Nu, när ett antal hopplösa copycats försöker skriva om rockmusik­historien (the Sounds, Hives, Strokes, Andres Lokko etc) kanske tiden äntligen är mogen för att ställa saker och ting i korrekt historiskt strålkastarljus. Eller är det så att pengar fortfarande är coolare än passion? Bratkulturen breder ut sig och the Sounds är så rock'n'roll att de är sponsrade av Levis i den eviga docusåpa-bert-sodomerar-dig-för-tvtid- karusellen att äkta integritet är värt enkom ruttna lingon och en dåligt placerad gaddning på Henry Rollins? Kanske är det så sorgligt, men jag ger hursomhelst The Cramps skulden för att mina tonår inte förstördes av hitlisteskräp som Dexys, Depeche och Madonna. Och jag är inte ensam. Utan Cramps hade vi aldrig fått Ramones, Pere Ubu, Blondie, Spacemen 3, Misfits, Devo, Dwarves, Smiths och bob hund. Antagligen hade vi även varit utan hela goth och psychobilly-eländet också, fast så usla tolkningar kan vi inte hålla Cramps ansvariga för – engelsk musik var ju pinsam redan på Cliff Richards tid!
För de som insett att riktig rock'n'roll aldrig är coolt och hippt, utan skruvat, bisarrt och galet, framstår the Cramps som ett fyrljus i en vällingtjock dimma av reklam/försäljar bs-follow the light and ye shall be rewarded!

Vassa? Aldrig hört talas om Cramps? Light up and listen: The Cramps startades 1974 i Ohio. Enligt sägen så skedde det på en mörk highway i midwest när Erich Lee Purkhiser plockade upp en liftande tonårstjej – fast det kanske är en myt, allt vi vet är att efter bilturen hette killen Lux Interior och lifterskan Poison Ivy och de spelade strupe respektive leadgitarr i det mest neanderthalprimitiva rockbandet världen skådat sedan Hasil Adkins debut i mitten av 50-talet. Ett amalgam av rockabilly, voodoo, latenight tv, knark, 60's punk, burlesque striptease, psychedelia och hormoniell inkontinens nedkokat till en trögflytande och tämligen ofiltrerad knockoutcocktail. En sorts amerikansk finkelbryggd totalförbjuden i alla musikkritikers pensionsförsäkring. På sin väg från Ohio mot New York plockade de upp Bryan Gregory och Miriam Linna för att hantera ytterligare en leadgitarr samt trummor. Väl ankomna i New York – som då var ett discodansande och koksat fjollträsk, uppenbarade de sig som en frisk fläkt från en nyöppnad grav och lärde bland andra Ramones att the word is the bird samt Dead Boys att skräckskräp var skönare än discoduck. Och att en låt med fler än 3 ackord är en symfoni. Ibland gick de till och med så långt att en låt där mer än en sträng användes räknades som jazz. Från -75 spelade de på mentalsjukhus, drive ins, klubbar och allt annat de kom över medan de släppte singlar på sitt eget bolag Vengence – DIY innan begreppet fanns.

Deras scenshow och sound skapar ett eget universum av ekogitarrer, fuzzboxar, skräckfilmsromantik, voodoorytmer, snyftåsnörvel­sång samt naket stagedivande.
Miriam ersattes av Nick Knox redan -76, fast hon hade redan då startat världens bästa fanzine vid namn Kicks och forsätte sedan med ett av världens bästa skivbolag, Norton Records. Bryan Gregory ”försvann” -81 och fick en kanske inte lika primitiv ersättare i Kid Kongo Powers (då färsk ifrån Jeffrey Lee Pierces ripoffband Gun Club). Sedan dess har Cramps turnerat, blivit blåsta av branschen, instigerat trender, varit världens mest bootleggade, avverkat medlemmar och blivit förföljda av exorcister. De har inte blivit rika eller fått några priser. De har däremot lyckats håva in mer cred av roliga mäniskor än Paul Weller av tråkiga. De håller fortfarande på, och de hyllar fortfarande riktiga galningar istället för att sno deras låtar!
Jag menar, Cramps har ju faktiskt fått två skivserier med inspirations- och coverlåtar. Vem fasiken skulle vilja höra plattan ”Songs we taught the Smiths”? Senaste gången jag såg en ”Songs we taught the Cramps” var den uppe i volym 7. Sådant kräver koll. Ingen risig pandalyrik i chatten på Broder Daniels hemsida klår det. Det var alltså hög tid att ringa till bandet Quentin Tarantino en gång kallat sitt livs viktigaste öronblick för en lägeskoll och ett fotslick.



