Du vet förmodligen vart du själv kommer ifrån. Det kan din mamma berätta för dig eller så står det i ditt födelsebevis. Du kanske vet vars hela din släkt härstammar från och wow, ja det är ju ambitiöst. Men om jag skulle fråga vart du kom ifrån egentligen, vem du varit för flera miljoner år sedan och vad du gjorde skulle du förmodligen inte ha en aning. Om du varit duktig och lyssnat noga i skolan kanske du kommer ihåg något om neandertalarna och att vi jagade mammutar och bodde på savannen. Det var typ vad jag kom ihåg från skolan. Men det roliga här är att det här inte ens behöver vara sant. Inget av det vi lärt oss är nödvändigtvis sant. Det är helt otroligt lite man vet säkert, och skrämmande mycket är godtyckliga gissningar som blivit till sanningar i skolor och böcker. Till exempel bygger man i (moderna konservativa) böcker upp hela människans historia på att mannen varit den dominanta inom vår art och så fort man hittat någon liten kruka har det varit den passiva kvinnan som varit i farten och aldrig, aldrig att det var någon annan än männen som var ute och jagade och gjorde allt ”viktigt” i de små stammarna. Det här är en efterkonstruktion som svider i hjärnan när man tänker på vilka konsekvenser det fått genom att det lärts ut i skolor under flera hundra år. Det är verkligen inte mycket som bevisar det här, man har byggt upp ett stort korthus kring några gamla käkfossiler.



Det man i alla fall vet är att hela mänskligheten tycks härstamma från en liten population som levde i Afrika för omkring jävligt många år sedan och som därefter började sprida sig över jorden. Vilket också förklarar varför alla jordens människor har ett gemensamt grundmönster i sitt sätt att leva; kroppsrörelser, sökandet efter föda etc. Charles Darwin som 1859 gav ut boken ”Om arternas uppkomst” var den förste som funderade och skrev om evolutionen. Hans idÈ var teorin om det naturliga urvalet och menade att de individer som är bäst lämpade för att klara sig i en viss miljö fortplantar sig bäst. På så sätt går deras nedärvda egenskaper vidare till nästa generation där ett nytt urval sker. Och långsamt, lååångsamt förändras arterna. Människan och fisken är till exempel släkt. Fågeln och dinosaurien är det också. Till och med så, för ögat, olikskilda arter som vargen och blåvalen är släkt. Darwin var också en av de första forskarna som resonerade att mänsklighetens vagga var Afrika – trots att man på den tiden ännu inte hade hittat några tidiga människofossil. Darwin argumenterade bland annat såhär i boken ”Människans härledning”:
”I var och en av de stora regionerna i världen är de levande däggdjuren nära släkt med de arter som utvecklats i denna region. Det är därför troligt att Afrika tidigare beboddes av utdöda människoapor nära släkt med gorillan och schimpansen: och eftersom dessa två arter är människans närmaste släktingar är det något mer sannolikt att våra tidiga föregångare levde på den afrikanska kontinenten än någon annanstans.”
Det här resonemanget var inte populärt eftersom de bildade (det vill säga de rika vita männen) såg ner på Afrika med kolonialt förakt och tyckte att (den vita) människan var för fin och ädel för att ha kommit därifrån. Och i flera år struntade man att överhuvudtaget bry sig om Afrika, ända tills forskare som Louis Leakey kom att etablera Östafrika som ett viktigt område i vår tidiga evolutionshistoria, då han hittade viktiga fynd av tidiga människoapor.
Den skotske paleontologen Robert Broom vars arbete i Afrika under 30- och 40-talet hjälpte till att befästa teorin om Afrika som mänsklighetens vagga, var dock övertygad om att Homo Sapiens var helt unik och den slutgiltiga produkten av evolutionen, och att allt annat i naturen formats för människans bekvämlighet. För att förklara vårt ursprung och vårt steg bort från de andra människoaporna tog Broom, och några andra forskare, till en teori om att människoarten fått hjälp av övernaturliga krafter…
Utvecklingsforskaren Richard Leakey förklarar i boken ”Hur människan blev till” varför forskare hade såna problem med att acceptera vad man inte vet och vad som är fakta:
”De accepterade faktumet att Homo Sapiens utvecklats från naturen genom en evolutionsprocess, men deras tro på mänsklighetens inneboende spiritualitet eller transcendentala essens ledde dem för att konstruera sådana förklaringar för denna evolution som kunde bibehålla människans unika ställning.”

