Varför får inte flickor på film ha handsvett, spela schack och vara sexuellt frustrerade?

Steve Urkel, Milhouse, Dexter, Waynes World, Weird Science. I varje sitcom, i varje collegefilm finns killen som inte passar in, den utomstående snubben med hemstickade tröjor som kan allt om rymden och desperat vill get laid. Highschoolnörden blev ett namn att räkna (och retas) med på hollywoodduken ända sen Jeff Kanews klassiker Revenge of the Nerds från 1984 som handlar om geekgänget som tröttnar på sportkillarnas elakheter och bestämmer sig för att hämnas. Filmen kartlade inte bara förtrycket mellan olika grupper på en skola utan gav även för första gången nördarna chansen att stå upp och vara stolta för vad de var. Revenge of the nerds liknar collegefilmernas urmoder: Animal House (Deltagänget) från 1978, fast i Animal House var de utstötta nörd-hjältarna potheads och öl-bums, istället för sciencegeeks och mattefreaks.

Framför allt populariserade Revenge of the nerds själva nörd-konceptet som dagens collegerullar blint följer. Vi pratar nördism enligt formulär 1A: Hängslen, rollspel, Discovery Channel, tandställning, kvantfysik, glasögon, matteklubb. Och grabbighet. I film-geeksens halvskumma källarklubbar där man bygger magiska datorer med mänskliga egenskaper finns nämligen sällan någon plats för tjejer, förutom som onaniobjekt. Hollywoodnörden är, av någon anledning, nästan alltid man.
Kanske har det att göra med collegefilmens fasta och stereotypa karaktärer. Egentligen är ju highscoolskildringar moderna varianter av renässansens commedia dell’arte, den italienska farsteatern där persongalleriet var detsamma i stycke efter stycke. I collegefilm finns vissa typer som återkommer i varje historia, till exempel nörden, cheerleadern, sport-jocken, rebellen. Komiken ligger i 99% av all collegefilm i utmaningen med att byta och blanda ihop de här rollerna. Can’t buy me love från 1987 visar till exempel hur tönten Ronald mutar en cheerleader till att datea honom för att hennes populäritet ska smitta av sig och han lyckas, några veckor senare är han skolans kung. I She’s all that från 1999 är rollerna ombytta men temat detsamma. På my-fair-lady-vis slår skolans snyggaste kille Zak vad om att han kan förvandla nördflickan Laney till balens drottning och skolans hierarki börjar svikta; vem är egentligen tönt och vem är kool?

För tjejer finns det i regel två olika typer att spela i collegefilm: Cheerleader eller social misfit. Cheerleadern är snygg och får alla killar. Misfiten är i och för sig också snygg, hon vet bara inte om det. Misfiten, enligt Hollywoodformulan, behöver endast lite hjälp på traven med att hitta sin kvinnlighet, som svartklädda Allison i Breakfast Club (1985) som ju blir så vacker när skolans populäraste tjej Claire drar in henne på toaletten och sminkar av ”all that black shit” från ögonen. Och Sandy i Grease (1978) som permanentar håret och börjar röka. I Shes all that frågar Zak nördtjejen Laney ”Do you always wear those glasses?”. Hon tar av dem, släpper ut håret och på nästa fest snubblar hon sminkad runt i högklackat och kortkort. Utvecklingen är naturlig enligt normen, hon hittar sin rätta plats i skolan och den sanna identitet som ”kvinna” hon har nekat sig själv så länge. I Hollywood är det nämligen inte nyttigt för tjejer att vara nördar. Är de töntar måste man snabbt ändra på det eftersom komiken med en halvful, missförstådd flicka lätt blir tragisk. Tjejer tillåts helt enkelt inte vara smarta, finniga clowner som vill knulla men inte får. Skildras kvinnlig sexualitet på film så får man absolut inte skratta åt den, medan manliga geeks lätt kan pipa fram ett lyckligt ”Oh, I think I touched her boob” när cheerleadern tränger sig förbi i korridoren.

Ronald i Cant buy me love går mycket riktigt tillbaka till sin gamla roll som nörd, när myten har spräckts och populäriteten dalat.. Det spelar ingen roll, han får sin cheerleader ändå. Sandy och Laney däremot överger sin forna präktighet eftersom de har upptäckt en bättre värld, en värld av kontaktlinser, hårspray och glittriga prom-klänningar och endast där kan killen acceptera dem. Kliché eller inte, för mycket Hollywoodfilm görs av män för män på mäns villkor (hej, det är ju ett patriarkat) och därför får vi aldrig skratta åt geekflickan som vill bli av med oskulden, ännu mindre se henne bli det. Inte så att jag vill dissa vare sig collegefilm eller pojknördar, men den dagen någon gör en rulle om en tonårstjej i knallrött hår och utstående tänder som med hjälp av sin dator bygger en muskulös drömhunk att hångla med kommer jag starta en matteklubb av ren glädje.