Sporadiskt tutande bilar och plakat. En strejk har samma kännetecken här i Los Angeles som på gatorna hemma i Sverige. Små hopar protesterande grupper återkommer vart jag än går – inte så konstigt när tre betydelsefulla arbetskårer är i strejk samtidigt.

För tio år sen var de största arbetsgivarna i USA de företag som gav sina anställda grundläggande livsförsäkringar. Idag blir ett annat sätt att driva företag allt mer populärt; där finns inte denna ömsesidiga relation, utan de anställda erbjuds timanställningar med kontrakt som inkluderar allt mindre skydd. Om denna trend får råda kommer hälsoförsäkringar bli ett minne blott för många amerikaner.
Jag tittar frånvarande ut genom ett fönster i LAs kärna där tågrälsen har sitt slutmål och ödslig betong varvas med välanvända tobaksaffärer. Det börjar skymma men en bit bort ser jag ett tältläger i miniatyr. En bil tutar och några mansröster hojtar till. Äntligen får jag chansen att kolla upp hur hälsovården i det här landet faktiskt fungerar. Hur den blir allt mer exkluderande eftersom inte ens ett anställningskontrakt längre inkluderar en god hälsoförsäkring.
Liksom Sverige har USA en historia som styrts av ett starkt fackligt engagemang. På LAs gator ser jag den fackliga organisationen ta form utanför några av stadens stormarknader, buss- och tågbolag, där de anställda gick ut i strejk för tre veckor sen. Gemensamt är att de protesterar mot nedskärningar i sina sjukförsäkringar – ”We fight for our livelihood”.
I USA ger staten ett relativt mycket sparsamt hälsoskydd till sina invånare. Istället får man som anställd hos staten eller i privata företag ett mer heltäckande skydd genom sin arbetsgivares investeringar i privata försäkringsbolag. Fram tills för tio år sedan var General Motors den stora arbetsgivaren i USA. Där fick man ett jobb för livet och en trygghet som gjorde det möjligt att skaffa villa, van och vovve.
Idag är Walmart den stora arbetsgivaren i USA och som anställd där får du inga förmåner. Tvärtom begränsar företaget allt mer de möjligheter som kommer med en fast anställning, timanställningarna ökar och facket splittras.

Tvn sprakar till när jag snubblar runt bland extrasladdar som riggats upp där strejkarna spenderar sina dagar. Nu får de tre hundra dollar i månaden från facket istället för sina ordinarie löner på mellan tre och fem tusen dollar i månaden.
– Nej, det kan vi inte leva på, men om vi dras in i det nya sättet att driva företag kommer det bli ännu svårare, säger Scott, en av de som lutar sig mot ett plakat vid vägkanten ikväll.
– Med de lönerna som inte inkluderar någon säkerhetsförmån skulle jag knappt kunna fixa tak över mitt eget huvud, än mindre för min familj. Vi har inte fått några godtagbara erbjudanden än, vi får hoppas att det inte blir flera månader som häromåret när vi strejkade.

Det är kallt men värmen som kommer från elden i en gammal soptunna mellan oss luktar gott. Nästan lika gott som äppelpajen vi delar på. Längre in under tältet har jag hittat Glenn. Han är mycket medveten om hur hans land polariseras allt mer. En allt mindre grupp rika kontrollerar allt större summor medan underklassen växer.
– Vi jobbar med tågtekniken va, och strejkar för att vår arbetsgivare vill skära ner på vårt hälsoskydd. Men tittar man på vad som händer på Walmart ser man ännu tydligare hur utvecklingen styrs av girighetens logik. Vi snackar inte om goda och onda människor men resultatet av ledningens vinstfokus blir oundvikligen negativt för människorna längre ner i hierarkin.
Walmart är USAs B&W. Där finns allting till superlåga priser och de som handlar där kommer från de fattigare samhällsgrupperna. Om gruppen lågbetalda ökar kommer alltså Walmart tjäna på det – deras målgrupp växer! Timanställningarna ökar och fasta anställningar prioriteras bort och med dem försvinner också garantier som normalt inkluderats i kontrakt. Ett fenomen som påminner om spridningen av bemanningsföretag i Sverige.
– Det funkar som politik, säger Cane. De är bra på att få folk dit de vill. Som Arnold, han ville bli vald till Kaliforniens guvernör och folket som sett alla hans filmer har gjort det möjligt för honom att finansiera en enorm kampanj.
– Vi som jobbar för Metropolitan Transit Authority (MTA), som sköter delar av LAs kollektivtrafik, har haft fungerande hälsoförsäkringar, förklarar Cane. Det finns ett par försäkringsbolag att välja mellan som MTA sen betalar till. De fungerar i princip likadant men det finns olika restriktioner kring hur mycket jag själv måste betala om jag behöver vård och vilka läkare jag kan välja att gå till. Om jag till exempel betalar tjugo procent själv, kan jag gå till vem jag vill.
Cane visar stolt upp insidan av sina handleder. Jag ser ingenting, men genom rynkorna har Cane fått en handledsoperation, gratis. Kaiser, som är hans försäkringsbolag, har gett honom god vård.
– De är inga jag söker upp vid varje förkylning men när det gäller har det funkat, säger Cane. Det är dit jag vänder mig. Jag måste gå till en läkare som är anställd av Kaiser men jag behöver inte betala något själv. Om jag behöver remitteras till en specialist fungerar det likadant och behöver jag medicin betalar jag inte mer än fem dollar för vad det än kan vara. MTA betalar självklart inte för min familj men för att allt ska gälla dem också så behöver vi bara betala tilläggsavgifter.