En annan slutsats Darwin drog i ”Människans härledning” var att mänsklighetens viktigaste egenskaper var: upprätt gång, en förstorad hjärna och teknologi. Det var liksom det som gjorde oss mänskliga. Men han trodde också att de utvecklades samtidigt, i samklang med varandra och att ingen av egenskaperna kunde finnas utan de andra:
”Om det är en fördel för människan att ha sina händer och armar fria och stå stadigt på sina fötter,…kan jag inte se någon anledning till varför det inte skulle ha varit fördelaktigt för människans föregångare att ha blivit mer och mer upprätta och tvåbenta. Händerna och armarna kunde knappast ha blivit tillräckligt perfekta för att ha tillverkat redskap eller pricksäkert kastat stenar och spjut, så länge de användes för att stödja upp kroppsvikten…eller så länge de var särskilt anpassade för trädklättring.”
Naturvetenskapen antog åsikter som liknande Darwins: närvaron av en människoliknande egenskap innebar närvaron av alla de andra. Så bara för att forskare genom tiderna hittat en gammal käke här och en gammal käke där betyder det inte att vi vet precis allting om dem. För det mesta är det bara halva käken som hittats, har man en jäkla tur har man hittat en relativt hel skalle. Det är ett pussel forskarna lagt och lika mycket som forskarnas resultat har spelat in, har också känslor och dåtidens allmänna uppfattningar varit viktiga. Tänk bara när ingen trodde på att människoarten kom från Afrika bara för att den allmänna opinionen var högmodig och rasistisk. Eller när forskare blev avrättade för att de funderade på om jorden var rund, eller att jorden snurrade kring solen. Tänk också på att allt eller inget kan vara slumpen.
Vetenskapens värld är en av de koolaste men samtidigt också en av de mest trångsynta. Aldrig har så mycket människor fått gömma sina idÈer och slutsatser som när den, ofta religiösa, vetenskapen kom och knackade på dörren och visade upp sitt konservativa ansikte. Dödsstraff var inte alls ovanligt för forskare, författare eller konstnärer på den tiden och allt otyg av staten utfördes ”in the name of god”. Det verkar som om de som bestämmer blir rädda när de inser att de kanske inte har kontroll över allt. Att vissa saker är för stora för till och med dem att råda över. Då är det bättre att hålla massan ovetandes i väntan på bättre tider, eller som nutida företag brukar förklara ”marknaden är inte redo”.
Man kan ju lätt tro att så är inte fallet idag, att vi lever öppet med all kunskap som någonsin funnits, men så är det ju inte. En teori som i dagens läge fått mycket kritik och som i stort sett inga forskare vill ta i med tång är Strandapeteorin (även kallad vattenapeteorin), eller The Aquatic ape theory på engelska. Den är kontroversiell för att den föreslår att vi människor för flera miljoner år sedan levde vid vattnet istället för på savannen, som ju är den gängse uppfattningen.

Vid slutet av 1800-talet började man leta efter det som var den ”felande länken”. Den felande länken är ett okänt utvecklingssteg mellan apa och människa som troligen skedde mellan 10 till 5 miljoner år sedan. Denna tid är också ett fossilt gap eftersom man fortfarande inte funnit några fossil efter människor, och då fossil fungerar som naturvetenskapens fingeravtryck har man ingen aning om vad som egentligen hände under den här tiden. Men man vet att för ungefär 10 miljoner år sedan var vi lika mycket apa som vemsomhelst men efter det här fossila gapet, runt 5 miljoner år sedan, kunde vi helt plötsligt gå upprätt på två ben och hade utvecklats långt bortom de andra aporna. Trots att vi fortfarande är så lika dem hade vi alltså redan då påbörjat vår separata utvecklingsväg som människa. I slutet av 50-talet bevisade molekylärbiologer att människa, schimpans och gorilla utgör en separat grupp bland primaterna, vi tillhör samma familj. Människans och schimpansens DNA skiljer sig bara med fjuttiga 1.6%. Skillnaden mellan människa och schimpans är mindre än mellan schimpans och gorilla. Men de är mer lika än vi är dem eftersom de utvecklats i en annorlunda miljö än oss. Det var miljön som formade människan och distingerade oss från de andra aporna. För om vi alla hade växt upp tillsammans i skogen och på savannen, varför tappade vi människor håret och fick underhudsfett? Och varför fick vi salta tårar och upprätt gång? Allt det här var snarare mer opraktiskt än praktiskt eftersom solen på savannen skulle bränt upp oss på en sekund, i och med att päls skyddar lika bra mot överhettning som mot sol. Plus att vi har mycket lägre tolerans för uttorkning, vi behöver mycket mer vatten än våra apkompisar. Dessutom är vår kropp egentligen för svag för att stå upprätt, tänk på alla som går till gymmet för skador på ryggen. Typ, hur många apor får diskbråck? Det är som om vi inte riktigt är gjorda för gravitation.

