För en arbetsgivare är vi alla bara en siffra, ett papper i jobbsökar-högen, en figur, en existens. De vet inte vem JAG är eller hur JAG arbetar.
Men hur kan man få dem att välja ut just MIG? Jag kan ju vara en person som bara sitter i telefonen och babblar förälskat med min nya pojkvän och hindrar alla kunder att nå företaget och dessutom proppar i mig fikabullar som någon stackare bakat dagen innan. Det skulle också kunna vara så att jag var så effektiv att jag arbetade megasnabbt och blev förväxlad med en superhero. Hur som helst så är det ju omöjligt för en arbetsgivare att veta. Bara genom att titta på min CV kan jag helt hjärtlöst bli kastad i papperskorgen.
Hur kan någon välja bort mig utan att ens ge mig en chans att visa vad jag går för? Oavsett vad jag skrivit om mig själv och vilken utbildning jag har kan jag aldrig beskriva mig rättvist bara genom ord. De måste få träffa mig, se och höra mig. Även om jag har en lång utbildning på högskola eller universitet så är jag kanske inte rätt person. En person som ”bara” har gymnasiekompetens skulle kanske passa bättre in. Hur mycket utbildning jag än har så kan jag inte bli den där personen de söker om inte vår personkemi stämmer eller om mina anlag sviker mig. Det är till exempel omöjligt att jobba som kreatör om man inte har ögat för skapandet och inte har den där lilla känsla i sig och det går inte att bli en bra författare om man inte har någon som helst gnutta av fantasi. Även om jag haft de högsta betygen så kan jag fortfarande inte plugga mig till en ärftlig gen av begåvning och talang.

Alla som söker ett arbete skulle på något sätt få en chans att visa ”det här är jag”. Ett litet praktiktest. Alla som söker får komma på en intervju, bara genom en träff skulle de kunna sålla ut över hälften och dessutom skulle de inte göra misstaget att slänga fel papper i papperskorgen. Ett första intryck är viktigt. Så är verkligen betyg och utbildning det mest betydelsefulla? Är inte själva individen viktigast, att du som person är mottaglig och ”Open Minded” för både nya och gamla saker. Lyssna och kommunicera är också en vikig del i livet både på jobbet och utanför. Jag påstår absolut inte att man inte ska plugga, för det tycker jag att alla skall göra, kunskap kan man aldrig få för mycket av. Men jag bli lite less på att arbetsgivare ibland kan kräva mer än vad en plats egentligen behöver. Alla har en rätt till en chans. För när jag väl fått den chansen så känns det så skönt att få fylla självförtroendet med ”JAG behövs”. Utan mig blir det kaos. Varje morgon ringer klockan på dags-att-gå-till-jobbet-tid och jag gör något nyttigt och framförallt tjänar jag mina egna pengar. Jag får en hel drös med nya jobbarkompisar och varje dag tar jag med mig min nylagade lunchbox. Och det bästa av allt, jag uppskattar min ledighet så mycket att den blir näst intill helig.

I dag ska jag gå till närbutiken och hämta ut ett paket. Jag har fått en lapp och det kan vara vad som helst, kanske en plånbok som jag har glömt bort att jag har tappat eller en födelsedagspresent som har hamnat fel. Fast först måste jag rita klart den här bilden som jag har tänkt trycka på en tröja. Eller kanske en väska.
Jag har varit arbetslös i över en månad och pengarna börjar sina, eftersom jag har levt på csn i hela mitt liv har jag ingen a-kassa. Samtidigt har min lägenhet grott igen, disktravar torkat fast i köket och golvet är täckt av kläder eftersom jag glömde tvätttiden igen. En del undrar hur jag kan låta allt förfalla, nu när jag inte har någon sysselsättning borde jag ju ha all tid i världen att sköta ett privatliv. Tycker man. Till saken hör att jag aldrig har haft fast anställning. Jag har aldrig jobbat heltid längre än två månader i sträck. Jag har aldrig gått och väntat in semestern och bestämt i januari vilka få sommarveckor som ska bli mina egna och ingen annans och jag har aldrig löneförhandlat eller gått hos sjukgymnast för arbetsskador. Inte så att jag har slackat mig genom livet. Jag har hårdpluggat i flera år, suttit uppe nätterna igenom med artiklar man inte får en krona för och sommarjobbat på fabrikslager, långvården, städfirmor, restaurangkök, klädbutiker, blablabla men jag har aldrig haft fast anställning. Och förmodligen lever jag i en fantasivärld när jag tror att jag aldrig kommer behöva det. För det skrämmer mig att bli något; att bli det man jobbar med, det som folk på fester menar med frågan ”Och vad gör du då?”
Mångsysselsättning och flexibilitet my arse, det vore enklare att bara fixa ett anglosaxiskt efternamn som beskriver ens levebröd: Fisher, Taylor, Potter, Smith. För så ser världen ut. Åttatillfem, resväg till och från arbetet betyder att du mentalt spenderar elva timmar av din dag på jobbet. Ett halvt dygn. En tredjedel av ditt liv och det är så sorgligt att man vill gråta. Speciellt som många yrken (i synnerhet de som är mest grundläggande för att samhället ska fungera) är så kackigt betalda att man måste arbeta hel och helst övertid för att kunna överleva och det kommer aldrig mer finnas någon plats i ens liv till att rita bilder som man ska trycka på väskor och tröjor.

