Rent kulturellt är jag nog mest lik en pojknörd parat med en hippie. Det kan naturligtvis bero på att mina föräldrar är just det. Och vi flyttade väldigt mycket när jag var liten, så jag blev van vid att hitta på egna lekar och ljuga för att få de tråkiga barnen att lyda mig. Plus att min morbror alltid läste MAD för mig. Det var alltså ganska uppenbart att jag blev en popkulturjunkie som inte visste varför man skulle skilja mellan fantasi och verklighet.
I min familj refererar vi ofta till saker och använder oss av filmtermer och svävar nog ofta i ett limbo mellan vår fantasi och det som är på riktigt. Inte för att jag kan förklara skillnaden, och ofta tycker jag att det inte finns någon skillnad mellan fantasi, den popkulturella skendimensionen och verkligheten. Och det är det som är min fascination. När vi pratar med varandra förklarar vi saker genom att referera till musik, filmscener, scenografi och ”aj då, Tim Burton”, när vi går vilse. När jag, min pappa och min syster var i Las vegas blev vår fantasiöverdos ännu tydligare eftersom vi var i den västerländska världens plastiga kärna – inget var på riktigt. Eller så var det just det det var, eftersom vi befann oss i själva essensen av vår kultur, utan den hade resten av kulturen inte kunnat mäta sig efter något.

I Las vegas frågade jag pappa hur mycket han skulle ta betalt för att vara tvungen att bo där. Han sa ”Jag vet inte…inget är ju på riktigt”. Allt var ju kulisser. Det är visserligen inte bara vegas som är kulisser med ett noga uträknat spel. Men ingenstans som i vegas tror jag att det märks så tydligt, vilket gjorde att jag både älskade och hatade stället. Jag älskade det eftersom kulturen var så uppenbar, det fanns inget att gömma sig bakom – vad du ser är vad du får, precis som porrfilm och på så sätt är det mer verkligt än någonting annat. Och jag hatade det eftersom det är så det, och vi, är – ytligt och mallat. Man tar det man hittar på vägen, det man gillar, inte gillar och sätter ihop det i en form och kallar det för hotell, kultur eller personlighet. I vegas bodde vi bland annat på ett hotell som heter The Venetian. Det är staden Venedig i formen av ett amerikanskt hotell. Det finns gator, torg, floder, mimare och himmelsvalv inomhus. De har även Madame Tussauds vaxkabinett, ett museum, ett enormt syreindränkt casino, hamburgerrestauranger och massor av parfymerade gåband. Det var som om ägarna hade satt sig ner vid ett möte och gjort en önskelista över saker de gillar, gett listan till en anställd som i sin tur satt ihop rubbet till ett hotell ute i den amerikanska öknen, komplett med gondoljärer i svettiga fejkmustascher och Michaelangelo-liknande målningar i taket. Själva idén var mycket mer verkligt än vad själva hotellet var.
Polisen hittade förresten ett lik i öknen när jag var där.

Jag tänkte att det är ju så vi gör, fast med oss själva. Vi lägger ihop oss som ett pussel. Nuförtiden kanske vi inte tar lika många bitar från våra föräldrar och kyrkan som vi gjorde förr i tiden. Idag tar vi fler och fler bitar från populärkulturen, vår postmoderna folkreligion. När alla arbetar och kraven på vår vardag och livsstil ökar – vi måste ha en viss soffa, bo i ett visst område, ha en viss partner, ett speciellt skomärke, en viss sorts skivsamling och så vidare, så måste vi ju också jobba hårdare för att få allt. Vi måste anstränga oss dygnet runt för att få popkulturens mytbild att överensstämma med vår vardag. Som egentligen är samma sak, eller?
Det är ganska lätt att pussla ihop en personlighet. Man börjar ju ganska tidigt. Tar en bit här och en bit där. Idag får man så många bitar på köpet också – i skolan och genom reklam och tv. Men är man lite kritisk är det inte så svårt att hitta godbitarna. Man kan hitta dem överallt, i musik, historia, film, foto, konst eller vartsomhelst. Men jag tror nog att popkultur är vår vanligaste källa idag, i alla fall för min 70-talist generation. Jag tror vi var den första generation som ansåg popkultur som något självklart, en aldrig sinande källa. Från att popkultur mest fanns i form av rocknroll, radio och serietidningar, kunde vi 70-talister hänge oss fritt åt arkadhallar, nintendo, amiga, bandspelare, billiga synthesizers, skivaffärer, Game&Watch och så vidare. Företagen hade, i takt med teknikens tillgänglighet, fattat att vi var en stor och hittills relativt outnyttjad marknad. För oss betydde det att vi hade ett stort buffebord uppdukat med enkla och snabba nöjen. Och det gick rakt till våra hjärtan - våra föräldrars hjärtan också eftersom de inte längre behövde fixa barnvakter, utan kunde lämna oss med MTVs vakande öga och en snabbpizza. Micron var hemma-popkulturens högra hand.