Allt det här och lite till har Vattenapeteorin en förklaring till. Redan 1930 fick marinbiologen Alistar Hardy idÈn att människan kan ha tillbringat en tid i sin utveckling som simmare eller vadare vid havsstranden. Vi skulle alltså ha levt som strand- och vattenlevande däggdjur. Hardys argument var bland annat människans sim- och dykförmåga, nakenhet, underhudsfett och tvåbenthet. Han tänkte sig att i konkurrensen om födan tvingades en grupp apor iväg på strövtåg och hamnade på stranden där det fanns gott om mat: bläckfiskar, snäckor, krabbor, musslor och liknande. Det är inte ovanligt att djur bytt miljö för att det skett klimatförändringar eller för att det blivit ont om föda. Många djur har bytt miljö: amfibier, reptiler, däggdjur, till och med fåglar. Tänk bara på delfinen som en gång var ett hundliknande rovdjur men som bestämde sig för att börja leva nere i havet igen. Allt är föränderligt. Om två miljoner år till kanske vi utvecklat vingar, eller så kanske vi inte lever överhuvudtaget. Kanske har en helt ny art tagit över jorden som klarar av framtidens klimat och föroreningar bättre.
Genom åren har Alistar Hardys argument lyfts fram efter decennier av förnekelse, och nya argument har tillkommit eftersom forskare börjat snegla åt strandapeteorin och återigen börjat forska i ämnet. Här är argumenten:

Tvåbentheten:
Redan för typ 4 miljoner år sedan gick förmänniskorna omkring på två ben. Detta har savannteorin svårt att förklara, men enligt strandapateorin lärde sig förmänniskorna att räta upp sig och gå på två ben med hjälp av att de stod i vatten. I läkaren Karl-Erik Fichtelius bok ”Om människan” står det:
”I vattnet kunde den armhängande apan lättare stå rak och allteftersom balansen blev bättre kunde hon utnyttja sin nyvunna förmåga även på stranden. Handen behövdes inte längre för att stödja och bära upp kroppen, utan kunde utvecklas till det känsliga instrument som den är idag. Det uträtning av vinkeln mellan kroppen och lårbenen som tvåbentheten förutsätter, finner vi även hos andra vattenlevande däggdjur eftersom det är en förutsättning för effektiv simning.”

Simförmågan:
Apor gillar inte riktigt vatten, de tycker inte om att simma och i flera djurparker använder man vattengravar istället för stängsel för att stänga in apor. Människan är den enda av apsläktet som njuter av att simma och som aktivt söker sig till vatten och stränder. Andra apor får dessutom in vatten i näsan när de är under vattnet vilket inte vi får eftersom vi har en fiffig vattenklyvande näsa. Människo-spädbarn som hålls nersänkta i vatten utför simreflexer och barn som föds i vatten simmar spontant under vattnet efter förlossningen. Människan är rent generellt en otroligt duktig (och frivillig) simmare jämfört med andra landdjur. De enda andra landdjur som finner nöjde i att bada (typ hundar) är raser som är avlade för att arbeta i närheten av vatten.

Dykreaktionen:
Dykande däggdjur och fåglar har utvecklat en massa funktioner som gör att de kan vara under vattnet längre stunder. Vi är lika vattenlevande däggdjur även på den här punkten, i vår kropp omfördelar vi blodet (syret) genom en sammandragning av mjälten och vissa blodkärl. Blodet leds bort från organ som kan klara sig utan syre ett tag så att arbetande organ som hjärnan och hjärtat och muskler ska få allt de behöver. Vi får även sänkt puls. Erika Schagatay vid djurfysiologiska instutionen i Lund har forskat om människans dykreflex och kommit fram till att pulsreduktionen hos tränade personer är jämförbar med bävern eller uttern. Barn under 4 månader har exakt samma dykreaktion som vattenlevande däggdjur: slutning av stämbanden, pulssänkning och sammandragning av blodkärl. Många marina däggdjur har dessutom färre blodkroppar per volymenhet i blodet och högre hemaglobinhalt än landlevande djur, men det har vi människor också.

