Ibland kan man få ett arschle till chef. Det kan hända vemsomhelst och man vet aldrig när det är dags. Själv gled jag runt under flera år och insåg inte att min tid med ett arschle till chef började närma sig. Om jag hade haft en amerikansk vän hade denna kunnat säga "You couldn't see it coming!". Och det gjorde jag verkligen inte.
Jag träffade mitt arschle till chef när jag jobbade med internet någonstans i slutet av det glada 90-talet. Det började bra, vi var bara några stycken som delade lokal med ett annat företag, och i mitten av lokalen var det ett stort rum med högt i tak och en projektor där vi såg DVD-filmer från Asien. En dag kom någon på att vi skulle skaffa en ny VD, jag vet inte varför men de saknade kanske en titel när de skulle presentera idén för finansiärer. Valet föll tillslut på en kostymklädd man, låt oss kalla honom "Arse".

Han började med att anställa två av sina gamla killkompisar – en var tekniker och en marknadsförare. Trubblet började. En av killarna började bitcha med mig för att jag hade en större datorskärm än han, och en dag när jag kom till jobbet hade "Arse" tagit min plats och flyttat mina saker. Jag frågade om han inte hade kunde säga till innan han hade bestämt sig för att han skulle sitta på min plats. Det enda svaret jag fick var "Det är faktiskt jag som är chef här!!". Så jag bytte tyst plats.
En dag mailade marknadsföraren och frågade helt casual om han och jag kunde byta plats. Jag svarade helt casual tillbaka att "Hej du, ja men det vore väl inte så smart eftersom vi sitter så bra allihopa nu?" När jag inte fick något svar tänkte jag att jaha, bra det var väl lugnt med honom, och tänkte inte mer på det. Tre dagar senare anklagade "Arse" mig för att "vara en dålig kamrat" samt för att vara "elak". Jag fattade såklart inte vad han menade och han tog upp "ett MYCKET otäckt mail" jag hade skrivit till hans kompis marknadsföraren. Jag är bra på att håna folk i mail, men det hade jag ju inte ens varit i närheten av den här gången! "Arse" sa i alla fall åt mig att byta plats. Igen.

Önskechefer: Madonna Andy Kaufman Charlie i "Charlies Angels" Led Zeppelin Debbie Harry Laurie Anderson Andy Warhol Francis Ford Coppola Sofia Coppola Marc Jacobs Marianne Faithful Betty Dodson Lorne Michaels från "Saturday Night Live"

Så en dag kallade "Arse" in mig till konferensrummet – han ville prata med mig. Great, tänkte jag, trippade in i rummet, sa hej till "Arse" och slog mig ner. "Arse" började prata och sa saker som inte bara var en förolämpning mot mig professionellt, utan även personligt och vad värre var – han hittade på saker allt efter som han pratade. Han tog i värre och värre och med högre och högre röst. Jag var upptagen med att rodna och med vitt uppspärrade ögon se honom gå upp i limningen. Mitt hjärta dunkade jättesnabbt för jag var rädd, jag hade aldrig varit i en sån situation förut och jag kunde fortfarande inte fatta varför han var så arg på mig. Jag fick nog och brast ut "Fascist!" och skakade på huvudet som om det hela var ett dåligt skämt. "FASCIST? FASCIST?" skrek han och blev så röd och arg och högljudd att jag trodde han skulle få en hjärtattack. Han skrek på ett tag och sen blev det tyst. Då hände det konstigaste. Han försökte bli kompis med mig igen. Det hela slutade med att vi skakade hand (!) och jag kom ut på darrande ben och sjönk ner framför datorn.
Grejen var att jag och en av programmerarna var de enda tjejerna på företaget. Och Arse och marknadsföraren verkade älska att jiddra med oss. Det fanns en receptionist också, men hon slängde med håret och fnittrade så mycket så de verkade glömma att reta upp sig på henne. Det sorgliga var inte att jag och programmeraren blev sämre behandlade än alla andra, utan varför. Hade vi sett till att undergivet slänga med håret och fnissat åt Arses skämt, istället för att skriva texter och koda, hade han förmodligen inte behövt trycka ner oss för att bevisa att det minsann var han som hade byxorna på kontoret.

Klassisk jobbfilm: "9 to 5" av Collin Higgins "Office Space" av Mike Judge "Metropolis" av Fritz Lang

Tyvärr är det här beteendet inte speciellt sällsynt. Det är snarare norm. Och normen ifrågasätts sällan av etablissemanget. Den senaste tiden är det många som mött ett Arse, till exempel i form av ett domstolsbeslut, en författare, ett abortförbud, en tidning, en budget, en pojkvän, en familj eller en lagbok.

