 |
VEM TRYCKTE VAD?
Frans: båt, sol, uppånedvänt kors, 3 snoppar, döskalle.
Kristofer: 2 brustna hjärtan, 2 segelbåtar, halloweengubbe.
Per: öga, giraff, älghuvud.
FAKTA OM FIRESIDE:
Gruppen består av Kristofer Åström 23 år(sång, gitarr), Frans Johansson 24 år (bas), Pelle Gunnerfeldt 24 år (gitarr), Per Nordmark 21 år(trummor).
Bildades i Luleå 1992 efter att Kristofer och Pelle tröttnat på att spela i punkbandet Superdong. Börjar spela hardcore.
Debutalbumet heter "Fantastic four" (1993).
Deras andra skiva "Do not tailgate" (1995) tog nio dagar att spela in.
1996 fick Fireside ett kontrakt med American recordings. Samma år vann de en grammis för "bästa hårdrockband". De brädade Yngve Malmsten.
Åkte iväg på Lollapaloozaturnén i USA sommaren-96.
Äter ofta på Falafelkungen på Södermalm.
Aktuella med det tredje och senaste albumet "Oumini D´onore" (1997).
|
|
Fireside känner helt klart av förväntningarna folk har på det nya och tredje albumet "Oumini D´onore". De är lite nervösa, men vet att de har gjort en bra skiva.
text: Charlotte Rönquist foto: Camilla Sjödin
Darling behövde någon som skulle kunna designa en potatistrycks- t- shirt som vi skulle lotta ut och eftersom Fireside är bra lät vi dem få jobbet. Det visade sig att de var lika skickliga på potatistryck som på att göra musik.
Fireside tycker det är löjligt med jämförelser därför nöjer jag mig med att, kort och gott, presentera dem som ett rockband. Visserligen en ovanligt snygg variant av ett rockband, men ändå ett rockband.
Sedan deras andra album "Do not tailgate" kom ut för två år sedan har de hyllats som ett av Sveriges bästa i klassen. Och Darling håller med. Det finns inget annat som kan få en att må så dåligt som när man sätter på ett Firesidealbum och lyssnar på texterna.
Det har hänt att folk jag känner har varit tvungna att gå ut ur huset för att inte börja grina eller gripas av panikångest.
Bandets textskrivare, gitarrist och sångare Kristofer Åström berättar att de spelar något som kallas emocore, som står för emotional hardcore (bygger på ackord där man endast spelar grundton oktav på gitarren. Dessutom är texterna mycket känslosamma).
Bandmedlemmarnas musiksmak växlar ständigt. De har svårt att enas om vilka band som inspirerar mest. Enligt Kristofer håller Fugazi, Jesus Lizard, Walker Brothers, Red House Painters, Kenny Rogers och Elvis hög klass.
- Elvis "Always on my mind" är världens bästa kärlekslåt. Den håller än, säger han.
Hur kommer det sig att ni valde titeln "Oumini D´onore" på ert nya album?
- Vi ville inte ha en engelsk titel. Frans läste en bok om ett italienskt maffiagäng som kallade sig "Oumini D´Onore" som betyder ärans män. Alla tyckte att det lät som ett bra namn. Italienska är ett vackert språk. Nästa album kommer kanske att ha en titel på franska, det är också är ett vackert språk, säger Kristofer.
Hur skriver ni era låtar?
- Det är huvudsakligen Pelle som gör låtarna. Det brukar börja med att han kommer på en melodi som vi repar in tillsammans. Sedan lägger jag till en text, säger Kristofer.
Lyssnar man på texterna upptäcker man att de handlar om ensamhet, hat och längtan. Kärlek är ett annat genomgående tema. Kristofer önskar att han inte vore så romantisk, det kan vara lite jobbigt ibland, tycker han. De riktigt bra texterna kommer till när han är på väg ur en svacka efter att ha mått dåligt eller varit förbannad över något. Det har hänt att det inte tar mer än fem minuter att skriva en färdig text.
- Det händer att folk feltolkar mina texter. Jag skriver mycket om ensamhet, men jag är aldrig bitter. Och kärlekstexterna handlar inte bara om flickvänner utan om kärlek till allt möjligt i livet.
Några låtar som innehåller ett politiskt budskap finns inte. Kristofer tycker inte riktigt att han behärskar den sortens texter.
