Myten om att man kan jobba var som helst med en bärbar dator stämmer väldigt väl, vissa sorters arbeten gör jag tusen gånger bättre på ett skönt och luftigt kafe än i ett stökigt kontorslandskap. Kan man dessutom smutta på en skön kaffe latte känns det ännu bättre. Men precis just nu tror jag det är sofforna som är nyckeln till avslappning, det finns alldeles för få soffor på stadens kafeer. Måste man sitta på stela stolar blir man vaksam och tittar för mycket på annat än sin dator. Och i en soffa kan man dessutom ha datorn i knät, vilandes mellan benen och då känns det mycket mer naturligt att sitta och skriva, inte som när man har datorn på ett bord och en kopp kaffe bredvid.
Klart stället är ett mecka för unga östermalmsidioter i vita t-shirts och uppvikta brallor. Eller äckliga snubbar med sidenscarf. Öhhhh. Nu gled ett otroligt underligt gäng in, kanske fem stycken personer i maskeradutstyrsel, jo det är sant. En kille i Kapten Zoom outfit som jag känner igen, vet inte varifrån. Och några chicks, lagom snygga, den ena i cowboy-kostym. Jag fattar inte riktigt. Men man kan se det som ett exempel på hur känslig cafe-miljön är, plötsligt känns hela stället som en ungdomsgård för en av tjejerna plockar upp en tidning och börjar skrika om hur korkade alla i tidningen är. Med gäll skrikig röst dessutom. Jag fattar inte riktigt. Nej. Jag gillade östermalmsvalparna bättre. Eller IT-snubbarna som bytte bord för att dom blev skraja för mig.
Kroppen värker sedan träningspasset igår och det regnar ute. Jag är ensam. Ändå törs jag påstå att jag mår bra, inte jättebra men bra. Tjejer har jag inga, jag skulle överdriva om jag sade att jag hade någon på gång. Vetefan vad som är bra egentligen, vad jag har att vara glad över. Kanske att jag kan skriva, kanske att jag trots allt kan skriva och att det betyder så mycket för mig. Kanske att jag kan välja vad jag vill göra eller var jag vill gå. Önskar jag hade mer pengar bara, det skulle bredda mina valmöjligheter avsevärt. Det är inte lätt att leva utan pengar men man klarar sig mycket bättre än man tror, konstigt nog. Ont i magen för att man inte har råd att käka riktigt men det är i stort sett de enda direkta effekter pankheten har.
Kanske är jag glad för att jag har saker att skriva om, saker att tänka på. Ibland tänker jag på hur vek jag är i min fascination men samtidigt förstår jag att det är bra, att det finns något jättebra i att inte vara låst vid ett intresse. Ena månaden tänker jag bara på Kung Fu-filmer, den andra existentialismen och meningar som "essensen föregår existensen". Det finns ju något vackert i att vara obestämd och lyhörd, att låta sin fascination leva och röra sig. Fast ibland önskar jag att jag var mer fokuserad och kunde koncentrera mig på en enda sak, penetrera ett enda område. Jag vet inte.
Det är en sån jävla balansgång hela skiten. Att hålla alla nivåer rätt, att inte kliva över gränsen. Det är så mycket man ska göra, så mycket man ska tänka på. Att hålla alla tankar i styr är fan ett heltidsjobb. Man ska leva lagom mycket, tänka lagom lite. Tänka lagom mycket, värdera lagom mycket. Fascineras, hålla sig samlad, fokusera, låta sig föras iväg. Älska sig själv och våga älska någon annan. Allt detta är så stora saker men ändå så fundamentala, så viktiga och triviala.
Antingen är man ensam och kreativ och vill inte ha sällskap eller också är man ensam och vill ha någon att kramas med. Eller också har man sällskap och vill bli av med det för att kunna deppa och skriva. Eller också är man med någon man tycker om och den vill man vara med hela tiden. Allt känns så binärt nuförtiden och det kanske är bra egentligen. Men det är så plågsamt, svårt att bibehålla rätt nivåer och svårt att hålla sig själv harmonisk. Man skulle kunna säga att man lever med energi, hela tiden satsar och vågar satsa på det man gör för tillfället men det känns snarare som om man hela tiden försöker fly från det man satsar på, som om man hela tiden satsade på fel sak, lade energi på något man ska göra imorgon. Och när morgondagen kommer gör man samma sak, drömmer om en morgondag som ska bli bättre. Jag har svårt att bestämma mig för om det livet är bättre än att hela tiden hålla samma nivå och försöka leva ett jämnt liv. Problemet blir ju att livet fyllt av längtan och åtrå också planar ut och blir något slags neutrum där inget händer istället för planerat - kickarna uteblir och vardagen blir en sorglig smörja.
Det jag sist av allt vill bli är någon jävla sanningsmessias som glider omkring och sprider meningar i stil med "man måste låta sina tankar och sin energi flöda fritt". Som nån jävla hippie. Hatar när det blir så. Jag gillar mig själv bäst när jag är sprängfull av ideer och energi, när jag kan explodera.
Men tänk om man är dömd att hela tiden tänka, alla år som kommer ska man göra detta. Hur ska det gå? Hur länge kan man egentligen tänka? Hur mycket finns det att tänka på? Eller rättare sagt, vad händer om man har listat ut allt om sig själv när man är 22? Fan, jag kan se det nu - resultatet är en odräglig Stig Larsson som glider omkring, sprängfylld av cynism och översitteri, allsmäktig och totalt ignorant. Nej så blir det inte. Nej det kommer aldrig bli så. Det finns nog tillräckligt att fundera på.
Min kafe au lait har kallnat för länge sen men jag vet inte var jag ska ta vägen. Jobbet låter inte helt fel men jag har ju ledigt idag. Det är skönt att inte veta var man ska ta vägen, men samtidigt blir jag lite rädd… rädsla, frustration, ångest, smärta, det är inte bra. Men jag är glad. Jag är glad. Jag är glad.