Vilket popkulturellt medium man som barn hade som favoritkälla, tror jag säger mycket om den personens preferenser. De flesta jag känner som skulle kunna klassifieras som tekniska estetnördar har växt upp med dataspel och film. Det är nog något med pixlarna som får igång oss. Och många skatare och musiker har spenderat mycket tid framför datorer när de var yngre. Och nästan alla fotografer och tekniker jag känner är inne på 60-tals popkulturella medel såsom serier, arkadspel och dungeons and dragons.
Jag själv är väldigt uppenbar - Jag kan härleda många av mina preferenser till något popkulturellt fenomen. Jag älskar till exempel science och scientists. Jag tror jag har fått det från Ghostbusters, dr.Who, tv-piraterna, Star Wars och min gamla favoritbok – Bonniers världsatlas. Jag läste astronomi i höstas och blev genast kompis med en svettig glasögonnörd som körde ner från Kristianstad för att gå på kursen. Han skulle alltid sitta bredvid mig och jag blev jätteglad och låtsades att han var Ford Prefect från Liftarens guide till galaxen. Jag är intresserad av förkristen historia och arkeologi och det kanske beror på att jag verkligen, verkligen gillar Indiana Jones. Och så gillar jag hemliga och störiga 60-tals hångel, precis som James Bond. Jag har nog förresten tagit hela min anti-seriösa inställning till saker som relationer och tråkiga plikter från James Bond, men även från tidningen MAD, Han Solo, Susan i Desperatly seeking Susan och hjältarna i filmen Deltagänget. Jag gillar även hermafroditer, transor och när killar har trosor på sig. Det kanske kommer från att Rocky Horror Picture Show var min favoritfilm när jag var fem år. Och mitt rörelsemönster är påverkat av mupparna. Innan jag förstod vilken art jag tillhörde trodde jag att jag var en blandning mellan en mupp och en katt. Mupparna var min roligaste värld. Så jag blev ganska besviken när jag växte upp och kom på att jag inte skulle få träffa mupparna utan var dömd till ett liv bland människorna. Det är fortfarande en öm punkt för mig.
Så jag är uppfödd och uppfuckad på popkultur. Men jag är långt ifrån ensam.


Darlings popkulturella och vetenskapliga enkät:

1. vilken film/filmer har betytt mest för dig?
2. Vilken bok/böcker har betytt mest för dig?
3. Vilken musik har betytt mest för dig?
4. Vilket/vilka popkulturellt medium har varit din favorit?
5. Hur har popkulturen influerat dig i ditt vardagsliv?
6. Skriv en lista över 5 personer du helst skulle vilja hångla med, välj fritt bland döda, levande och fiktiva personer.
7. Är det mer fiktiva personer på hångellistan än "riktiga" personer?
8. Vad är dina turn-ons, och tror du att de kan härledas från någon popkulturell källa?
9. Vad är dina turn-offs och tror du att de kan härledas från någon popkulturell källa?
10. Har du någonsin haft svårt att skilja mellan fiktion och verklighet?
11. Vill du skilja mellan fiktion och verklighet?
12. Har du någonsin blivit besviken över att saker i verkligheten inte varit riktigt som i populärkulturen och vice versa?
13. Vad har du upplevt som den största skillnaden mellan popkulturens mytvärld och verkligheten?
14. Vilka popkulturella fenomen skulle du säga att du är ett hopkok av? (tex lillstrumpa, john belushi, tetris, karlsson på taket och my little pony)
15. Vilket popkulturellt fenomen beskriver bäst din/dina fantasidimensioner? (tex mupparna blandat med den oändliga historien)

SVAR:

Karin
1. Boyz N Da Hood – för att jag var en liten wigger som fjortis, If… - för att den är så arg och snygg och cool.
2. Allt av Inger Edelfeldt för att hon skrev så bra om tjejer som människor och inte i första hand som tjejer.
3. NKOTB – en fanatisk period som fick mig att upptäcka politik genom Malcolm X och Public Enemy och att det faktiskt fanns en stor värld utanför min trista lilla förort.
4. Som liten var det bilderböcker och girlie-serier för dom fick mig att börja rita, som äldre har det varit klubbkultur och allt vad det innebär med kemisk romantik och kemisk bitterhet.
5. Popkultur har ofta styrt vilka ställen jag har rest till.
6. Missne (i barnboken Missne & Robin), Mick Jagger i Performance, Doodle Bug i Digable Planets, Chloe Sevigny (anytime), Bobby Gillespie (any-anytime).
7. En och en halv är fiktiv. Hatar Mick Jagger annars men i Performance är han gud.
8. Har alltid blivit kåt av stora näsor, stort hår, svarta tatueringar, skotsk accent, en trashig men skön stil och såklart ilska över att världen är så uppfuckad. Vet inte om det är på grund av Bobby G eller om jag har varit kär i Bobby på grund av detta.
9. Allt det som är obvious: Silikonbröst, perfektion, tränade magar, solariebränna, trista smakfulla kläder som samtidigt är väldigt dyra – kommer väl lite av min uppväxt med Veckorevyn, norrförorter och bratideal.
10. Har hänt. Ibland minns man till exempel inte om nåt har hänt en på riktigt eller i en film…
11. Nej det är roligt att vara osäker ibland.
12. Självklart, man blir ju besviken hela tiden på hur kvinnor skildras i film och reklam, som helt jävla dumma i huvudet. Sätt en kille i samma reklam och den blir skrattretande. Eller kvinnor i manliga genrationsromaner, typ hos Per Hagman, storögda och väna och allvetande fast dom bara är fjorton, som skogsväsen, snark. (Tänker inte ens gå in på Lars von fucking Trier och all sån dynga.) Är man bakis och kollar på eftermiddagstv kan man dock bli besviken på att livet inte är lika okomplicerat som i ett sitcom-avsnitt.
13. Hajar inte frågan. Popkultur är väl del av verkligheten?
14. Jason Spaceman, Starlet, Scum och Mumintrollen.
15. Dr Seuss och Yellow Submarine.

