Den 1 februari i år gav jag och min bästa vän Sofia oss ut på vad som skulle bli den mest spännande resan i våra liv. Vi åkte till Nicaragua, Centralamerikas fattigaste land, för att hjälpa handikappade barn.

Idén väcktes när vi skulle göra ett projektarbete på 100 poäng under vårt sista år på gymnasiet. De flesta elever skriver ett arbete om något de tycker är lite intressant och sen är det bra med det. Men vi ville göra något större. Något viktigare.
Vi jobbar med handikappade barn på Ågrenska i Göteborg, och kom fram till att vi på något sätt ville starta ett projekt för att hjälpa handikappade barn i utlandet. Vi bestämde oss för att göra en insamling, och valde just Nicaragua av flera olika anledningar. Det är ett extremt fattigt land, och det är en demokrati som kämpar för att återfå sin självkänsla.
Vår dröm sedan länge om att resa och volontärarbeta väcktes snabbt till liv och vi började fundera på möjligheterna att själva åka dit.
Vi sökte pengar, slet dag och natt under en tid och det gav resultat. Vi fick så mycket pengar att vi kunde åka till Nicaragua en knapp månad och dessutom ta med oss vår spansklärare Eva Thorson. Det blev en resa vi aldrig kommer glömma.

Den första byn vi besöker är Estelí, en färgstark och charmig by i landets nordvästra delar. Vi besöker två olika handikappcenter och skolor här, och har med oss nära 200 kilo leksaker, kläder, handikapphjälpmedel och skolmaterial från Sverige. Det första stället vi kommer till är Los Pipitos, ett handikappcenter i byn. Här har man relativt mycket resurser. Vi är där tillsammans med en grupp beteendestörda pojkar i 12-årsåldern. De får varsin leksaksbil och ett kramdjur, och lyckan i deras ögon värmer mig fortfarande när jag tänker på det. Visst är gåvorna bara en punktinsats som hjälper på kort sikt, men jag tror absolut att det betydde mycket för de här pojkarna att få en alldeles egen leksak. Många av dem hade aldrig tidigare haft det.
Vi besöker även Escuela Especial, en skola för handikappade. Här har man många olika klasser och skolbarn i alla åldrar. En klass med döva barn leker ute på skolgården när vi kommer. Vi känner igen en av pojkarna från Los Pipitos, Aldrin. Han är dövstum och nästintill blind, men när vi går fram och fattar hans hand känner han igen oss och blir till sig av lycka. Han håller fortfarande hårt i kramdjuret som är en späckhuggare.

Vi har redan vant oss vid livet i Nicaragua. Vi bor hos en fantastiskt vänlig familj, som lagar mat till oss varje dag. Bönor och ris, tre gånger om dagen. Vi är aldrig rena, men det spelar liksom ingen roll. Inte här. När det väl finns vatten får vi passa oss i duschen; överallt hänger avklippta elledningar!
Vi är uppe tidigt varje morgon, tuppen på andra sidan väggen gal konstant om nätterna. På morgonen går vi ut till bakgården. Dottern klättrar genast upp i ett träd och plockar guyaba-frukter åt oss. ”Då lever ni längre” säger hon med ett soligt leende.

Efter några dagar lämnar vi Estelí för Dario, en mindre och betydligt fattigare by. Här bor de flesta människorna i skjul och gatorna är knaggliga av berg, sand och stenar.
Vi bor hemma hos Cristina Flores Castrillo och Bienvenido Vasquez, ett fantastiskt engagerat par som själv har en handikappad son. Han är förlamad och blind. Paret har, mycket på grund av sonens handikapp, engagerat sig i handikappfrågor och Cristina driver nu ett litet handikappcenter. Också det heter Los Pipitos. Hon har jobbat i många år med att ena föräldrar, stärka deras gemenskap. ”Att jobba tillsammans mot målen är vår enda chans” menar hon. ”Man får inte hjälp från någon annan.” Sedan landet bytte regering har hennes man varit arbetslös. Han var tidigare borgmästare men får nu inget jobb. I samma veva drog man in det lilla, lilla statliga bidrag som fanns till förmån för de handikappade.
Cristina tar med oss till Los Pipitos där barnen sitter på plaststolar längs väggarna i ett litet rum. Allting består av grå cement. Barnen saknar bänkar, böcker och pennor, de har i princip ingenting. Ändå är det fantastiskt för många barn att få komma hit. De flesta handikappade sitter i hemmen, gömda för allmänheten. Vi får följa med Cristina hem till fattiga familjer med handikappade barn. Det allra starkaste mötet är med två gravt spastiskt CP-skadade flickor, som bor tillsammans med sin mamma i matsalen på ett ålderdomshem i byn. Deras hem förstördes i en naturkatastrof och nu har de ingen annan stans att ta vägen. Flickorna, som är 15 och 16 år gamla, sitter i varsin rullstol av tvinnade plastband. Vi ser att deras kroppar sjunkit ihop och förstår att revbenen snart kommer klämma på viktiga organ inuti magen. Deras bror med samma sjukdom har redan dött. Mamman ser ung men sliten ut. Hennes liv går ut på att ta hand om flickorna, och de kan inte få någon hjälp alls från annat håll. Vi önskar att vi haft med oss fler hjälpmedel som kunnat hjälpa familjen i deras vardagliga kamp.

Under resans gång blir det många möten som detta. Vi kommer i kontakt med flera handikappcenter, bland annat besöker vi ett som ligger i Granada, längre söderut i landet.
Vi möts av en engagerad kvinna som gärna visar upp skolan och låter oss vara med på lektionerna. Det är första dagen på terminen, några barn är nya och hade aldrig tidigare varit i närheten av en skola.
Resurserna är även här minimala, det finns ett enda klassrum och där sitter både barn och vuxna tillsammans, och alla har olika svårigheter. Det är döva och funktionshindrade, utvecklingsstörda och beteendestörda. Både vuxna människor och små, små barn. Vi har svårt att förstå hur de lyckas bedriva någon undervisning alls. Ändå är detta en helt fantastisk möjlighet för de här människorna. Alternativet för dem är att hamna på gatan. När de är över 15 år finns ingen hjälp alls att tillgå från staten. Skolan drivs ideellt av den spanska kvinnan, lokalerna får hon låna gratis av en präst. Numera kan man inte längre servera skollunch, och av den anledningen inte heller ha eftermiddagslektioner. Därför har eleverna nu lektioner mellan klockan 8 och klockan 10. Därefter måste de hjälpa till att tillverka olika hantverk som sedan säljs för att ge skolan någon form av inkomst.

Efter tre veckor i Nicaragua har vi fått så mycket intryck att vi knappt kan urskilja allt. Vi har mött människor som alla haft saker att berätta, och vi har verkligen fått ta del av den nicaraguanska kulturen. Lokalbussarna, maten, marknaderna, fattigdomen, dammet, djuren, människorna: allt har vi tagit till våra hjärtan!
Projektet har blivit otroligt lyckat, efter vår hemkomst anordnade vi en insamlingsdag på vårt gymnasium. Vi fick ihop 40.000 kronor på en enda dag. Det är pengar som ska gå till de olika handikappcenter vi besökte. Dessutom har vi lyckats ordna ett hjälpmedel till de CP-skadade flickorna i Darío. Hjälpmedlet ska ge dem bättre stöd och träning och kommer förhoppningsvis att göra att deras kroppar inte behöver sjunka ihop så mycket. Kanske kan de lära sig stå upp.
Vi har också skapat många kontakter mellan människorna i Nicaragua och människor som arbetar med handikappfrågor här i Sverige.

Sofia och jag är väldigt stolta över det vi åstadkommit, och vi vill visa för alla att man faktiskt kan förändra många människors liv – det enda som krävs är en stark vilja!

– Här finns mycket fattigdom och elände, vi har det svårt! Orden kommer från Ariel, en 18-årig pojke vi träffar på vår resa genom Nicaragua, Centralamerikas fattigaste land. Vi befinner oss i en liten by som heter Estelí, där vi sitter och pratar med Ariel och hans kompisar. De är ett gäng skoputsande gatubarn, som putsar skor för att tjäna några ynka Cordobas. Flera av dem bor i parken och sover där på nätterna. ”Men parken är inget bra ställe. Jag försöker hålla mig därifrån på nätterna. Här finns mycket våld och skit” berättar Ariel. Även han har sovit i parken i perioder, men just nu bor han en bit bort med sin flickvän.



Alla i gänget har trasiga kläder och kolsvarta handflator. En blandning av skokräm, smuts och svett. Vi märker att de skäms över det när de tar oss i hand, vilket känns både ovant och jobbigt. Ändå är de villiga att prata med oss, ivriga att få berätta och få vara med på kort. Pojkarna berättar att de ibland brukar försöka prata med de västerländska, vita resenärer eller biståndsarbetare som kommer till Estelí. Om någon verkligen vill lyssna berättar de gärna om hur de har det, men oftast kommer polisen och föser bort dem.

Flera av killarna i gänget har någon gång försökt att gå i skolan, men det finns många hinder på vägen. Ett av dem är givetvis pengar, men det handlar också om att skolan ligger i ”fel” kvarter och dit kan pojkarna inte gå utan att riskera att bli misshandlade av olika gäng. Därför får de nu ingen utbildning. Ariel är den enda som kan skriva och försöker skriva ner allas namn på en liten papperslapp. De diskuterar länge och livligt hur namnen stavas. ”Jag tror att mitt namn börjar med ett H, men jag är inte helt säker” säger en av de yngsta. Han har aldrig sett sitt namn nedskrivet.

Jag pratar med Ariel om framtiden och frågar vad favoritjobbet skulle vara om han fick välja själv. ”Ett bra arbete. Man tjänar inte tillräckligt på att putsa skor. Småarbeten är det enda som finns, man kan putsa skor eller leta sopor”, berättar han. ”Vi har gått till borgmästaren för att få hjälp med vår situation. Han måste göra något! Men han är aldrig där när vi kommer.” Det känns viktigt för Ariel och de andra att få tala med de ansvariga, att komma framåt, att få hjälp. Situationen för unga nicaraguaner är väldigt svår. Det är vanligt med droger och många sniffar lim. ”Föräldrarna tar inte ansvar för sina barn utan slänger ut dem på gatan” säger Ariel. ”Då tar många droger för att stå ut med vardagen.” Han berättar att det fanns en period då han använde väldigt mycket droger, men påstår att han nu varit fri från dem ett år. ”Jag ber till Gud varje kväll att jag inte ska återfalla.”

Efter vårt första möte med skoputsarpojkarna i Parque Central pratar vi med Mats Carlsson som bor i Estelí och jobbar som koordinatör för VFSN, Vänskapsförbundet Sverige Nicaragua. Han känner till pojkarna i parken och berättar att Ariel blev brutalt misshandlad för ungefär ett halvår sedan, efter att ha anmält en stöld till polisen. Han såg det som sin medborgerliga plikt att anmäla brottet han bevittnat, men polisen kunde inte skydda honom som vittne. Gänget som utfört rånet kom till Ariels mormors hur och kastade sten. Ariel och flickvännen hamnade mitt i gängbråket och någon kastade en machete som skar upp hans kind och krossade hans tänder. Det ärrade ansiktet vittnar fortfarande om händelsen. Vi får också veta att Ariel har en liten dotter, trots att han bara är 18 år gammal.

När vi träffar Ariel igen frågar jag om hans lilla dotter. Han blir väldigt allvarlig och sväljer hårt flera gånger. Sedan berättar han att flickan dött. ”Hon var min ögonsten och jag kommer aldrig att glömma henne. Vill ni höra sången jag skrev till henne?”
Och sedan sjunger Ariel för oss. Han låter sig inte stoppas att kompisarna skrattar lite generat runt honom. Hela tiden tittar han oss i ögonen och sjunger med en stadig stämma.
(Ungefärligt översatt):

Den 2 december föddes min lilla dotter, hon var solen i mitt liv. Två dagar senare presenterade vi henne för min svärmor och hon var så lycklig. Jag kände mig också så lycklig eftersom jag för första gången fick ett litet barn. Jag kommer aldrig att glömma henne. Om du hade sett hur söt denna flicka var hade du inte förstått hur ett sånt litet ansikte kan försvinna. Hennes pappa sa alltid till henne att hon alltid kommer uppskattas och värderas högst. Jag har sagt till hennes mamma att jag aldrig ska lämna henne.

En fantastisk sång! Han ser att vi uppskattar den och börjar improvisera en sång om oss. Den är mer lättsam, men texten han sjunger väcker ändå starka känslor. Han sjunger om att vi kommit till Parque Central, och om att han är glad att vi pratar med honom trots att han är en ”dålig” pojke. Han sjunger att han försöker undvika att använda sitt fula språk eftersom han respekterar oss, och att han hoppas att vi kommer tillbaka en dag. Det var en av de mest starka upplevelserna jag varit med om.

Vi önskar verkligen att Ariel och de andra kommer få den där andra chansen de talar om. Att den lilla hjälp de får inte ska upphöra och att de ska få chansen att uppfylla sina drömmar och mål i livet. Jag frågar Ariel om han vill bo i Estelí, hela livet.
–¡Hombre, no! blir hans blixtsnabba svar. Men något i hans tomma, desillusionerade blick säger att han innerst inne gett upp hoppet. ”Vi har inga möjligheter här. Jag kommer nog att födas och dö i samma by”, säger han och ler ett sorgsamt leende mot oss med det ärrade ansiktet.
Men snart kommer en speciell dag. Om några veckor fyller han år! Jag tvivlar på att någon kommer ihåg det.