Svante sågar Solo: Ann Söderlund är trevlig och har ganska bra åsikter. Men tar man en koll på tidningen har man svårt att förstå vad hon överhuvdtaget snackar om. SOLO är mansföraktande, självförnekande, äcklig, otroligt fult formgiven och är på sina bästa ställen bara töntig men på de värsta riktigt riktigt farlig att läsa.
SOLO är så fel ute så att det är pinsamt. Hur kan man någonsin påstå att man försöker rätta till ojämna könsförhållanden om man är rent av föraktande inför män? Är det rätt sätt att komma fram till en bra lösning på ett sjukt samhälle?
SOLO's förstasida har rubriker som "Kändissnopparna det talas om", "Världens vackraste män", "Bilringsakuten: SOLO bjuder på en personlig tränare" och "Stort Sex-test: hur är du i sängen?". Vilka signaler ger dessa rubriker en ung tjej? Att hon ska vara fri, stark och jämställd? Att hon ska tro på sig själv? Knappast. SOLO uppmanar och förstärker det uppdelade samhället där män utnyttjar kvinnor och kvinnor utnyttjar män.
Övriga texter är ganska dåligt skrivna, humorn Ann talar om är på mycket låg nivå.
Gör dig själv en tjänst - köp inte Solo.
Den nya tjejtidningen SOLO's chefredaktör Ann Söderlund talar varmt om hur viktigt det är att kvinnor och män är jämställda, hur mediasverige styrs av feta gubbar och konventionella män. Trots det är SOLO något av det mest opolitiska och opartiska svensk media skapat. Det första numret av tidningen bjöd på artiklar om tjej-sex, kändissnoppar och bilringar.
SOLO's chefredaktör Ann Söderlund är hemma med halsfluss och avråder mig
för att träffa henne för en intervju. På två dagar har hon lyckas smitta
tre personer, däribland hennes pojkvän som också ligger hemma med 40
graders feber.
- Åldersmässigt tar SOLO över efter Frida. Frida Förlags chef hade länge gått och tänkt
på att starta en tidning för tjejer som är för gamla för Frida, och i julas
drog vi igång på riktigt. Det första numret kom ut nu i maj och vi tänker
ge ut fyra nummer till i år, som en slags test, för att se hur mycket vi
ska satsa på nästa år.
Ann fortsätter:
- Jag blir så frustrerad när jag tänker på hur svårt det är att göra
tidningar i Sverige. Hela medie-industrin styrs av gubbar, gamla gubbar
som sitter och tänker ut vad unga människor ska läsa och se. Det är okej
att tidningar som Café och Slitz viker ut tjejer på löpande band men unga
tjejer ska inte få läsa ord som "snopp". Vissa kallar SOLO snuskigt bara
för att vi har en lista på de fem mest kända svenska snopparna, själv
tycker vi att det är ett sätt att belysa de ojämlika könsförhållandena i
media idag. Om en herrtidning skulle lista de fem mest kända muffarna i
Sverige skulle ingen klaga... (jaså?!)
- Dagens tjejer är mer och mer intresserade av glamour, filmstjärnor och
lyx. Det är attraktivt att vara rik och se rik ut igen. Och de flesta
svenska tjejer ser ut från Sverige, det är ju det utländska som är
spännande och glamouröst.
- Vår tidning ska kännas exklusivare än Veckorevyn, det ska finnas en
magasinkänsla som ELLE har. Innehållet ska vara lite utmanande och rikta
sig till tjejer som varit med om en del. Vi tänker inte vara pedagogiska
som Veckorevyn är utan rikta oss till dom tjejer som förstår språket.
- SOLO är för medvetna tjejer, jag kallar dom 2000-tjejer för dom är på väg
in i nästa millenium med öppna ögon. Unga tjejer förmodas inte ha humor,
man får inte skämta, det vill vi ändra på.
Jag påpekar att det senaste (och första) numret har ett ganska
konventionellt innehåll.
- Ok, det första numret blev lite väl ytligt. Men tjejer kommer alltid vara
intresserade av sex, killar och mode. Politik är inte snyggt. Jag hade
velat ha med lite djupare texter men vi hade inte riktigt tid. Det finns
inget självändamål i att ha texter bara för att verka politiskt korrekta
eller på något sätt bevisa att man minsann tänker på politik också.
Veckorevyn hade en femsidors artikel om politik som bara bekräftade
fördomarna om politiker, de ser ut som nördar allihopa.
Upplagan är idag 80.000 och antalet prenumeranter var efter två veckor
1500. SOLO kommer ut fyra gånger till under 1997 och tar därefter beslut
om 1998. Ann Söderlund påpekar att det tar fyra nummer innan formen satt
sig, innan konceptet är komplett.