Det som MTA vill göra nu är framför allt att skära ner sina anställdas vårdmöjligheter efter att de pensionerats. Där skulle det ske en extrem förändring och många skulle bara ha statens minimala erbjudande att luta sig mot. Kombinationen av att försäkringsbolagen konstant höjer sina priser och att arbetsgivarna skär ner på utläggen för sina anställdas sjukförsäkringar, kommer leda till att allt fler ställs utanför.
– För att få ett slut på det här krävs en reform som hindrar företagsledningars girighet att styra utvecklingen, säger Scott.
Alla de pensionärer som inte kan betala de dyra avgifterna hänvisas tillsammans med arbetslösa och utslagna till statliga sjukhus. Jag reagerar alltid lika instinktivt när jag hör frågan ”do you have a health insurance?” i amerikanska tv-serier och filmer. Jag föreställer mig hur nej-svaret leder till att patienten vänligt men bestämt ombeds att lämna ambulansen. Men riktigt så illa är det inte. Sveriges och USAs vårdsystem ligger närmare varandra än mina fördomar antagit. Vem man än är, var man än är, så får man vård efter till exempel en olycka tills man är stabil – men sen slussas man vidare till lämpligt alternativ.
– Blir det något av statens sjukhus kan du knappast räkna med att prioriteras, säger Cane. Där måste akutfall komma först så har du bara ont förflyttas du konstant längst bak i kön.

Det var lätt att hitta till sjukhuset, jag åkte till och med gratisbuss mot slutet. Om bussen var just för sjukhuset vet jag inte. The USC County Medical Center är ett stort komplex men akuten är lättillgänglig. Jag kommer in samtidigt som en kille med sjukhuskläder i rullstol rullas in i samma rum fast från en annan dörr. Gipset på hans ena ben ser lite halvslitet ut. Han är väl på väg att skickas iväg till nästa avdelning – efter lång väntan. Väntetiden kan man aldrig veta hur lång den blir.
– Det är skillnaden mellan det här sjukhuset och sjukhus där du betalar, berättar Gloria, en medelsålders kvinna med fnasig eye-liner och ett svullet sår på armen. Inte för att jag varit någon annanstans än här, fortsätter hon, så jag vet väl inte jag heller. Hon ser trött ut men inte lika utmattad som kvinnan bredvid oss som somnat med sitt huvud mot sin mitella.
– En annan skillnad är förstås att du får mer tid bortom väntrumsdörrarna, inflikar jag.
Men vi är kvar i väntrummet. Informativt och enkelt, som sjukhus brukar vara. Okej badrum, sovande kille med jeansjackan slängd över huvudet, snacksmaskin, svart kille med frossa och stora ringar, dricksvatten... Runtomkring på väggarna sitter skyltar på engelska och spanska som introducerar olika kategorier och planer som styr din vårdresa utifrån vilken situation du befinner dig i – vilket fack du kan trycka in dig i för att slippa få obetalbara sjukhusräkningar resten av ditt arbetande liv. Gloria jobbar inte så för henne kostar det inget.
– Hit kommer jag för allt, smått som stort. De sätter in mig i en kategori och så får jag vänta. Men det är bra, dom ger mig bra vård. Det finns andra liknande sjukhus och mindre ställen men det är lika lång väntetid där så jag går hit för det är närmast.

Jag har aldrig riktigt lyckats pussla ihop USAs sjukvårdssystem förut, men nu börjar bitarna falla på plats. Konkreta exempel är extremt pedagogiska. Systemet bygger på investeringar i privata försäkringsbolag. Har du inte ett anställningskontrakt som inkluderar din hälsoförsäkring, eller möjlighet att betala den själv, så faller du utanför.

När jag måste bege mig ifrån strejkarnas tält tittar Cane upp på mig, och säger med en röst som om han fortfarande var förvånad:
– Tack för att du kom förbi, det krävs tydligen en europe... annars är det inte många som kommer och pratar med oss. Amerikanarna verkar vilja spara sina skygglappar. Så länge man själv har det bra så har man det bra liksom, men det håller inte i längden.