Martin N
1. Jag har i varje fall sett Breakfast Club flest gånger, varför vet jag inte riktigt, och: Blues Brothers, Reservoir Dogs, Ghostbusters, Office Space, Usual Suspects och många flera. Och så var det den där helikopterfilmen som jag inte kommer ihåg namnet på. När jag såg den ville jag mest av allt bli helikopterpilot och det vill jag fortfarande. Så den kanske ändå är mest betydelsefull.
2. ”Jag har rätt, du har fel” av Edward De Bono. För den rörde till det rejält i mitt huvud. Jag hajar min hjärna bättre och så ser jag lite annorlunda på min omgivning, mest på ett positivt sätt. Och det känns skönt.
3. Grungen som subkultur; musiken, stilen, attityden och den bästa låten genom tiderna måste var Chloe Dancer/Crown of thorns med Mother Love Bone. Den rör upp en hel del minnen och känslor. Och det är väl så det ska vara med musik. Kanske, eller inte. Ibland är det bara schysst när den ger en fysiskt utlopp.
4. Lego var min favorit, utmanande för fantasin och som en kompis när alla ens polare var tvungna att gå hem vid 8-9 tiden. Då kunde man sitta kvar och bygga, bygga så det blödde och sen hade man schyssta grejer nästa dag att bräcka med. En gång byggde jag ett rymdskepp som var minst en meter långt eller något, shit vad jag var stolt då. Viljan att skapa, som nog är min starkaste drivkraft idag kan nog härledas till legoperioden.
5. Som ovan.
6. Marion Ravenwood (Raiders of the lost arc), Susan (Desperatly Seeking Susan), Kathleen Hanna, Pris (Bladrunner), Prinsessan Leia
7. Alla är nästan helt fiktiva.
8. Starka hjärnor, kanske...Shit, ingen aning. En scen ur filmen Valley Girl, där de dansar och sjunger i underkläder till 80-tals punk, den är grymt sexig. Annars, tjejer som spelar bas, det är turn-on.
9. Total idoldyrkan och underkastelse är fult och trist. Och det kan nog härledas till musik- /mediabranschen och dagens musikvideor som i stort suger.
10. När jag var liten var jag helt övertygad om att jag skulle hitta ett lasesvärd och att jag skulle rädda folk med min vita lyckodrake, typ som Falkor i Neverending Story. Men man slutar hoppas, det avtar liksom, man blir cynisk och vuxen. Fantasisprutten som berusade en som barn försvinner helt plötsligt. Kvar är bara tomhet. Sen kommer mognaden och den är som en dålig baksmälla, så får man hjärnspya, och precis där, i det lilla ruset efteråt, där finns det kanske hopp. Men så kommer illamåendet krypande igen…Så är det mest, som en sjukt långdragen bakis.
11. Man måste, känns det som. Det är ju som med baksmällan, den är ju fortfarande aktiv. ”Jag lovar att aldrig ge mig på fantasisprutten igen, jag mår så jävla illa. Varför lurade dom på mig det som barn, fattar dom inte att jag lider nu” kräk.
12. Ja mest hela tiden. Verkligheten är full av meningslösa transportsträckor.
13. I verkligheten är man sällan lika stark, cool, vältalig, romantisk osv. som det framställs i popkulturen. Men å andra sidan så är vi alla fiktiva, livet är ett spel, där det handlar om att förenkla och framställa sig som den det förväntas av oss att vara. Stark, cool, vältalig, romantisk osv.
14. Lejonet Aslan, Han Solo, 80-tals Saturday Night Live och Astrid Lindgrens hopp om mänskligheten.
15. Neverending Story, Star Wars och Landet Narnia


Martin P
1. Ingen film har nog betytt speciellt myckeet för mig, men jag går igång jävligt mycket på brittiska aristokratfilmer a la Jane Austen.
2. Är man dum i huvudet om man inte läser speciellt mycket?
3. Eurodisco 93-96
4. helt klart datorn, där har jag träffat och hållt kontakten med alla mina vänner, seriöst alltså. 2nd best är livstilstidningar där jag lär mig hur jag ska vara.
