Circus handlar om så mycket mer än trapetser och lindans utan skyddsnät. På lika hög nivå diskuteras ljussättning och produktion i skolans fik. Inhyst i en gammal kraftstation runt hörnet från Old Street Station i centrala London skulle Circus Space lika gärna kunnat härbärgera en av Londons trendigaste klubbar. Eleverna, ofta i färgsprakande klubbinspirerade kreationer, förstärker snarast det intrycket. Men trots en påtaglig avsaknad av tweedklädda professorer står det snart klart att detta är en akademisk inrättning – dock med cirkus, teater och dans på schemat.

Cirkusprogrammet har ännu inte fyllt tio men rankas enligt egen utsago redan till de tre bästa skolorna i Europa för aspirerande cirkusartister. Programmet har hållit kurser i cirkus sen 1995 och fick 1999 högskolestatus. Egentligen är det en gren av teaterlinjen vid The Central School for Speech and Drama, så man lägger mycket vikt vid teaterkunnande och samspelet mellan publik och artist. Det är nya grepp man vill prova inom den anrika utbildningen.



Fönstret i entrén visar ett rum som till sin uppbyggnad har mycket gemensamt med en teater. Men från riggarna i taket hänger trapetser istället för strålkastare och golvet är täckt av madrasser. En liten grupp tränar handstående. Vältränade ungdomar i sweatpants och trikåer passerar med jämna mellanrum entrÈn. Det är som att kliva in i Fame, fast det är jongleringskäglor som sticker upp ur deras ryggsäckar. Stämningen är gemytlig och långt från den opersonlighet som ofta präglar akademiska inrättningar. Knappast konstigt - under de två år som utbildningen tar finns knappast tid för någonting utanför Circus Space och cirkusen. Det gäller helt klart att man är hängiven cirkusfantast för att klara utbildningens hårda krav. När en vanlig engelsk Bachelor of Arts normalt tar tre år, ska de cirkusstuderande klara sin utbildning på två intensiva år. Skillnaden är de hårda fysiska kraven, vilket betyder att långa sommarlov, som skulle kunna omintetgöra ett års rigorös akrobatisk träning, får stryka på foten till förmån för elevernas utbildning.

Men alla är inte övertygade om vad sådana här skolor går för. I Storbritannien pågår en debatt om vad man där kallar ”Musse Pigg-program” och ”onödiga” utbildningar. Det antal ungdomar som går vidare till högre utbildningar har ökat, och så även utbudet av kurser och program. Man kan nu få universitetsexamen i allt från golfbaneskötsel till videospelsteknologi - och cirkus. Storbritanniens ledare oroar sig för ökade kostnader för samhället när alla plötsligt vill utbilda sig - resultatet skulle bli en övermättad arbetsmarknad som inte klarar att möta förväntningarna hos hoppfulla nyutexaminerade som kräver högre lön för att betala studieskulderna. Och det är många som menar att man inte behöver ett universitetsdiplom för att bli clown.
- De som dömer ut cirkusen som en oseriös utbildning har inte tänkt särskilt långt, säger Tim Roberts, kursansvarig vid Circus Space.
- Okunskap och fördomar gör att när folk tänker på cirkus så ser de bara elefanter, clowner och tjejer i bikini. Vad de inte verkar inse är att cirkusen idag är en mångmiljonindustri. Det vore dumt att inte utbilda och förbereda dem som tänker sig en framtid inom den industrin.

Sam Hague som gick ut programmet förra hösten håller med. Han menar att allt handlar om vad för slags kunskaper som finns tillgängliga, hur man tillämpar dem och om man effektivt och tillfredsställande kan lära ut dem.
- Att gå den här utbildningen har varit det bästa jag kunnat göra: jag har lärt mig otroligt mycket, och har dessutom fått det på papper vilket var omöjligt tidigare.
- En av fördelarna med att studera något som cirkus, menar han, är att motivationen och hängivenheten är ovanligt hög bland studenterna. De är där för att det är vad de vill, vad de har valt – inte för att deras föräldrar tvingat dem till det, som ofta är fallet i Storbritannien. Alla vill lära och göra bra ifrån sig. En sån attityd från eleverna påverkar naturligtvis också utbildningen.

