Feel Good - Look good. Venice Beach har helt klart båda. Bevvan och Fresh Prince, från Beverly Hills till Bel Air –Venice är inte ännu en såpa från Los Angeles. Inte ännu en strand -inget Tylesand. Utan ett ställe där musklelbyggerskor med överpudrad skäggstubb liksom orakade överklasskillar med regnbågsdrömmar dimper ner och blir kvar. Visste ni att det finns ett ställe där alla känner sig välkomna?



Ska man till Los Angelesmissar man inte Venice Beach, det förstod jag innan jag ens hunnit av planet. LA är knappast en solig Hollywoodproduktion men på Venice Beach är det färgglatt, hemlösa skrattar, livsfilosofi flödar och biceps flexas. Från 60-tal till 2000-tal. Varken spotlights eller inträdesavgifter, det är bara att spatsera ut längs strandpromenaden.

På Venice Beach är det inte bara newagare och langare som skönt glider fram – försiktiga skandinaver känner sig strax tjenis de med. För här snackas det. Bisarra hattar och oändliga bikinilager har jag till vänster om mig, och på min högra sida ser jag skimrande vågor. Men för att nå dit ner med ögonen måste jag först slita mig ifrån allt-i-allokonst, spågummor och slimmade rullskridskoåkare. Jag stannar gärna här bland dem en stund. För inte visste jag att muskelbyggare, new ageare, hälsofreaks och pundare funkar så bra ihop.



Jag hittade hem innan jag ens hann mingla mig ut på gatan. Jag hinner bara runt hörnet innan jag stöter på en magnet. Helene drar till sig uppmärksamhet från många när hon trippar ner längs gatan – säkert med en stor andel hjärnceller fokuserade på sina muskler. För Helene har en hel del muskler som hon starkt beundrar. Helene är en dansk muskelbyggerska som är här för att tävla.
– Det är första gången jag är här, säger Helene, det känns speciellt eftersom muskelbyggandet har utvecklats just härifran. Det är som muskelbyggarnas Mecka. Här finns restauranger med bara muskelbyggarmat, mängder av utomhusgym och Arnold Schwarzenegger som guvenör!
Nä, det är inte bara the Doors som kommer härifran precis. Helene är 28 år och allt började for elva år sen. Hon gick med i ett gym som vem som helst och där såg hon planscher på kvinliga muskelbyggare.
– Jag tänkte, oh, det där är vackert. Jag skaffade en pojkvän på gymet och han gick på tävlingar så jag följde med honom och började träna själv.
Sedan fem månader är Helene professionell muskelbyggerska och tävlar mycket.
– Eftersom jag är ny måste jag fortfarande ha ett annat jobb vid sidan om för vinstpengarna är så små, men det kommer. De bästa byggarna är i förtioårsåldern. Muskler är som bra vin – de blir bättre med åren, skrattar Helene. Jag tror inte att jag någonsin kommer sluta. Jag kan inte tänka mig att jag kommer vilja det, sitta hemma i TV-soffan och äta chips, nej aldrig! Träning är min passion. Inför tävlingar när jag förbereder mig och äter få kalorier kan jag tänka “varför gör jag det här, varför tränar jag så hårt, varför får jag inte äta?” För jag tycker ju om glass precis som alla andra! Men det är bara för att jag är låg och trött. Jag tror att jag behöver en paus men sen är jag tillbaks på gymet direkt i alla fall. Jag älskar det. Det är en livsstil som är värd allt jag måste hoppa över.

Ser du mycket steroider? Frågar jag fördomsfullt,och får snabbt det självklara svaret:
– Doping finns i alla sporter.
Helene önskar att sporten var bättre marknadsförd.
– Den har fått en så negativ klang, säger hon och ser bekymrad ut. Det förändras ju inte för att Arnold Schwarzenegger är guvenör i Californien.
Jag undrar om hon har fått några kommentarer från new agaerna som finns överallt omkring oss. Det har hon inte på ett direkt sätt, men om de hade snackat med en muskelbyggare så skulle de veta att det är mycket mer än en ytlig sport.
– För att kontrollera mina muskler måste jag kontrollera mitt psyke också, det är jättemycket att tänka på och utveckla hos sig själv.
Looken är ju minst lika viktig och då är butikerna i Venice ett bra hjälpmedel.
– Jag har köpt alldeles för mycket, erkänner Helene, bikinis för $700. De är för plåtningar och tävlingar.
Där är det inte skrotlyftning som gäller utan fungerar snarare som skönhetstävlingar.
– Allt måste sitta på rätt plats, säger Helene.
För att få till det använder Helene, som många andra inom hennes bransch, proteinpulver.
– Annars skulle jag behöva äta kött hela tiden, och det går ju inte, förklarar Helene.
Nej, fnyser jag som den relativt nyblivna vegetarian jag är. Jag tror inte att muskelbyggarlivet är speciellt hälsosamt, men respekterar Helenes övertygelse:
– Jag måste tänka mycket på hur min kropp mår och behandla den rätt och det mår den bra av!
Det var en trevlig promenad jag fick med Helene - jag fick stå i hennes rampljus. Och inte fanns det speciellt mycket hos henne som tydde på ett sjukligt prestationsbehov. Med det torkade näsblodet omkring Helenes ena näsborre i tankarna, vinkar jag hej då.