5. Vet ej.
6. Natalia Vodianova, Kate Moss, David Lindwall, Jens Lindh och en kopia av mig själv.
7. Nej.
8. Män i fancy clothes.
9. Människor i mediabranschen.
10. All the time.
11. Nej.
12. Ja såklart, life sucks.
13. Men allt?
14. Dolly Parton och Leila K.
15. Dolly Parton och Leila K.


Tobias
1. Trainspotting, Fight Club, Döda Poeters Sällskap, Star Wars, Matrix är filmer som när jag sett dem fått mig att på något sätt ändra min världsuppfattning. Vissa av dem tycker jag nu inte är så jättebra men man blir ju äldre. Trainspottning visade mig dekadensens skönhet (och även baksida) och att man faktiskt inte behöver vara en del av den stora massan. Det samma går för Fight Club. Döda poeters sällskap var den första filmen jag kom ihåg att jag grät till, jag var väl typ 10 år när jag såg den. Jag tror att det var den första filmen som visade mig att världen inte alltid är fun&gamess. I Star Wars fick jag drömma mig bort till en fantasivärld där man lätt kunde skilja på det goda och det onda, även om jag visste att så inte var fallet i den verkliga världen. Medan matrix fick mig att ifrågasätta mina vardagliga upplevelser (är jag säker på att detta verkligen hände) och fick mig också att börja läsa en del filosofi.
2. Böcker tycker jag är svårare att välja ut. Framförallt därför böcker ofta kan ta ett tag att fundera ut, en bok som jag vi läsandets stund inte tyckte så mycket om kan ett halvår senare dyka upp i mitt huvud och helt plötsligt betyda mycket mera. Filmer och andra intryck kommer ofta mera direkt. Tror att jag mest blivit påverkad av de böckerna jag läste som liten, som typ Narnia-serien. Vilket är lite ironiskt för jag numera typ hatar fantasy. Sedan har man ju alla de tonårsångest böcker jag läste när jag var i den åldern, typ Per Hagman, säkert också satt sina spår. På senare dagar är det nog Aldous Huxleys "Du sköna nya värld" den bok som fått mig att tänka till mest.
3. Känns nästan lite pinsamt numera, men när jag var i min tonårsångestfas så var jag nästan besatt av kent. När man var 17-18 och konstant olyckligt kär eller på annat sätt kände sig missförståd var kent den axeln man alltid lutade sig åt. Sedan växer man upp och försöker förtränga att det någonsin har hänt men jag tror fortfarande att kents skiva verkligen är den skivan som spelats mest i min skivspelare och också hade mest betydelse för mig under den perioden av mitt liv.
4. Musik är nog det som alltid har varit viktigt, som ett soundtrack som man har till sitt liv som påverkar hur man känner och tänker. Men även filmer och böcker har också viktiga, och jag har varit en datornörd så länge jag kan minnas. Men ändå, musiken vinner, för den kan verkligen förändra hur man ser på en sitution och ge en en massa känslor som andra medium kan ha svårt att skapa. Men som brasklapp vill jag påpeka att filmer är en stark runner-up just nu då jag tack vare bredband och fildelningsprogram blivit en riktigt filmfantast, och jag skulle inte bli förvånad om filmen går om musiken ifråga om favvo medium om några år.
5. Popkulturen är väl så gott som alltid närvarande i mitt liv. Man refererar till den, som en stor databas med gemensamma händelser, och diskuterar och pratar om den. Det känns ibland som jag inte vet vad jag och mina vänner skulle prata om om vi inte fick diskutera film eller musik. 6. Jag kan nog inte.
7. Tror aldrig jag varit kåt på någon fiktiv person.
9. Typ jocks och jocks-brudar. Har säkert med de high school-filmer jag sett under min uppväxt. Annars är ju folk som använder sig av uttryck som "entreprenör" och "socialt kontaktnät" det största turn-offsen. Men det har nog med min uppväxt på läskiga lidingö att göra.
10. En gång berättade jag en historia som om den var sann och hade hänt någon jag kände, sedan visade det sig att det hade jag bara sett i ett avsnitt av "Vänner". Det var obehagligt och har säkert hänt flera gånger.