De flesta av eleverna vid skolan kommer från andra europeiska länder. Storbritannien är hopplöst långt efter när det gäller att förbereda hugade för högre cirkusstudier. Strukturen och utbildningarna på kontinenten och i Skandinavien är enligt de initierade bättre utvecklade och intresset för att lära ut cirkus på ett organiserat sätt är större. I Sverige finns cirkusgymnasierna i Stockholm och Gävle och Cirkuspiloterna är en eftergymnasial cirkusutbildning i regi av Cirkus Cirkör. Frankrike - som är ett av cirkusens starkaste fästen i Europa - har länge erbjudit utbildning från tidigt stadium; och Spanien med sina skolor i Madrid och Barcelona alstrar varje år fler och fler artister.

Utbildningarnas plötsliga förändring i status i Europa beror på en cirkuskultur i snabb och konstant förändring. Den traditionsbundna resande cirkusen med sina elefanter och hästar har fått stå tillbaka något för att ge plats åt den allt populärare nycirkusen, vars kännetecken är ett skamlöst lånande från andra konstformer. Kunskap om teater, musik, dans och ljussättning väger lika tungt som skickligt utförda cirkuskonster.

I en tidsålder som dubbats informationssamhälle är det närmast ett tvång att utbilda sig för att klara sig i konkurrensen. Man undrar vad detta kan komma att betyda för cirkusens framtida arbetsmarknad, kommer högskoleutbildning vara ett krav för 2000-talets jonglör? Det verkar skumt, men mycket troligt.

Allt handlar i grunden om kunskap, och att kunna bevisa att du besitter den. Om detta kommer att göras med hjälp av certifikat eller cirkuslicenser kan man bara spekulera i, men faktum är att cirkusen genomgår en fundamental strukturell förändring som kommer att ha långtgående effekter både för cirkusens konstnärliga utformning och dess arbetsvillkor. Länge var cirkusen en sluten värld som kunde klara sig genom att fylla på från egna led. Cirkuskonster gick i arv från generation till generation. Men dagens ungdomar har fler valmöjligheter än förr och artistbarn vill inte nödvändigtvis följa i föräldrarnas fotspår. Cirkusen har varit tvungen att förändras för att kunna överleva som företeelse. De nya utövarna har inte samma föreställningar och förutfattade meningar om vad cirkus ”ska” vara. Här finns en potential till förnyelse och experimenterande. Men det gamla har fått utstå fler påtvingade ändringar: nya regler har betytt att cirkusar inte längre kan hålla och uppträda med ledsna, vilda djur som tidigare. De möts också av en kräsnare publik som är intellektuell, beläst och van vid modern teknologi – och mycket kritisk.

Att cirkus numera finns på högskolenivå känns då närmast självklart. Det är tvunget att utbilda artister för en ny publik och tid – artister som inte bara är akrobater, jonglörer eller ballerinor, utan kommersiellt gångbara. Förr var circusartister freaks, idag är de välutbildade branschmänniskor. En ny generation cirkusartister tar plats i manegen. Dagens artister är av nödvändighet betydligt mer mål- och karriärinriktade och delaktiga i arbetet bakom sina egna produktioner. Alla är mycket medvetna om att det är en produkt som måste kunna säljas.
- Ibland förvånas jag over hur oprofessionell traditionell cirkus kan verka, konstaterar Tim Lenkiewicz, professionell jonglör och före detta student vid Circus Space.
- Det är dålig belysning, dålig musik och illasittande dräkter. Många gånger kan jag tycka att akterna inte flyter naturligt och att det inte finns något som knyter dem samman. Det känns som en skolpjäs. Han vill inte döma ut all traditionell cirkus men hans uppfattning om merparten av de äldre utövarna lyser snabbt igenom. Han tycker att det är en fråga om att inse att förändring inte nödvändigtvis betyder försämring eller att svika de gamla idealen. Och att kvalité ofta inte handlar om någon stor förvandling.
- Om han kan sy en kostym som passar perfekt, välja ett musikstycke som inte låter som en Disneyfilm, och sätta ihop en akt med en stark idé bakom – varför skulle det vara så svårt för dem, menar han.