Jag slår mig ner på en bänk för att smälta. Sitter mest bara och tittar. Det brukar man kunna göra hur länge som helst hemma i Svedala - men inte här. Snart hänger folk runt och snackar med mig och varnandra. Först bara en, sen massor. Oj, tänker jag, alla känner alla. Chill. Fast sen slår det mig att de bor i princip på den har bänken. Skatar, langar, hänger, sjunger. En kille byter konstant om till olika skjortor ur en svart sopsäck. Jag får en klubba därifrån. En svart kille har blivit utslängd från en restaurang och har åtalat ägaren som försökte slå ner honom för att han hade lånat lite ketchup.
– Klart jag vill ha pengarna, men det är för saken man, saken!

På väg bort får jag med mig Cane. Han ska läsa dikter for mig. Många blir det, för man vill prata länge med en snubbe som väntar på att moderskeppet ska landa. Japp, skaparna av provröret vi kallar jorden, ska komma tillbaka och se vad det blivit av oss alla.
Cane växte upp i ett välbärgat hem i New York, men det har han lämnat bakom sig för att hitta sin position inför den nya eran.
– Till Venice! Sammankomsten för DNA och olikheter, ler Cane. Verkligen ett ställe fullt av galna snillen, kollibrier i en annan dimension.
Jag undrar hur länge vi skulle kunna sitta och trivas ihop. Cane bläddrar febrilt i sina poesiböcker.
– Droger kan skapa oändliga möjligheter, säger han.
Oändliga tankar rinner runtomkring oss i gräset som vi tycker så mycket om att sitta i.
Han vill köpa en mikrofon och köra spoken word. Men än så länge är han bara en av många spirituella vägledare längs stranden. Hans väska svämmar över av självlysande brädspel, färgglada tarotkort och filosofiböcker.
Jag undrar forstås vad han tycker om muskelbyggarkulturen.
– Jag respekterar dem. Men det är synd. De måste ha dåligt självförtroende, små snoppar eller något. Som de säger här; ”It doesn’t matter if you win or loose – as long as you look good!” Men det är ju inte bara muskelbyggarna som svälter andligt. Tänk på alla må-bra-böcker som är bästsäljare. Människan har gått allt längre bort ifrån sin själ och nu håller vi på att törsta ihjäl.
Men de här böckerna, gör de någon skillnad, frågar jag.
– Jag tror de gör skillnad, säger Cane. Men vi kan ju inte förändra allt på en sekund. Det kommer ta lång tid. Och jag kan förstå varför folk spenderar all sin tid framför tv-sporten. Det är en stabil, förutsägbar tillvaro - ett lugn. Se på alla oss som packar inför semestern och när vi väl är klara har vi för många väskor för att komma ut genom dörren. Vi behöver den där tryggheten.
Jag gillar Cane, och det blev helt klart mer än några minuters diktläsning, men jag känner att jag måste pallra mig iväg.
Alla som vandrar är vilse, säger Cane. Jag känner mig träffad.

Flygplanen fortsätter passera, reggaen och technon vibrerar, vågorna lockar, fredstunikorna fladdrar och jag börjar dra mig mot busshållspaltsen. Jag spanar in Amir, en kille i små badbyxor med zebraränder som nästan lyckas dölja hans kalsonginbyggda snoppförstorare. Han rullar som i trance ett metalklot på sin spända överkropp. Hur kommer man på den idén, undrar jag lite skeptiskt.
– Jag skulpterade förut men det var svårt att cykla hem all lera så jag tänkte prova något nytt, säger Amir. Jag började känna på kloten när jag precis kom hit till Venice, men jag kunde knappt något i början.
Det var två månader sedan. Smidigt fångar han upp sitt klot och räcker förväntansfullt över det till mig. Det var tungt.
Jag gillar att vara på Venice. Det är bättre än att kolla på Ricky Lake och Jerry Springer, ler han. Det finns en hel del galningar men det får man ta - jag får väl klä mig i vanliga kläder till Halloween eller något!


Håll dig borta från att-göra-listans upptagenhet så kommer Venice Beach omfamna dig – och du kommer gilla det!