Vad som gör en låt bra till en bra låt beror helt på vilken känsla den har också, menar han. Just nu är han inne i en Kenny Rogers-period. Han fullkomligt älskar Kenny Rogers. Fråga honom om en bra låt och han kommer svara "Ruby, don´t take your love to town".
Döper ni titlarna efter låtarnas innehåll?
- Innehåll och titel har inget uträknat samband. Vi kör inte heller med någon symbolik. Jag, Pelle och Frans brukar komma på dem tillsammans. Oftast listar vi ner massa nonsensord som känns roliga och sedan väljer vi ut de bästa ordkombinationerna. "Alien Bzzing" på senaste albumet är till exempel döpt efter ett ljud som dök upp på en av Frans gitarrer, säger Kristofer.
Hur känns det att alltid bli jämförda med Quicksand?
- Ofta blir vi jämförda med Quicksand helt enkelt för att det inte finns så många andra band som spelar emocore. De är bra och vi har inspirerats av dem, visst. Det lustiga är att nu har det dykt upp ett band som heter Stickboy och som jämförs med oss!
Är ni nöjda med skivan då?
- Det är ju rätt likt det vi har gjort förut, men till det här albumet har vi tagit ut svängarna lite; har med orgel, xylofon och syntar och sånt.
- Men vi vet ju att vi har gjort en bra skiva. Det roliga är att från början, när vi började repa in de nya låtarna så var de mer popbaserade än något annat vi någonsin gjort, sen hände något och vi blev mer rockiga än vi någonsin har varit. Konstigt... Att det kan bli så.
Känner ni er som stjärnor?
- Till vardags känner jag mig aldrig som någon stjärna. Vi syns på scenen, inte på gatan. När vi spelar vet folk vilka vi är. Åtminstone i Sverige. I USA kände man sig verkligen inte som en stjärna, varken till vardags eller på scen. Visst händer det att människor kommer fram och ber om en autograf här hemma. Det är kul, säger Frans.
Vem tycker ni kan kallas rockstjärna?
- Keith Richards. Han har allt en rockstjärna ska ha. Och Elvis givetvis.
Är det mycket tjejer som springer efter er?
- Nja... men det är ju ingen av dem som skulle lägga märke till oss om vi inte spelade i ett rockband. Visst blir vi smickrade av tjejfansen, men det är inget smicker som verkar på djupet.
- Ett av våra riktigt trogna fans är antagligen killen från Arvika. Han har gjort en egen hemsida om oss.
Vad tycker ni om styling?
- Inte alls. Vi går inte med på att stylas ens när vi spelar på Nyhetsmorgon på TV4. För min del använder jag bara secondhandkläder eller också har jag på mig något jag fått, säger Frans.
- En gång gjorde vi ett jobb åt Levis, då fick bandet en massa kläder. Jag har ändå nästan alltid på mig samma skjorta, fortsätter han.
Jag har läst att USA-turnén i stort sett knäckte er. Stämmer det?
- Det är klart överdriven. Allt var inte så totalt fruktansvärt som vissa tycks vilja tro. Det stämmer att allt inte alltid var så kul, det var ju en lång turné. Det hann hända mycket under dessa tre månader. Irritationer uppstod, hotellen var sunkiga och nästan ingen i USA hade hört talas om oss. Det är djävligt lätt att hamna i en konflikt under sådana förhållanden. Men vi hade aldrig några planer på att splittras. Trots att vi kanske inte var världens bästa vänner när vi kom hem. Då var det bara skönt att vara själv och slippa de andra.
- En som skrev en sån artikel pratade med oss en sen kväll på en festival, när vi var fulla och trötta. Då är det lätt att man tar till för mycket känsloord. Vi sa ett och annat som sedan förstorades upp i artikeln, säger Frans.
- Som så ofta, tillägger Kristofer.
Ofta att ni är fulla och tar till känsloord eller ofta att era berättelser förstoras upp?
- Både och.
Kommer ni att åka tillbaka till USA?
- Ja, det kommer vi. Nästa år är det planerat.
När ni är hungriga vad väljer ni att laga; pasta eller potatis?
- Pasta.
Vad är det för fel på potatis?
- Jag hatar kokpotatis, det är bland det äckligaste jag vet. Man åt för mycket av det i skolan, säger Frans och trycker en döskalle på Darlings T-shirt.
|