Efter ungefär två månader på jobbet fick jag sparken. Inte av "Arse" personligen, han pratade aldrig mer med mig, utan av en annan snubbe i redaktionen. Jag kan inte säga att jag blev förvånad eller ledsen, det var som om någon berättade för mig vad det skulle bli till lunch. Jag var nöjd, tog mina prylar och drog till Spanien och käkade tomater istället. Min korta tid på det där kontoret var som en enda lång Saturday Night Live-sketch med Chris Farley som den vansinniga chefen. Minus humorn.

Le Tigre – TGIF Feminist Sweepstakes Don't fuck with me I'm the fuckin manager! And don't forget your fuckin daily planners. You better write down everything you accomplish. And lemme see your fuckin smile around the office. You "grrrls" look tired were you out late last night? I heard you were some kind of underground electro feminist performance artists. Is that right? Right..... In five years you won't remember getting fired or whatever and until then and forever. I'm proud to be associated with you. I know 40 hours a week would suit you fine but your application's been denied, surprise! This is how it feels to be free. Turn around, turn around, turn around and take a look at the crowd and say: It's okay to hate your job after all it's fucking wrong. Turn around, turn around turn around and take a look at the crowd. You know, all my friends are fucking bitches best known for burning bridges. Do you need a character witness? I said I'm proud to be associated with you. When I look around, I see your face in the crowd. I see the girls are out, a lot of freaks in the house. Le Tigre family and friends, I hope this feeling never ends cuz you're beautiful and your boss is an asshole and I don't give a shit what that dick thinks. We will survive as thieve we will survive as freaks. Turn around, turn around turn around and take a look at the crowd..... I think it looks all right we got friend in sigh yeah tomorrow we fight so let's have fun tonight..... Turn around, turn around....

Jag mötte Arse
Det är ganska vanligt att möta på ett arschle till chef. Risken är ganska stor att du också kommer få en Arse en dag. Han kan dyka upp i vilken form som helst, och på vilken arbetsplats som helst. Vanligast är det att han dyker upp när du minst anar det, samt i 95 fall av 100 i formen av en 30-55-årig man (om du är kvinna). Man får ofta automatiskt trubbel om man är ung kvinna som inte är intresserad av att kyssa arschle eller jobb-flirta, utan bara är ute efter att göra sitt jobb och sen gå hem igen.

Isabell, 24
"Jag jobbade på ett IT-bolag under det glada 90-talet som lågavlönad formgivare. Det var väldigt kreativt och kul, men det berodde mest på att cheferna och alla som jobbade där var kompisar och väldigt unga, så man fick ett uppdrag och sen fria händer i stort sett. Men efter några år hände något: ord som "vinst" och "pageviews" kom in i bilden och alla flyttade sina kontor till östermalm. Människorna som var företagets grundare och stomme hoppade av, och in svischade glada Henry Loyd-klädda projektledare – nyrekryterade från reklambyråer eller passagen. Needless to say, saker började att förändras. Hissarnas inredning var dyrare än alla programmerares löner tillsammans, och aftonbladet och expressen skrev spaltmeter om "de coola företagen!". Det största tricket de här företagen använde var att bli utmålade som "coola och frihetsälskande" – på så sätt ville ju alla jobba där och när efterfrågan blev så stor kunde de hålla lönerna nere – trots att företagen numera tjänade grova pengar. Så allt man gjorde, som förut var bra, fick numera bara skeptiska miner av alla oräkneliga nya projektledare, och det blev svårare och svårare att arbeta eftersom det nu blev krystade långa leder av människor att gå igenom för varje liten sak. Det hela var så likt "Office Space" att när filmen kom hade vi programmerare och designers ofta "Office Space" filmkvällar när det var många som jobbade sent. Och i stort sett alla arbetare jobbade sent, det var bara projektledarna som gick hem klockan 17, och så mellancheferna som oftare och oftare var i New York eller Frankrike. Ofta jobbade jag hela nätter utan att sova, en annan tjej hade en madrass vid sin dator under deadlines, och själv sov jag ofta med en 2 dm Linux-bok som kudde under skrivbordet. Givetvis överskred vi ofta våra deadlines eftersom projektledarna/kundkontakten ifråga alltid hade nya direktiv (helt nya texter eller bilder från kunden till exempel) när man var klar. Så fick man sitta tre nätter till och var den som fick ta skiten ("projektet är försenat på design"), trots att det var informationen som var bristfällig. Jag fattade inte vad de som hade kontakt med kunden behövdes för när väl projektet var igång.

The Dilbert Principle: The most ineffective workers will be systematically moved to the place where they can do the least damage – management.

