Det började någonstans i den trygga förorten
som på mornarna luktade av kaffe och nyvattnat gräs
(med sprinklers såklart), och på kvällarna
gick över i den trygga doften av barbeque och höga
förväntningar (det vill säga manlig svett
och kvinnlig parfym). Jag var uppväxt där, men
jag kommer inte ihåg så mycket från när
jag var liten, alltså riktigt liten. Jag antar att
det beror på att jag var för uttråkad för
att hjärnan skulle orka spara minnen åt mig.
Jag kommer ihåg småsaker, som skivan jag alltid
lyssnade på ”a smile and a ribbon” någonting
gick den, och när mina föräldrar skilde sig
och jag och min syster stannade kvar i huset med pappa -
gud vad jag hatar min syster, det är ett bevis på
att det inte finns någon högre makt när
man får en idiot infödd i familjen. Jag menar,
hur kan vi dela gener och bostad? Kunde hon inte följt
med mamma? Hon skulle säkert trivas där, de kunde
shoppat kläder, lånat varandras mascaror och
svultit ikapp på nya dieter.
Varje morgon väcker min pappa mig genom att
sätta på skivspelaren som står vid dörren
i mitt rum. Jag har gett honom tydliga instruktioner för
vad som gäller – tryck bara på den knappen
och sen på den knappen. Jag väljer skiva innan
jag går och lägger mig. En gång fick jag
min syster att be för sitt liv. Hon hade, utan min
vetskap, bytt skiva på skivspelaren. Så istället
för att vakna till Carrie Nations vaknade jag till
Sesame Street. Det gjorde faktiskt inte så mycket,
jag tycker om Sesam. Men eftersom hon är en idiot blev
jag såklart ändå tvungen att sätta
mig på henne tills pappa sa åt oss att göra
oss klara för skolan.
Just ja, skolan. Min syster går fortfarande
i grundskolan (hon kommer förmodligen aldrig ta studenten,
hon är för dum, men å andra sidan är
hon med i skolans så kallade ”populära”
gäng, så hon får förmodligen hålla
ett motherfucking tal eller något). Jag går
på högskolan, jag läser konst och fysik
och så läser jag in kemin som jag missade i grundskolan
för att jag var upptagen med att få mitt huvud
nerpulat i diverse skoltoaletter. Det är intressant,
fast ibland måste man stå ut med mer än
vad man kan uthärda. Som på min fotoklass till
exempel där Kalis straff till mänskligheten –
Allison – är med. Givetvis är Allison fotolärarens
favorit, fastän hon är bland de sämre i klassen.
Och givetvis har jag fått högsta betyg på
alla mina fotouppgifter men läraren sa ändå
att han inte kunde ge mig mer än godkänt på
kursen ”eftersom man inte kan ge väl godkänd
till en elev på en sådan här grundläggande
nivå”. Jag var redo att strypa honom, men sen
insåg jag att jag aldrig skulle kunna röra hans
krokiga, vårtskårrade hals, så jag la
det projektet åt sidan. Jag menar, vad är det
för patetisk figur som ska vara en så kallad
fotograf men vars enda uppgift är att utbilda ett gäng
underåriga losers som inte ens vet vad bländare
är för något. Det är ju så sorgligt!
Så jag bestämde mig för att börja skriva
brev till honom. Jag låtsades vara en gammal skolkamrat
till honom som ”äntligen kunde bekänna sin
brinnande kärlek efter så många års
förnekelse”. Jag signerade med ”All kärlek,
Allison”.
Efter skolan brukar jag ibland gå till biblioteket
ett tag. Biblioteket är perfekt för där finns
all kunskap samlad (nästan i alla fall, och man kan
alltid be dem ta in de böcker man vill ha), och så
är alla tysta (ÄNTLIGEN) och man får vara
ifred och vara där hur länge man vill. Man kan
dessutom låna skivor och i ett rum finns det en synth,
fast där höll jag på att bli portad en gång
när av misstag råkade spela på högsta
volym utan hörlurar.
Förra veckan på biblioteket tänkte
jag att jag skulle lära mig hur man anlägger en
trädgård och gick igenom alla trädgårds-böcker,
i måndags jämförde jag modernism och postmodernism
och i onsdags läste jag om metafysiken i science fiction
filmer från 60-talet.
I fredags träffade jag Nat, som går under
öknamnet Nut bland våra högt ärade
EX-grundskolekamrater, för en liten tet a tet på
biblioteket. Vi träffades på andra våningen,
hämtade lite serier och en bok om evolution och la
oss över två snurrstolar och låtsades vara
kugghjul. Efter ett tag såg vi en kille i 30-års
åldern med slitna manchesterbyxor, tjocka glasögon
och en tröja med texten ”the doctor is IN”
som smet åt lite över hans ölmage. Jag och
Nat blev förstås kära och höll på
att få kåtslag, så vi smög efter
”the doctor” tills vi hamnade på teknikavdelningen
där ”the doctor” började läsa motortidningar.
