En morgon i mars förra året vaknade Parisborna till en aggressiv konstattack. Runt telefonkiosker och husväggar satt bilder av soldater i naturlig storlek uppklistrade med texten NO som ett blodigt sår över bröstet. Det lokala mediapådraget var stort och alla visste vem det var som låg bakom denna häpnadsväckande protest mot Irakkriget. Det var såklart Blek le Rat – Paris mest legendariska graffitimålare. Långt före AKAYismen och Banksys flinande apor var Blek gatukonstens mästare. Han upptäckte graffitin under en resa till USA 1971, tio år senare började han bomba Paris med bilder av råttor och det var så han fick sitt namn, Blek Le Rat. Hans stil är uppkäftig och poetisk på samma gång, med målningar som är knutna till platsen på ett sätt som är ovanligt i graffitisammanhang. Motiven är ofta människor, sprayade i naturlig storlek i sån detalj att de lätt kan misstas för the real thing. Förbipasserande stannar upp och betraktar hans skugglika figurer; kristusgestalten eller gubben med käpp som ser ut att sjunka in i väggen, något som Blek själv kunde bli hög på som ung då han kollade in nattens skapande i dagsljus; att få se folks reaktioner och på så vis bli bekräftad. I över tjugo år har Blek rest jorden runt och lämnat sina karaktäristiska avtryck som inspirerat generationer av graffitimålare. Idag bor han i en förstad till Paris med fru och barn och ägnar sig mest åt affischkonst.

Du som har rest så mycket, vilken är den bästa graffitistaden?
– Berlin, helt klart. Även om graffiti fortfarande är olagligt där och man kan råka illa ut om man blir tagen av polisen har man en friare inställning till det än i andra städer och folk är inte rädda för överheten. Vissa kvarter bryr sig inte längre myndigheterna om att tvätta utan låter målningar vara kvar. ÷verhuvudtaget är Berlin en otroligt intressant stad. Där finns så många olika subkulturer som är omöjliga att hitta på något annat ställe i världen, påminner lite om San Fransisco under sjuttiotalet.

Har du målat något i Sverige?
– Nej, men jag skulle gärna vilja. Det är så dyrt att leva i Sverige så jag har blivit avskräckt från att åka dit. Idiotiskt, jag vet, men så är det…

Var hittar du inspiration?
– Mycket av inspirationen har jag inom mig, men eftersom jag är en produkt av miljön jag kommer ifrån så självklart får jag även inspiration från alla möjliga håll. När jag var liten åkte till exempel min familj på semester till Italien varje sommar. Det här var i början av sextiotalet och jag minns speciellt en gång som jag fick syn på ett porträtt av Mussolini på en gata i Padova. Det var gjort med schablonteknik och måste ha suttit kvar sen andra världskriget. Det är beviset på att vi aldrig glömmer något vi har sett, vi stoppar det någonstans i hjärnan och plockar fram det senare i livet.

Men hur skapar man en individuell stil?
– Man måste använda sin egen kunskap och inte andras. För mig vore det till exempel omöjligt att måla samma sorts graffiti som man gör i Amerika. Inget ont i amerikansk graffiti, den är otroligt vacker med en fantastisk stil som kommer från deras kultur, men jag tycker det är knäppt att försöka använda samma stil i Paris eller Oslo. Vi har vår egen kultur här i Europa och behöver inte imitera USA. Det är ett stort problem faktiskt, att vi influeras så mycket av Amerika när det gäller musik, film och litteratur. Vi har till och med glömt bort att den första tunnelbanegraffitin målades av svenska Siri Derckert på femtiotalet, men vem har hört talas om henne? Alla tror bara att graffiti kommer från USA, gjort på amerikanskt vis. I Paris fanns en kille i början av sextiotalet, Zloty, som målade med kritor och färg på husväggar men ingen minns honom, alla bara snackar om Taki 183 i New York. Det är den amerikanska imperialismen och det är sorgligt.

Vad föredrar du, jobba på gatan eller ställa ut på galleri?
- Till skillnad från andra konstnärer som ägnat sig åt graffiti och har haft hundratals utställningar men bara gjort typ två eller tre målningar på gatan har jag inte ställt ut så ofta på galleri. Jag skulle i och för sig gärna vilja, jag menar, graffiti är förgängligt och förutom foton finns inget av min konst bevarad för eftervärlden. Det är kanske dags att börja göra saker som består.

Ser du din konst som politisk?
- Varje handling i ditt liv är politisk.

Så man kan säga att all gatukonst är politisk bara för att den är olaglig?
- Tja, om man tar risken att åka i fängelse för att kunna förmedla ett budskap är det förmodligen en handling som är mer politisk än att typ gå på restaurang.

Okej, och så den obligatoriska frågan, har du åkt fast någon gång?
- Många gånger. Den värsta var 1990 när jag blev arresterad av två unga poliser i Paris, jag hamnade i rättegång, blev dömd som kriminell och fick betala massa böter.

Stämmer klichén att det är det som är spänningen med att måla?
- Inte för mig. Det har aldrig varit min mening att göra något dåligt eller farligt för samhället. Jag ser min konst som en present till folket, inte något som ska väcka anstöt.

Om du fick välja en byggnad varsomhelst i världen, var skulle du helst vilja göra en målning?
- Min största dröm är att få göra samma resa som Alexander den Store en gång gjorde, från Makedonien till Alexandria i Egypten, stanna ett tag på varje ställe och inte göra några graffitimålningar men istället sätta upp affischer och ta kort på dem som jag skulle sammanställa i en bok. Vem vet, det kanske jag gör en dag.

Har alla gatukonstnärer stora egon med extrema behov av uppmärksamhet?
- Inte bara stora utan ENORMA och GIGANTISKA egon.

Men är det inte frustrerande att vara anonym som person när människor världen över känner till din konst?
- Bra fråga. Ibland. Jag får till exempel mail från folk runt hela jorden, samtidigt kan jag ha dagar när jag inte träffar en enda människa, det känns konstigt. Ibland önskar jag verkligen att jag kunde få vara kändis i femton minuter.

Vad kan man göra åt att världen är så sjuk?
- Jag vet faktiskt inte, jag är väldigt pessimistisk. Jag tror att i framtiden kommer människor inte bli behandlade som individer utan som delar av något sorts enormt globalt samhälle där alla får samma massmediala information samtidigt och gör samma saker som varandra, lite som i Japan. Förlåt Japan!

Hur ser din framtid ut?
- Jag tänker fortsätta med det jag håller på med nu. För tjugo år sen när skeptiker frågade mig om vad jag trodde om graffitins framtid brukade jag svara att det vi såg då bara var början och jag skulle säga samma sak idag. Jag är säker på att om tjugo år kommer ännu fler konstnärer uttrycka sina idéer på gatan.

Varför då?
- Gatukonst är ju demokratiserande av konst! Förr i tiden var konst bara till för rika människor som hade råd att köpa den. Graffiti däremot finns överallt och är gratis, tusentals människor har tillgång till den. Om du ska till ett galleri har du redan på vägen dit sett hundratals konstnärer som ”ställer ut” sina verk.

Kommer du någonsin börja måla råttor igen?
– Varför inte, jag gillar ju råttor. Problemet är bara att min fru hatar dem.

http://bleklerat.free.fr/