på är olja och den enda olja som finns för att komma in i min halvitalienska lilla älskling är ironiskt nog olivolja och nu blir jag generad och... ja, jag kommer in i dig. Men det gör ändå ont för oss båda och när jag drar mig ur dig vänder du dig om mot mig och jag viskar att jag vill att du ska ta den i munnen. Det vill inte du. Men du hasar dig ner och håller om den med båda händerna och alldeles precis innan jag är på väg att komma - och ena sekunden blundar i introvert njutning och inväntar implosionen och den andra tittar med vidöppna ögon på dina magiska händer med de lite sönderbitna och ändå så ljuvt feminina naglarna och det ljuva ansiktet och de där ljuvt aggressiva läpparna alldeles framför den - då sticker du ut en elegant liten tunga och slickar. En tunga så briljant och lätt och snabb.
Fattar eld. Det är en gudabenådad liten tunga som får det att fatta eld innanför ögonlocken och så flammorna ut genom hjärnan till nacken och ner genom ryggen.
Och så min utlösning som kommer.

5.

Endast några dagar senare skulle dina föräldrar ta dig tillbaka dit där du tillbringade terminerna och där det var tänkt att du skulle må bra och visst, jag förstod jag väl, men allting gjorde så ont i mig.
Någonstans. På något sätt.
Någonstans måste det finnas en plats för oss. Och om du bara håller min hand är vi halvvägs. Fåglarna har redan lagt ut från himlen, rosorna har skakat av sig daggen men istället sträckt på sig och du har strött blommor på min himmels botten och...
Nej, jag vet. Jag ska inte börja igen.
Och nej, det här hände inte alls på västkusten, inte ens i Sverige och ni kanske anar hur allting låg till.
Men jag älskade dig. Att sådana som du, att inga andra kan kedja kyssa känna mig som du, att...
Hjärnan vet alltid, aldrig hjärtat. Men inte heller hjärtat orkar med vad som helst. Hjärtat är det dummaste människan har, det naivaste, det blindaste. Åtminstone den här människan.