Då drog vi, vi klarar inte av att vår drömkarl
ska prioritera kalla motorer framför oss.
Vi drog hem till Nat eftersom min syster skulle
ha ett…svälj…pyjamasparty av värsta
graden, det vill säga den graden där bara tjejer
är bjudna och de berättar ”hemlisar”
för varandra samtidigt som de rakar benen och kammar
och flätar varandras Herbal Essences-doftande hår.
Givetvis ville jag och Nat trasha festen, men dels ville
vi inte synas i sånt dåligt sällskap, och
dels var vi alldeles för hungriga (på pyjamaspartys
äter de riskakor och pastasallad = SNARK). Nat lagade
Do-it-Yourself tortillas, vilket går ut på att
man tar allt gott man har, steker det med lite kryddor och
stoppar det i ett stort bröd. Under tiden försökte
jag göra en bong, vilket är det enda praktiska
jag lärt mig under mina år i grundskolan, eller
tja jag lärde mig det på gräskullen utanför
skolan, där alla slackers hänger. Så det
kanske inte räknas i kursplanen direkt.
Jag valde skiva också, musiken från Barbarella,
och så buggade jag in till Nats garderob i hennes
rum och provade lite kläder. Först testade jag
en rosa indianklänning som Nat sytt själv, men
jag trasslade bara ihop fransarna så jag bytte till
en t-shirt med en rockande hummer på bröstet
(med texten ”ROCK LOBSTER”) men den var för
liten så jag tog på mig en grön 50-tals
klänning som satt som en smäck och gick ut i köket
för att käka. Medan vi åt kollade vi på
”Desperatly seeking Susan” som vanligt och funderade
på om vi skulle:
a) bli fulla och spela drakar och demoner (med egna regler)
b) rymma
c) ringa någon och säga med porr-rösten
att vi ville ligga med honom eller henne
d) göra ingenting
e) data
f) gå upp på taket med stjärnkikaren och
folkölen och bongen och två peruker
g) spela in egna versioner av B52s låtar
h) thrasha min systers pyjamasparty
Det blev naturligtvis alternativ H. Vi cyklade hem
till mig med bongen och en flaska av Nats mammas vodka,
smög in i köket, gjorde ett hål i en stor
vattenmelon och hällde i vodkan. Sen gick vi upp och
låtsades som ingenting. Jag sa hej till min syster
som förstås undrade vad jag gjorde hemma och
sa att jag skulle passa mig för att gå in i hennes
rum. Jag kontrade med att jag och Nat skulle kolla på
tv i källaren och att hon skulle passa sig för
att komma ner och störa. Efter en halvtimme med kanal
5 började jag och Nat känna att våra hjärnor
nästan var på väg att kollapsa och rinna
ut ur våra öron, så vi stängde snabbt
av tvn och gick upp till köket. Vi skar upp melonen,
la det på ett av min mammas blommiga fat (allt hon
har är blommigt, och eftersom pappa inte orkar köpa
något nytt är fortfarande köket som en enda
stor blommande trädgård. Min syster är för
övrigt den enda som uppskattar blommorna.), skjöt
upp glasögonen i håret och gick förbi min
systers rum högljutt smaskandes. Inom loppet av fem
sekunder dök min syster upp med en halvfärdig
inbakad fläta och krävde att få smaka av
melonen. Jag och Nat sa likgiltigt att de kunde ta resten
eftersom vi redan hade ätit så mycket. Min syster
blev nöjd och svepte in i sitt lilla supertrevliga
rosa dödsnäste.
Jag och Nat tog med oss kikaren och klättrade
ut på taket från mitt fönster så
att vi kunde se in i min systers rum. De hade ätit
nästan hälften av all melon och började prata
mer och mer högljutt. När samtalsämnet gick
från deras fotbolls-spelade pojkvänner till banan-dildos
visste vi att melon hade tagit full effekt. Vi gick in igen
och knackade på min systers dörr, den flög
upp med ett brak efter en minut och min systers kompisar
Amber och Charlotte drog in oss med sådan kraft att
vi höll på att ramla omkull. Nat fnissade och
sa till mig lågt ”jesus, vad har vi gjort? Det
ser ut som om de har roligt!”. Och jag tror hon hade
rätt, det drällde cheerleaders överallt,
Ricky Martin spelades på högsta volym och min
syster och två till var i full färd med att klä
ut sig till horor. Jag och Nat satte oss i ett hörn
och såg oss omkring. ”jaha, vad gör vi nu
då?” undrade Nat. ”Tja, det vore ju kul
att ta en skalp, men jag vet inte riktigt hur man gör”,
så vi bestämde oss för att dra hem till
Nat. Min pappa skulle ändå komma hem snart så
han kunde se till att de små cheerleader/hororna inte
hittade på något ofog. Dessutom skulle han ge
min syster en utskällning, något hon aldrig brukar
få lilla miss goody-twoshoes.