Isabell
1. Desperatly seeding Susan för att det var min låtsas-storesyster. Gudfadern för att den är så rakt igenom fantastiskt gjord. Labyrinth och Neverending story eftersom jag är alienerad och muppfixerad och har prestationsångest. Rocky Horror Picture Show eftersom jag gillar Transexual Transylvania. Mallrats när jag var yngre eftersom jag vill ha kul och inte bry mig. Samt Delikatessen och Underground. Många vänner säger att jag är lik, och borde gilla, Donnie Darko. Men jag har inte sett den.
2. Den när Alfons _berg hade ett monster under sängen, och den när Alfons _berg spöade upp lillkillen. SCUM av Valerie Solanas. Microsurfs av Douglas Coupland. Allt av Hunter s Thompson, och så Liftarens guide till Galaxen för att det var min första absurda bok. Och så Kitty-böckerna.
3. När jag var liten var det 60-tals rock som Rolling Stones, Frank Zappa och The Kinks, men även Beach Boys, Rod Stewart och Elvis. i tonåren var det New Kids och Public Enemy som var viktiga. Idag är det Led Zeppelin och Silver Apples. Jag gillar hårda beat.
4. tv-spel, musik och film. Men mest musik för det är så grundläggande. Och så film för att jag gillar det visuella.
5. Den har nog influerat allt. Jag kan inte svara något specifikt.
6. Jimmy Page, Bill Murray, John Belushi, Hunter s Thompson, Beetlejuice, Han Solo, Nicole Richie och Indiana Jones. Det fick bli fler än fem.
7. De är nog fiktiga, men det är det jag gillar.
8. Oförutsägbarhet och att personen ifråga inte luktar. Jag gillar när jag inte vet vad som ska hända härnäst.
9. När det är städat, inskränkt, förutsägbarhet, fräschet. Allt kan relateras till Lilla Sportspegeln och kristendomen.
10. Jag kan skilja på det rent socialt, men annars vet jag inte om det är någon skillnad på det. Jag tycker inte det spelar någon roll.
11. Det vore praktiskt om jag kunde ta in lite mer verklighetsregler, jag hamnar i trubbel alldeles för ofta.
12. Ja.
13. Att det enbart är de castade vuxna människornas värld - de som är småbarnsföräldrar, äger en villa, skrattar åt Parlamentet och Martin Timell, och gillar hundar. Jag hatar hundar och barn och saker som stavas livslångt åtagande. Det var ett hårt bakslag.
14. Miljöombyte, Bill Murray, konami, skivomslag, Lego, Frank Zappa, 3D, Katten i hatten, Rädda Joppe, Madonna, Goonies, Mupparna, jordgubbsglass, o¥boy och att rita.
15. Mupparna, 70-tals Saturday Night Live, sabbater och Led Zeppelin.

Max
1. HEAD av Rafelson/Nicholson, den mest psykedeliska film som gjorts.
2. Listen little man! av Willhelm Reich, den hårdaste uppgörelsen med mänskligheten. Den blev bränd på bokbål av FBI!
3. ”Dinner music for a pack of hungry cannibals” av Spike Jones vid 5 års ålder.
4. LSD.
5. Jag törstar efter onödiga prylar, och har lång väg att vandra till Nirvana.
6. Parveen Babi. Zeenat Aman. Dolly Read. Raven DeLaCroix. Sandy Warner.
7. Only real people....
8. Russ Meyer, Bollywood och Irwing Klaw är jävligt skyldiga till mina hang-ups...Fast snyggast är alltid någon man stöter på efter för mycket sprit när klockan varit läggdags i flera timmar.
9. Plastpattar och dokusåpa, MTV och folk i ZTVs egna program vinner turn-off tävlingen varje gång.
10. Varje dag.
11. När jag stänger av ZTV blir världen vacker igen.
12. Ja. Alltför ofta.
13. En bra låt är slut efter 2 och en halv minut, jag är 35 år.
14. Psychotronic och Naked Lunch.
15. Bollywoodversionen av Also Spracht Zarathustra.