Återigen var det precis som i "Office space". Den som hade kontakt med kunden för projektet ifråga fick direktiv från kunden och forwardade mailet till mig. De behövde inte ens gå till mitt skrivbord för att göra det. Istället blev arbetet bara försenat av att informationen var tvungen att gå igenom en extra station innan det nådde oss designers. Men det är klart man gjorde det ändå. Ibland frågasatte man ju något. Som när jag hade gjort klart en hel site, kanske 10 sidor, på två dagar och fick helt nya direktiv. Klart man sjönk ner i stolen och sa merde! eller något. Självklart blev jag kallad till mellanbossen en dag (vi hade runt fem mellanbossar tror jag), och han sa att jag hade fått klagomål på min "arbetsmoral" av de här personerna som gav mig informationen kunden i sin tur gett dem. Jag bad om mer tydliga klagomål, vad exakt var det jag hade gjort fel, vad kunde jag göra bättre etc? Givetvis kunde han inte säga något eftersom de inte hade preciserat sig. Jag bad honom att fråga de som klagat, exakt vad trubblet var och återkomma till mig, för jag kunde ju inte prata om det så länge jag inte visste vad det rörde sig om. Han återkom aldrig eftersom det inte fanns något att anmärka på och det visste de. Jag slutförde alla projekt i tid, spenderade hela min lön på taxi hem till förorten för att tunnelbanan slutat gå när jag slutade jobba och jag hade aldrig någon fritid. Så jag sket i det och sa upp mig. Vem behöver sånt av några up-tight rookies i Filippa K dräkt? Fuck it."

Amanda, 32
"Min chef undvek mig i ett halvår för att vi skulle löneförhandla. Till slut fick jag prata med alla hans chefer för att få honom att ge mig fem minuter att löneförhandla. Men jag fick ändå inte lika hög lön som mina manliga arbetskollegor."

Sara-Lee, 27
"Förra året jobbade jag på ett stort företag under en typisk fotbollsbirakille i 37-års åldern som hade kanske 8 personer under sig inklusive mig. Det enda problemet var att jag tror att han bokstavligen trodde att de skulle vara "under" honom. Alla tjejer adresserade han som "snygging" etc. Du vet, "gör det här snygging!" och klatschade på stjärten och sånt. Han sa det åt mig några gånger (trots att jag inte ens är en sån brud som låtsas-flirtar på jobbet) innan jag blev less och mailade honom och sa att alla kanske inte uppskattade det, att det var oproffsigt och förnedrande att få ytliga smeknamn speciellt på jobbet etc etc, bla bla bla. Det var ju inte som att han kallade sina manliga medarbetare "lilla lammköttet" eller dylikt, så min attityd mot hans beteende var minst sagt tvivelaktigt. Givetvis sa jag åt honom att det inte hade med vårt arbete att göra och att jag inte hade några problem med honom i övrigt och så vidare. Men jag märkte att han inte kunde ta min önskan och kritik på ett vuxet sätt för han behandlade mig annorlunda efter det. Du vet, undvek mig med blicken, pratade sällan med mig och sånt. Öh, ja och sen slutade jag. Men han slutade först. Haha, sopa."

Linda, 25
"Jag hade jobbat i fem år på ett företag och när jag slutade fick jag reda på att en person med samma arbetstitel och arbetsuppgifter som jag fick 3000 kronor högre lön. Personen ifråga hade mindre erfarenhet, kortare utbildning och blev anställd senare än jag. Men han var en man."

Eventuellt ett arschle till chef: Lundberg – chefen med kaffekoppen i "Office Space". Jonas Åkerlund – ger de som knarkar kicken, verkar dock bara gälla de som bär sladdar eftersom han jobbar åt gamla drogproffs som Madonna, Prodigy och Metallica. Joachim Berner – you know it! Bill Clinton – stoppade upp sin cigarr i sin praktikants paj. Mr. Burns – Homer Simpsons chef på kärnkraftverket. Richard M. Nixon – det är inte så jävla kul med en president som fuckar till det med en Watergate-skandal. Sen får man kicken för att man jobbade under honom. Nixons chefer – det var de som låg bakom Watergate-skandalen, men det var Nixon som ljög om det och fick ta smällen. Walt Disney – anställda får inte pierca sig, tatuera sig eller vara ihop med varandra. Plus att de måste rita fult – horror! Tipper Gore – Hallå, människan bakom "parental advisory", det vill säga kristen hårdcensur inom musik och annan kultur. Henry Ford – uppfann löpandebandet-principen – arbetsdelningen som tog massproduktionen till nya höjder. HAL9000 – gör myteri och skickar ut dig i rymden!