11. Hmm...tydligen. Frågan är om det inte är fiktionen som är verkligheten och verkligheten är den riktiga fiktionen.
12. Typ Kärlek. Ofta ser det mycket mysigare ut att hångla på en strand i en sfilm än vad det är att göra det i verkliga livet. Man får bara massa sand i badbyxorna.
14. Lego-Turtles-James Dean-Doom-Jack Kerouac-Fight Club-resekataloger-photoshop-Star Wars gubbar och typ en miljon saker till.


Britta
1. Fransk film. Det var nog delvis därför jag flyttade till Frankrike, jag ville bo i filmerna. Såg Amelie från montmartre när jag hade bott i Paris någon månad och efter det var det som att allt jag såg och allt som hände hade någon slags koppling till den filmen. Vet inte om tv räknas, men när jag var yngre var jag alltid väldigt svag för svenska ungdomsserier som Klassliv, Rapport till himlen, Glappet etc. Amerikanska serier kunde vara underhållande men där kändes allt så himla overkligt. De svenska däremot kunde jag verkligen relatera till - alltså inte såporna utan det bra som visades på svt.
2. Naiv super av Erlend Loe, huvudpersonen har samma sjuka hjärna som jag själv. Efter att jag läst den kunde jag knappt säga en mening utan att referera till den boken. De jag hängde mest med då hade ocksås just läst den och gjorde samma sak, så vi gick omkring i något slags eget naiv super-universum och drog en massa skämt som ingen annan fattade...Allt av Sara Lidman också, trodde aldrig att människor som levde i västerbottens inland för hundra år sen skulle kunna beröra mig så mycket.
3. Jag gick på högstadiet i Umeå under hardcorens storhetstid och det påverkade mig väldigt mycket. Jag gick på konserter och demonstrationer i stället för att supa, funderade på orättvisorna i världen, blev vegetarian. Det sitter fortfarande kvar, jag har samma åsikter nu och hardcoren finns kvar i själen fast jag super mer nu förstås, haha.
4. Mac! Den är ju som ett medium som rymmer allt annat. Jag får panik när jag tänker på att vakna upp en dag och upptäcka att datorer bara var en dröm.
5. Man refererar ju till den hela tiden och får lättare kontakt med människor som har samma referenser som en själv. Hela ens världsbild, inklusive ens självbild, är ju på något sätt uppbyggd av popkulturella fenomen. Om man ska beskriva sig själv så blir det ju lätt genom att hänvisa till ens favoritmusik eller vilken filmpersonlighet man liknar.
6. Erykah Badu, Staceyann Chin - svart feministisk NY poetry slam artist, hon är sjukt bra och sjukt snygg! Bruce Spingsteen när han var 25, han i "naiv super", minns inte vad han heter och en råkool tjej som brukar hänga på samma cafe som jag.
7. Nej, mer riktiga.
8. Det här med svarta brudar har ju helt klart med soul/hiphop att göra, men annars kan jag inte komma på något särskilt.
9. Stylade människor, när det känns som att någon försöker gömma sig bakom sin image. Det kan väl ha att göra med att jag tycker popkulturen är lite överhypad ibland, att det blir lite för mycket när folk alltför gärna vill bli ett med sin popkultur.
10. Det har hänt att jag trott att något verkligen har hänt fast sen har jag kommit på att jag läst det i en serie, eller att jag sagt till någon "visst var det du som sa sådär..." när det i själva verket var en filmreplik.
11. Inte alltid. Jag tycker det är rätt skönt när man plötsligt får för sig att man går omkring i en film.
12. Jag hade en period då jag var som besatt av sim city och spelade hela tiden, men jag kunde aldrig smälta att städerna man byggde aldrig blev riktigt som i verkligheten. Och nästa sekund var jag besviken över att verkligheten inte såg ut som i spelet.
13. Det saknas alltid minst tre dimensioner i popkulturen. Och allt som är lite sunkit är aldrig lika snyggt och koolt i verkligheten.
14. Roskilde + naiv super + Amelie + Assar + Ghost World + hardcore + MacOs X
15. Sim City + Svart Katt Vit Katt + Fem myror + Assar + Cirkus Cirkör