Hej most excalted potentate of love Poison Ivy!
P O I S O N   I V Y : Hihihi, ni verkar vara riktiga L.O.T.C. (Legion Of The Cramped – Cramps gamla fanclub) på Darling, det var länge sedan jag blev kallad det. Visste du att Darling också var namnet på en pin-up-blaska från 60-talet?

Va skönt! Fast jag är nog enda killen som tolereras på redaktionen, och det är endast tack vare min skivsamling.
P O I S O N   I V Y : Det kan avhjälpas. Bådadera. Har du några plattor vi behöver?

Nä, större delen av min samling består nog av plattor ni tipsat om. Har ni alla Dean Carter singlar?
P O I S O N   I V Y : Antagligen. Såg du cd'n med alla bonusprylar som kom för något år sedan? Fantastiskt att sådant kommer ut ordentligt. Det känns som en klapp på ryggen. Det roliga var att vi inte visste att han fortfarande var i livet och att han vägrade erkänna att han en gång i tiden gjort alla dessa vilda plattor under namnet Dean Carter. Nu är han ju präst och leder en gospelkör! Och hör å häpna: Vi gjorde faktiskt en cover på en av hans gospellåtar, för det är riktigt galet det med, utan att fatta att det var Dean Carter under nytt alias!

Undra om han känner sig förföljd eller hedrad...
P O I S O N   I V Y : Lite av båda förmodligen. Men det är viktigt att vi behandlar folk som gjort så sköna låtar med respekt, även om vi gör dem Cramps-styled.

Ja, det är väl lite av hela korven, ni har ju alltid klart refererat till källan. Cramps är megafonen som suger in folk till en hel värld av ignorerade genier. Utan Cramps hade mina tonår varit förstörda av mtv.
L U X   I N T E R I O R : Är du helt säker på att det inte var vi som förstörde dig?Vi brukar få höra det en hel del nuförtiden...

Hehehehe, får jag alltså skylla på er?
L U X   I N T E R I O R : Absolut! Vi skyller ju på Ghoulardi! (Legendarisk late nite tv horror host, regissören Paul ”Boogie Nights” Andersons far.)

Det gör Michael Weldon också. (Weldon är världens största auktoritet på b-film, fanzinekungen bakom Psychotronic som är, bland andra, Quentin Tarantinos bibel.)
L U X   I N T E R I O R : Weldon borde anställas av Smithsonian! Weldon skyller jag också på!
P O I S O N   I V Y : Typiskt manligt att skylla ifrån sig. Weldon brukar ju peka finger åt vårt håll så fort det skall lastas av en massa skuld. Och försök inte säga att det är kvinnorna som gör er galna, det finns galna bögar med.

Apropå galna bögar, hur var det att arbeta med John Waters gamla Dreamlanders?
L U X   I N T E R I O R : John vet ju precis vad vi håller på med så det var kul. Det tråkiga var ju att film- och skivbolaget fick kalla fötter och plockade bort en massa Cramps från soundtracket. Både Cramps och John Waters var tydligen alldeles för mycket att ge normala mäniskor på en biljett.

Cramps verkar ha fått någon sorts storbolagsförbannelse från starten...
P O I S O N   I V Y : Vi har blivit brända på allt från helkontrakt till distributionsavtal, av stora som små bolag. Det är därför vi köpt tillbaka, eller är i processen att göra det, med ALLT vi någonsin spelat in. Vi ger ut det själva på Vengeance. Som vi faktiskt aldrig lade ner.

Gäller det även Napa Valley konserten? (Legendarisk videoupptagning med Cramps live på ett mentalsjukhus från -76)
P O I S O N   I V Y : You bet! Vi har faktiskt hittat alla super-8 filmer vi gjorde i början, videon till Human Fly hade vi själva inte sett på 20 säkert år! Det blir en dvd till jul kanske. Packad med saker ingen sett och låtar ingen hört.

Apropå filmer, jag hörde rykten om att ni är med i Coppolas Dracula?
P O I S O N   I V Y : Ja, det är Lux som gör Draculas skrik och ”hell-voice”. Fast ännu roligare var det att vara med i SpongeBob & Squarepants.

Aahh, SvampBob och Fyrkantsbyxa, det är ju den mest skruvade cartoonen på Nickelodeon sedan Ren & Stimpy! Är ni med där?
L U X   I N T E R I O R : Ja, vi gjorde musiken till en episod och lite röstpålägg i andra. Vet du vem som producerar och skriver den? SaltPeter från Dwarves.

Jesus Kristus! Hur kan en mainstreamkanal som Nickelodeon släppa in Dwarves! Och Cramps! Inte undra på att det är min favoritcartoon. Kan inte SvampBob göra en video till nya Crampsplattan The Fiends of Dope Island?
L U X   I N T E R I O R : Då lär SaltPeter bli arbetslös. Fast det kanske vore något att göra till dvdn.