När vi kom hem till Nat hämtade vi en påse
jordnötsbågar i skafferiet och la oss i hammocken
på verandan och somnade.
Jag tror jag drömde om vem jag skulle ligga
med i Star Trek, det stod mellan Data, Spock och Seven of
9. Men i verkligheten skulle jag nog kunnat ta vemsomhelst
(utom Tom Paris då naturligtvis). Data, kunskap, dräkter,
äventyr och science gör mig HET! ROOArrrrrrrrrr
Dagen efter när jag cyklade hem från Nat
stötte jag på Allison. Hon skrattade och
log sitt tandkrämsreklam-leende, slängde med håret,
ropade på mig och tryckte händerna mot ansiktet
i ”ren förskräckelse” när hon fick
syn på mina ben. Hon trodde att jag hade ramlat och
gjort mig illa på benen. Jag sa att det mest var smuts
och hår, inte blåmärken, men då tittade
hon på mig förnärmat som om jag hade förolämpat
henne och sa att hon nog måste gå nu. Som om
jag ens ville prata med henne till att börja med.
När jag är vuxen och är ute och föreläser
som matematisk astronomgeni lär jag ju stöta på
henne som receptionist eller något. Äh, som om
jag ens vill ha ett jobb till att börja med. Det är
ändå ingen som förtjänar att ha mig
jobbandes under sig, inte ens jag själv. Jag menar,
vad är det bra för? Jag vill inte ansluta mig
till idiotin, även om mitt huvud blir doppat i smutsiga
toaletter. Jag vill att allt ska ändras samtidigt som
jag inte vill att något ska ändras, jag vill
röka bong och titta på stjärnorna och prata
om historia och nutid och framtid och bryta mig in i grannarnas
trädgårdar och ligga och guppa i deras pooler,
samtidigt som jag inte vill något av det alls.
Idag är jag officiellt sett inte tonåring
längre och jag bor inte kvar i den trevliga lilla förorten.
Min syster är fortfarande ihop med en kille hon träffade
i högstadiet, han var en av de där populära
killarna med gelérufsigt hår och designertröjan
lite slappt hängande på axlarna. De har just
flyttat ihop och är väldigt engagerade i dyr heminredning,
trots att de inte får de jobb de vill ha (inom ekonomi
och formgivning helst) eftersom de är för dumma
i huvudet. Pappa verkar ha fått ångest över
all sin nyvunna fritid, alltid när jag är där
och hälsar på ligger det mängder av hyr-en-lägenhet-på-solkusten-broschyrer
och dräller. Och häromsistens försökte
han laga sushi, jag menar, hallå har världen
blivit galen och lämnat mig som det enda vittnet? Men
så länge han inte börjar på par-dans
eller köper en röd bil eller något är
jag inte orolig. Och sist jag såg Allison jobbade
hon på ett hamburgerhak iklädd en sån där
dummerjöns-keps. Hon verkade inte längre bry sig
om att slinga håret eller ha på sig fem kilo
lipgloss – thank god! Jag tror jag måste börja
gå dit varje lunch.
Själv vet jag inte vad det är för skillnad
mellan mig idag och mig som tonåring (jag tänker
till exempel fortfarande få ett nobelpris och jag
blir fortfarande het av pizza, science, schizofreni och
att smyga på folk med ölmage). Och samtidigt
är det jättemycket skillnad. Skillnaden kanske
mest ligger i att jag inte förväntar mig någon
skillnad, eller förväntar mig något överhuvudtaget.
Jag trodde det skulle bli så mycket lättare efter
skolan, och det är det ju såklart, men det är
fortfarande en del situationer där jag hela tiden påminns
om att jag är en kuf eller en nörd och att det
är något som inte är okej, oftast sker det
i form av jobbiga tjejer som tror de är coola fnissar
eller skrattar när jag säger något. Men
eftersom jag inte är tvungen att delta i den normativa
idioti-kulturen längre, som jag var när jag gick
i skolan, spelar det ju inte så stor roll.
Nat träffar jag fortfarande ibland. Vi flyttade
båda två till samma stad efter skolan. Hon jobbar
som biomaskinist ett kvarter från bokförlaget
där jag slö-jobbar. Vi pratar om att starta en
litterär mudwrestling-klubb för tjejer där
man kan diskutera böcker, dricka rom, lerbrottas och
lyssna på exotica - och så ska alla som jobbar
där ha go-go boots eller motorcykelkängor! Vi
ska till banken nästa vecka, men eftersom jag hatar
banken tror jag att vi får råna den istället.
Fast då måste vi vara fulla först så
att vi vågar. Jag undrar vad som händer om man
försöker råna banken och är full och
har på sig en hummerdräkt? Jag tror det är
definitionen av en Rock Lobster.
|