”Men man kanske gillar sitt jobb” säger ni nu. ”Man känner att man gör nytta och det är faktiskt inget fel med att jobba inom långvården, det är lika fint som att vara reklamproducent” och självklart, synd bara att lönebeskeden talar annorlunda. För vad man än uppmuntras till att jobba med så ligger det något så infekterat över en livsstil som går ut på att lägga ner tid på att tjäna pengar för att kunna köpa tid. Ju mer pengar ju mer tid, även om man emellanåt får lägga in sig på någon poweryoga eller spabehandling för lite tvångsavslappning – allt för att på bästa sätt kunna ta tillvara på resten av tiden, den RIKTIGA, ”kvalitetstiden” för att prata Amelia-språk och slippa hamna på kvällstidningarnas så-märker-du-att-du-är-utbränd-löp.

Och med risk för att låta som en bortskämd snorunge önskar jag att jag aldrig ska fastna i ett råttrace, aldrig jobba mer än nödvändigt och alltid ha mer tid än pengar. För ens verkliga syssla är nödvändigtvis inte det som tjänar ihop till hyran, utan det man BETALAR för kunna att göra: Skriva, brodera, måla graffiti, läsa serier, samla äggkoppar, vara förälder, spela i band, klappa katten, resa till Japan, konsumera och analysera populärkultur eller allt annat som gör en till den man är och som kan vara minst lika legitima skäl till att glömma disk och tvättider.

Sen ringer min kompis Anneli och vill dricka mellanöl och vips har klockan hunnit bli nio på kvällen och närbutiken har stängt. På väg ut tänker jag att i morgon ska jag gå och hämta det där paketet. Undra vad det kan vara.

Jag tänkte att det var kul att jobba när alla sa det, fast egentligen visste jag att de hade fel. Men just eftersom alla sa att det var kul tänkte jag att jag kanske bara inte kommit på det än, att jag inte har jobbat tillräckligt länge för att komma på det där roliga som alla andra verkade ha kommit på. Well, jag jobbade på och det där roliga verkade mer och mer fjärran. Jag insåg till slut att alla ljög – de hatade sina jobb minst lika mycket som jag hatade mitt. Det enda problemet var att jag hade råkat hamna i ett populärt yrke. Det vill säga ett sånt jobb där ”vemsomhelst skulle kunna kapa sitt ena lillfinger för att få ditt jobb”. Alltså ska man vara tyst och glad.
Yeah, right.