Kontrollerad andning och nedvandring av struphuvudet:
I motsats till andra däggdjur på land har människan en kontrollerad andning – snabb utandning och långsam utandning. Precis som vattenlevande däggdjur. Den här andningen är också en förutsättning för att människan ska kunna tala och utan den här typen av andning skulle vi vara lika dåliga på att dyka eller tala som schimpansen eller gorillan. Karl-Erik Fichtelius berättar: ”Vi kan stänga munnen men kan också vid behov, då vi sväljer något, stänga luftvägarna bakifrån. En förutsättning för stängningen av luftvägarna bakifrån är nedvandringen av struphuvudet. Sjökor och sjölejon har gjort som vi, men inga landdjur.”

Luktsinnet:
Gorillor och schimpanser har ett mycket bra luktsinne men vi människors luktsinne är riktigt dåligt utvecklat. Det samma gäller feromoner, vi utsöndrar mindre än vad våra apkusiner gör. Vi är precis som vattenlevande däggdjur som har allmänt dåligt luktsinne och få doftproducerande körtlar (feromoner).

Nakenheten:
Människan är den enda av aporna som är naken. Det här är en av de allvarligaste svagheterna i savannteorin. I stort sett alla andra djur på savannen har päls, speciellt våra apkusiner. Avsaknad av hår, päls, är däremot ett typiskt drag hos många vattenlevande däggdjur, till exempel valar, dugonger, flodhästar och sjökor. Ju längre ett djur har levt vid vattnet desto mer naken hud. Det beror på att pälsen förlorar sin funktion som kroppsvärmare när man vistas under vatten.

Underhudsfettet:
Människor är strömlinjeformade. Våra kurvor passar perfekt för simning tack vare underhudsfettet vilket andra apor och landlevande däggdjur helt saknar. Fichtelius förklarar ”Det är välkänt att varmblodiga vattenlevande djur har just underhudsfettet välutvecklat till ett jämnt utbrett isolerande lager som minskar värmeförlusterna, fettet ersätter/kompletterar pälsen på detta sätt.”

Salt- och vattenbalans:
När landdjur riskerar att få saltbrist letar de maniskt efter salt och visar stor tillfredsställelse då de mättat sitt behov. Vi människor har dock ingen koll på vårt saltbehov och vi känner ingen saltmättnad heller. De flesta av oss äter 10 gånger mer salt än vi behöver och det här kan förklaras med att vi levt på en diet av havsprodukter (vilket alla smakar salt men man kan inte kasta bort födan för det). Och för att bli av med vårt höga saltintag svettas vi. Och gråter. Människan klarar bara av en vattenförlust med 10% innan vi blir uttorkade, andra landdjur klarar av 20% innan de går under. Detta tyder på att vi är vana med högt vatten- och saltintag och skulle knappast räckt länge på savannen.

Kvinnans anatomi:
Den mänskliga kvinnans könsorgan är vattentätt jämfört med andra landlevande djur. Människokvinnan och tandvalar, sjökor och sälar är typ de enda som har mödomshinnor.

Hjärnans storlek:
Människohjärnans tillväxt och utveckling i längden är beroende av två viktiga fettsyror som det finns gott om i gränsskiktet mellan vatten och land – men inte på savannen.
Man tror att den felande länken skett i Östafrika när havet svämmade in över de tropiska skogarna samtidigt som tre kontinenter stötte samman och bildade en ö i Röda havet. Det har beskrivits som en slags ”människornas Galapagos-öarna” eftersom man tror att aporna blivit åtskilda och de apor som hamnade på ön utvecklades helt för sig själva och blev de som så småningom utvecklades till människor och vandrade vid olika epoker tillbaka till Afrikas fastland. Och de apor som hamnade i Västafrika - kvar i skogen - blev våra kusiner Schimpansen och Gorillan. Tänk så liten skillnad det kunde vara.
Moldy Peaches hade nog rätt när de rimmade humanity och huge manatee.

Eller vad säger du? Namn: Email: Kommentar: