Serien i det här numret är ”En tyck-synd-om serie” av Loka Kanarp. Klicka på namnet och läs.

Då har du kommit till rätt person. Johannes Nilsson var namnet. Just det, han: äventyraren, hjälten, författaren. (Numera med skepparkrans) Och en gång i tiden: serietecknaren, serieförfattaren, seriekritikern.

Ja, jag kan det där med tecknade serier. Har kritiserat dem sedan mitten av nittiotalet. Brödskrivit sedan 91. Flitig fansinist sedan 90. Samlade under större delen åttiotalet. Lärde mig fan läsa för att kunna läsa serier! Så nog fan kan jag det där med serier! Kom inte å säg något annat, då lackar jag fan ur! Nå, hur skaru ha det? Ville du bli en serietecknare eller inte?

Tänkte väl det. Så sitt då ned och håll bröfittan stängd, så ska jag berätta för dig det om det här med tecknade serier.

Under större delen av sin historia var den tecknade serien en högst mekaniserad konstform, som framörallt vände sig till barn, förståndshandikappade och folk som ännu inte riktigt vaknat på morgonen. Kassa gags och väntade äventyr. Knasen och Fantomen.

På slutet av sextiotalet hittade den tecknade serien en ny publik, då Marijuanabruket spreds likt en cancer bland de västrerländska universiten, som ett viktigt led i den homosexuella konspirationens maktövertagande. Alla stenade hippies som inte orkade läsa böcker återvände till sin barndoms serier, som i sin tur utvecklades: droger, sex och politiska slagord blev viktiga ingredienser i de så kallat "underjordiska" serier vilka vände sig till en dumfnittrande publik som fastnat i tonåren.

Mot slutet av åttiotalet kom den tecknade serien att kraftigt marginaliseras, då videofilmer, kabelteve och tv-spel visade sig än mer effektiva som opium för folket. Serierna började i sin tur trängas med fotografikonsten och poesin som konstnärligt attribut för folk som saknar talang men ändå vill se kreativa ut över latten dom sörplar på något innerstadskafé.

Idag utövas därför seriekonsten mest runtom landets många konstskolor, där ynkryggar och andrarangsbegåvningar kan undvika hederligt arbete ett år eller två. (Eller fem, om man är tönt nog att ta sig in på exempelvis konstfack) Typiskt nog för dagens självförhävdande samhällsklimat skildrar dom oftast i förfärande detalj tecknarens enahanda vardag, med krogbesök, misslyckade samlag och olycklig kärlek som dominerande teman. Iband ältas skoltidens alla "övergepp". Det mest går överhuvudtaget i ett självinsiktslöst offerperspektiv. För den objektiva läsaren är det lilla intresse som finns i första hand sociologiskt: man får en ganska klar bild av serietecknarna som en homogen grupp, vilka länge tyckt sig själva märkvärdiga, och nu när dom äntligen flyttat in till Stockholm ska bevisa det i serieform.

Därmed är vid framme vid dig. Ja, just du, som kom här och ville bli en serietecknare.

Varför det?

Du tjänar inga pengar, du får inte knulla, och jag har svårt att tro att du överhuvudtaget hittar några läsare. Det är helt enkelt en ensam och ledsam tillvaro med dagar och nätter böjd över ett skrivbord, vilket i sin tur leder till ryggproblem, glasögon och psykisk sjukdom.

Gör dig själv och världen en tjänst och skaffa dig ett jobb istället.

Så du är fortfarande kvar? Arbetskygg, förmodar jag? Eller så har du redan ryggproblem, glasögon och xanor på recept, och därmed inget att förlora. Stackars människa. Jag kan väl vara lite hygglig och dela med mig av mina erfarenheter som läsare, författare, kritiker och allmän intelligens:

Självbiografi är utmärkt övning, och ett klart bättre tema än parodier eller satir. Men glöm inte bort att INGEN ÄR INTRESSERAD AV DIN ÅKIGA VARDAG! Vi har alla redan suttit där på Kvarnen och tyckt synd om oss själva över sista ölen, och vi har framförallt fått förloppet redogjort av olika serietecknare på tok för många gågner för att orka bry oss längre vid det här laget. Vanlig jävla själviografi rätt upp och ned gör sig bäst i dagboksform. Och en dagbok är något privat, som du skriver för din egen skull. Jag vill inte veta när du knullade senast och hur illa det var. Jag vill inte veta vem du senast var kär i och varför. Och jag skiter fullkomligt i hur illa behandlad du blev av alla "idioter" på högstadiet. Ta det med psykologen istället. Eller kuratorn. Eller vemhelst som får betalt.

Samtidigt gäller förstås samma gyllene regel som för all skapande verksamhet: utgå från dig själv! Berätta om vad du känner till. Och om du ingenting har att berätta utöver krogbesök, pennalism och misslyckade samlag får du väl ge dig ut i världen och skaffa dig erfarenheter.

Om du – som serietecknare plägar – är för feg för att själv uppleva något av intresse, gör en serie om någon som gjort det. Det interna "snacket" bland oss inom "branschen" gör dessutom gällande att journalistiska serier är nästa stora "grej". Och håll dig för guds skull så långt bort du bara kan från serieutbildningarna, som inte syftar till annat att fostra löneslavar åt det svällande Egmontimperiet.

Seså, packa dig iväg nu. Jag har inte tid längre. Min filofax är full av viktiga bestyr. Möten ska bokas, kontrakt ska upprättas och folk ska ha på käften.

På återseende i seriernas underbara värld