På samma sätt som att Djävulens snyggaste trick var att lura idioter att han/hon inte fanns, är arbetsmarknadens snyggaste trick att lura idioter att det är nödvändigt för ens självkänsla och identitet att jobba. Vissa jobb anses till och med vara roliga (som att jobba med media) vilket kan vara en av de största moderna myterna idag, tillsammans med ”jag sminkar mig för min egen skull” samt ”en bostadsrätt verkar vara en bra idé”.
Eller visst, jag tyckte det där med jobb var helt okej i början, det var inget jag tänkte på direkt, jag bara gjorde det. Jag menar man får ju pengar och så är det alltid en massa folk på jobbet som man kan hångla upp. Så det är ju två fördelar. Fast å andra sidan kan man få pengar och schysst hångel på tusen andra sätt, så det är inte som att jobb är ens enda lösning. Det var först efter att jag jobbat i ungefär tre år som jag började ställa mig frågan ”men vadå, ska det vara såhär nu för alltid? Får jag inte bli pensionerad snart, jag menar jag har faktiskt jobbat hur länge som helst!”. Då visste jag att jag hade hamnat i klistret.
Synd bara att ingen hade förberett mig på att jag faktiskt skulle bli tvungen att arbeta nästan varje dag i mitt liv (om normen fick som det ville). Eller rent teoretiskt förstår jag det ju, men när jag verkligen förstår innebörden i att jobba är det som att hela ens liv blir som i filmen ”Måndag hela veckan”. Varje dag är detsamma som igår och imorgon. När man liksom står där med vetskapen om att man just kommer ha vetskapen om hur nästan varje dag kommer se ut – man går upp samma tid, man tar samma buss, samma väg, man åker samma hiss till samma våningsplan, man sätter sig på samma stol vid samma dator, pratar med samma personer, äter på samma lunchställen, tar samma buss hem och så vidare och så vidare i all evigheters evighet. Givetvis borde jag blivit tillvand och indoktrinerad med det här i grundskolan, men jag var så upptagen med att ha kul och att flytta, byta vänner, identitet och miljö att jag missade det där med att sitta still, lära sig sin roll och vara nöjd med det man har. Jag är nöjd med det jag har för stunden, men det kan ändras när som helst och förändring är något jag uppskattar högt. Jag har inte riktigt förstått vitsen med att få en guldklocka för lång och trogen tjänst, att binda sig till något eller någon i nöd och lust eller att ”göra rätt för sig”. Jag gör ju rätt för MIG! I alla fall det ”mig” som finns för stunden eftersom jag kanske vill göra något helt annat en timma från och med nu. Och jag vet inte vad alla andra håller på med men inte verkar det som om de gör rätt för sig själva i alla fall. Snarare gör de rätt för det som håller dem nere.

Självklart kan man byta jobb, eller sluta när man vill (förutsatt att man får a-kassa, alfa-kassa, csn, har en kompis eller partner man kan parasitera eller har sparat lite pengar) och det är nog det enda som håller en flytande. Blir jag trött kan jag dra. En snabb lösning men väldigt givande. Det jag vill åt är en förskjutning på synen ”jobb”. Jag tycker inte om när folk frågar mig vad jag arbetar med och när jag svarar att jag pysslar, läser, lyssnar på musik, hänger utomhus och skriver så räcker inte det, utan de frågar igen. Ofta måste man svara med en titel och ett företagsnamn för att inte verka jobbig eller trög. Förut brukade jag säga vad jag arbetade med, men tillade att jag egentligen ville bli egyptolog. Men nu har jag blivit ambivalent och pendlar mellan yrkesvalen egyptolog, historiker, astrofysiker, hortonom, florist, arkeolog, helikopterpilot, regissör och muppmakare.

Idag sker så mycket arbete i en abstrakt sfär som vi aldrig riktigt kommer i kontakt med. Många sitter vid sina datorer timma ut och timma in och jobbar sig till magsår för något som liksom inte ens finns på riktigt. Och jag gillar det inte. Därför var jag glad när chansen till att vara arbetslös dök upp. Jag fick a-kassa, hängde på biblioteket och konsthallen, käkade nudlar på trappan i eftermiddagssolen, stickade i parken, fotade, upptäckte nya badställen och handlade en massa ny mat som jag lärde mig tillaga. Jag såg mycket bra film på cinemateket, cyklade en timma om dagen, läste teknologi och konsthistoria, lärde mig använda en PC till fullo, läste mycket böcker som jag aldrig haft tid till annars, tältade och åkte på diverse utflykter. Framåt kvällarna brukade jag skriva texter och manus, rita, sortera mina foton och röka en doobie. Sen kollade jag på film (Tron!) eller bläddrade i någon bok. I själva verket jobbade jag oändligt mycket mer under den här tiden än när jag hade ett fast heltidsjobb, eftersom jag nu tyckte det var stimulerande, kul och intressant. Och när jag själv styrde alla aspekter av mitt arbete, och kunde vara med från början till slut på ett projekt så blev mitt arbete mycket intensivare. Ett tag var det som om jag hade tre heltidsjobb på samma gång, men då fick jag börja ta det lite lugnt. Jag menar, jag var ju faktiskt arbetslös... Alla dagar var alltså precis som jag själv ville, jag glömde bort petitesser som datum och om det var onsdag eller fredag eftersom det inte spelade någon roll. Jag var inte beroende av något yttre, det var bara jag som bestämde. Jag sa ”jag får göra precis vad jag vill” och det fick jag hela tiden. Några av de här dagarna gick åt till långa monologer om att alla borde skärpa sig och till exempel införa den där jäkla medborgarlönen någon gång, så att alla kunde göra det de egentligen ville. Och även om man inte kommer på något man vill göra så är ju det också bra, som Peter Gibbons säger i filmen ”Office Space”: ”I did absolutely nothing, and it was everything I thought it could be.”