Jag köper...
P O I S O N   I V Y : Köp 100.000 så har vi råd att göra en i 3-D.

Filmade inte ni en hel del i 3-D på 80-talet?
P O I S O N   I V Y : Det var Lux som fick låna en av Toshibas försöks 3-D videokameror, vi har en del konserter, kanske kommer det med på dvdn.

Jag köper! ALLA filmer blir bättre genom 3-D brillor.
L U X   I N T E R I O R : Ja det är allmän kunskap. Hollywood behöver en ny William Castle (legendarisk gimmick-regissör) vart tionde år. Minst.
P O I S O N   I V Y : Varje månad!

Ni plåtar ju era egna omslag nuförtiden, det ser ut som en korsning av Man Ray och Russ Meyer. Hur härligt som helst. Sedan har ni lämnat ledtrådar till Marcel Duchamp och Max Ernst. Blir inte ”seriösa” kulturkritiker förbannade för att de inte kan avfärda Cramps som skräpkultur längre?
L U X   I N T E R I O R : De kan ta sig där solen aldrig strålat. Vi sa det redan i början: I'm the garbageman. You dig? Bara för att den akademiska runkrutan bestämt vad som är riktig kultur och vad som skall bevaras – betyder inte det att vi gått på den idiotin. Jag ser Cramps som arkeologer och bevarare av ett folkkonst-arv. Duchamp kallades för skräp förr i tiden, att just han sedan blev kallad seriös men en massa art brut kallas skräp – det var Duchamp den förste att kalla en kritikerbluff. Bara för att jag älskar Duchamp behöver jag inte hata Virgil Finlay. (Illustratör av pulp sci-fi böcker) Det enda som är kass konst är de som gör som kritikerna säger åt dem.

Då undrar jag ju med en gång vad ni tycker om Morrissey?
L U X   I N T E R I O R : Hohohoho, visste väl att den frågan skulle komma upp någon gång! Ja, det är sant, han var grundaren av englandbaserade L.O.T.C.! Att hans band inte lät som oss är väl bra, men inte tycker jag att de var så roliga. Fast de var ju inte så hopplösa som alla gothband! De kallade ju sig för positive punk på Batcave innan vi var där och visade Bela Lugosifilmer.

För att inte tala om psychobilly!
L U X   I N T E R I O R : Den etiketten vägrar vi att kännas vid. Hopplösa band, töntiga kläder.
P O I S O N   I V Y : Folk som aldrig fattat The Cramps brukar klumpa ihop oss med sådana band. När psychobilly kom had vi redan hållt på i över 10 år. Det är nästan en förolämpning att jämföras med band som så uppenbart kopierat oss. Gothbanden är skyldiga Bryan Gregory allting. Hela ben- och svartmodet körde ju Bryan
-76.

Det har alltid varit ett mysterium om huruvida han bara försvann eller blev sparkad eller stal turnébussen eller gick med i en sekt. Vad hände egentligen?
L U X   I N T E R I O R : Bryan var ett geni på att skapa något av inget – gitarr lärde han sig aldrig men han spelade gitarr som ingen gjort varken före eller efter. Allt han gjorde blev unikt. Hans legend kräver att jag säger att han gjorde alla de saker det spekulerats i. Vi var vänner hela tiden och hans bortgång har gjort konsten fattigare.
P O I S O N   I V Y : Ta till exempel det med hans polka-dot flying vee gitarr – det var min gitarr han lånade och satte niceprice klistermärken över – det blev ett mode OCH ett punk statement! För att inte tala om hans frisyr som hela London bar.

Vad har ni för line up idag?
L U X   I N T E R I O R : Just nu har vi den tightaste showmaskinen Cramps någonsin: Ivy på gitarrer och elektricitet, Scott Chopper Franklin på bas och Jungle Jim Chandler på trummor. Vi är en rock'n'roll vibrator. Det var tråkigt att Harry Drumdini inte hade tid längre bakom trummorna, men Jungle Jim är en barbar som driver oss hårt.
P O I S O N   I V Y : Du kommer att gilla det. We are The Cramps.

Kommer ni till Sverige?
L U X   I N T E R I O R : If your voodoo works, we will!

We all bow down to the voodoo-star!
P O I S O N   I V Y : Stay sick!
L U X   I N T E R I O R : It's a purple knif!

Tyvärr så var de svenska bokningsbolagen upptagna med att ge oss The Sounds så Sverige missade Cramps europaturné i höstas. Men de skall ut på vägarna i vår... Håll upp din avhuggna mojo-hand och lägg den på en gravsten nästa fullmåne så kanske vi får besök av ett riktigt rockband i vår! Stay sick!


The Cramps nya skiva, Fiends of Dope Island, finns ute nu.