Varje kvinna vars drömmar överhuvudtaget bestått av någonting annat än shopping, discodans, sminktips och att vara misogyna män till lags har troligen någon gång fått höra att de minsann är riktiga pojkflickor. Detta har även jag fått höra dagarna i ända, men det jag inte kan begripa är vad en pojkflicka egentligen är. Mig veterligen har det inte det minsta lilla med fysiska attribut att göra, då jag inte uppfattar mig som en hermafrodit. Jag har regelbunden mens, fettreserver i både tuttar och stjärt, så särskilt pojkaktig ser jag minsann inte ut.

Anklagelserna om att vara en pojkflicka kommer oftast när jag erkänner mina svårigheter att se hästar som trevliga, charmiga och intelligenta djur. Ännu tätare haglar förebråelserna då folk förstår att jag ägnat mig åt lagsport i stället för att vara i stallet. Men, vad gör man då som flicka när man växer upp i en mikroskopisk by på det småländska höglandet där det finns två val? Klart är att min syn på kusar som potentiella mördarmaskiner uteslöt det ena aktiviteten och den andra fritidssysselsättningen som fanns att tillgå var fotboll, vilket jag däremot spelade i stort sett minst varje dag under hela min uppväxt. Dock, förvirrar det mig att det skulle ha något med pojkaktighet att göra när man sparkar runt en boll och springer fort. Över huvud taget fattade jag nog egentligen inte det förrän jag kom i de övre tonåren. Vaddå tyckte jag, det var ju faktiskt ett tjejlag jag spelade i!



Det fanns alltså inte så särskilt många valmöjligheter när det gällde fritidsaktiviteter. För mig var det vardagsmat att få bada i sjön på andra sidan vägen, åka skridskor på samma sjö och springa runt i skogen. Däremot var det total lyx när man fick följa med föräldrarna och sitta i stanken vid någon rally- eller speedwaybana och käka varmkorv. Kanske är det inte det mest exklusiva sätt att fördriva tiden på, men för en vanlig arbetarfamilj är det skitkul. Akademikerpäronen släpar minsann med sina ungar till golfbanan. Där jag kommer från benämns golf som moderatbandy och därmed är det också en förbjuden aktivitet.

Min familj tycker med andra ord att det är ballare med motorsport än att slå runt en boll på ett välpreparerat gräsfält. Dessutom ligger mitt barndomshem på övervåningen till en bilverkstad. Någonstans har det kanske blivit självklart att jag kan se skillnad på en ljuddämpare och ett tändstift. Däremot finns det sådana som anser att det skulle vara ytterligare ett skäl till att kalla mig pojkflicka. Jag tycker att det verkar konstigt och anser att det skulle vara samma sak som om alla advokaters barn skulle bli penningkära lögnhalsar.

Ärligt talat har jag verkligen inte en aning om vad de menar när de säger att jag är en pojkflicka. Speciellt inte sedan det, efter att man kommit över tjugoårsåldern, plötsligt blir ballt och trendigt. Det är som om att en pojkflickidentitet plötsligt blir någonting att sträva efter. Många av de självutnämnt genomhäftiga tjejerna sitter och försöker verka så androgyna som möjligt så att folk säkert förstår att de minsann är pojkflickor och inga små jäntor man vet vart man har. Problemet är bara att när de gör så, i stället för att bara gå ut och ta för sig av det de känner för, framstår som personer man vet exakt vart man har. Jag vet inte varför de gör så. Antagligen är de bara avundsjuka på att deras föräldrar inte kunde visa dem hur man trimmar en moped, vilket gör att jag kan dra iväg på bakhjulet, växlar upp och vinna varje race.