(kolumn) (darling 58/03)
 

text: Lorenzo Lamas


Del II.

Lorenzo blir kult
Men vad fan ska jag bli när jag blir stor då? Hur ska jag hantera den eviga återkomsten – att födas, dö, födas, dö, födas i all evinnerlighet? Det uppstår ju onekligen en hel del intressanta alternativ. Jag kan bli precis vad som helst, visseligen inom högst begränsade ekonomiska ramar, men ändå. Samtidigt kommer krav och synpunkter från omgivningen. Vitt skilda makthavare som handläggare på arbetsförmedlingen, soc-kärringar, släkt och även sådana som jag hittills betraktat som mina vänner vill ha ett svar. Det går så långt att de med jämna mellanrum stämmer upp i ett unisont:
– Skaffa dig ett liv, Lorenzo.

Ibland, när jag är svag, inbillar jag mig att de har rätt, att jag faktiskt måste "bli något", typ skaffa ett jobb, en familj eller åtminstone en livsstil som med lite god vilja kan betraktas som vuxen. Men som tur är måste jag inte bli ett dugg. Särskilt inte något yrke. Då och då händer det ändå att jag gör upp någon typ av plan. Jag påstår inte att jag brukar veta vad jag håller på med. Det är bara idioter som vet var de är på väg någonstans. Och jag tänker verkligen inte skaffa mig ett liv. Men eftersom jag, likt Antonin Artaud, menar att jag är vad jag gör, mina egna verk, mitt eget skapande, varken mer eller mindre än det jag producerar, kan det ibland vara lämpligt att ha en plan för vad, och hur, jag ska producera. För någon vecka sedan bestämde jag mig, med anledning av detta, för att bli kultförfattare. Jag drog upp några högst anspråkslösa riktlinjer för hur detta skulle kunna gå till. Under ett anfall av missriktad generositet, beslöt jag mig dessutom för att bjuda världen på mina råd. Så varsågod, här har du Lorenzo Lamas guide till en mer eller mindre framgånsrik bana som kultartist.

Låt oss först konstatera att du har vad som krävs. Det har alla. Personliga egenskaper är något vi bestämmer oss för att ha, inte något vi föds med. Jag ÄR exempelvis inte lat, slarvig och cynisk. Det är något jag bestämt mig för att vara. Man kan alltid fråga sig varför, men så är det i alla fall. Så om du vill bli riktigt jävla kult, bestäm dig bara för att bli det och sätt igång. Nedan följer några råd som kan vara bra att ta hänsyn till. Eftersom jag själv ska bli kultförfattare, handlar de flesta råden om att skriva. Det är dock enkelt att överföra tipsen till andra konstformer som musik, broderier, internredovisning, film, kampsport, politik, backhoppning, bodybuilding, flugfiske eller våldsamt upplopp. Whatever. Vad som helst kan bli konst om du verkligen vill.

Det viktigaste i kultbranschen är att odla mystik. Ljug därför alltid om dig själv och din person. Påstå att du är 33, fast du egentligen är 24. Eller tvärtom. Skaffa dig en massa olika pseudonymer. Byt kön när du känner för det. Utge dig för att representera en organisation, en sammansvärjning en förort, en kör eller en affärskola. Undvik att bli fotograferad. Nämn för allt i världen inte ditt riktiga namn, bakgrund eller personliga egenskaper. Kultstatus minskar alltid i takt med kändisskap.

Försök inte skapa något nytt. Detta är dömt att misslyckas. Originalitet är för töntar och dessutom ett gigantiskt slöseri med tid. Hitta några bra förebilder istället och sno allt från dom. Eftersom nästan all information numera finns lagrad digitalt är en bredbandsuppkoppling i stort sett det enda instrument du någonsin kan tänkas behöva. Sätt igång och klipp och klistra bara. Betrakta upphovsrätt som ett hån mot konsten, och ignorera den helt.

Kultartister är alltid missförstådda. Förklara alla motgångar med att ingen förstår hur genial du är. Precis som alla du älskat mer än dom älskat dig, inte insett vilken underbar person du är. Kultförfattare har aldrig fel, skriver aldrig obegripligt och är alltid fullkomligt briljanta. Enligt sig själva. Om den enda som tar ditt manus på allvar är en dokumentstrimlare hos Bonniers kan du alltid säga till dig själv att de flesta riktigt stora kultförfattare blev kända långt efter sin död, då världen var mogen för deras fantastiska begåvning.

Att avfärda negativ kritik brukar dock inte vara så svårt. Då är det värre med högst eventuella positiva synpunkter. Om man vill vara riktigt misslyckad är det av största vikt att avfärda även dessa. Utgå alltid ifrån att de få personer som av någon mystisk anledning har något gott att säga missuppfattat allt. Ring gärna upp dom mitt i natten och skrik ”jag behöver inga allmosor”, ”tyck synd om någon annan, din jävel” eller ”om du gillar det jag gör är jag på helt fel spår”. Var missförstådd även på ett privat plan. Låtsas att anledningen till att dina förhållanden alltid spricker efter någon vecka har något med din ofantliga begåvning att göra, och inte med din totala brist på självdistans.

Ställ helt enorma krav på dig själv. Om du skriver en bok, Förklara ALLT. Ju mer desto bättre. Skriv generationsromanen som sätter ord på allt det där det innebär att vara ung idag. Försök att lösa alla världsproblem, beskriva KÄRLEKEN och gör det samtidigt ur ett helt unikt perspektiv. Om du är musiker nöj dig inte förrän du på fullt allvar tror att du gjort den bästa debutplattan någonsin. På det här viset undviker du det där förödande kändisskapet, eftersom du antagligen inte kommer att slutföra någonting.

Överskatta inte bara din förmåga, utan även din person. Intala dig själv att du är en otroligt intressant människa som alla är löjligt nyfikna på. Om du inte själv tycker att du är helt fantastiskt begåvad, kommer ingen annan att tycka det heller. Publicera gamla brev, e-mails, skolfoton eller långa redogörelser för din svåra högstadietid. Det ultimata är en hel bok om när du gjorde lumpen, reste runt i Indien eller nästan drog halsbloss på en joint när du var au pair i London. Skriv om din snopp (funkar även om du är tjej. Kanske särskilt om du är tjej), din tandställning, dina okontrollerbara begär, hur jobbigt det är att vara kåt du är på alla i din omgivning, alternativt hur jobbigt det är att ingen i din omgivning är kåt på just dig. Det viktiga är att allt handlar om DIG. Och dra dig absolut inte för att ljuga.

LORENZO REKOMENDERAR

Free Winona kampanjen – det borde vara en mänsklig rättighet att snatta svindyra märkeskläder. Eller kanske till och med en skyldighet. www.asocialstyrelsen.org

Antonio Negri – italiensk rebell och författare. Sitter inne eftersom den italienska staten fått för sig för att Toni är ideologisk inspiratör till all terror med vänsteravsändare i Italien de senaste 30 åren. Troligen den ende som fattat hur allt hänger ihop. Och "written in prison" är fet kvalitetsstämpel på böcker.

Köln – i staden kring den gamla kyrkan i världens största industriområde produceras den dystraste och vackraste elektroniska musiken. Om du får klassfestkräkningar och åttiotalsångest av "electroclash" borde du kolla up Mike Ink, Sweet Reinhardt, Grungerman, the Modernist, Kompakt records, Studio 1 och resten av gänget.

Friedrich Nietzsche – still number one. Och allt handlar inte om ariska prinsar i pälskalsonger som springer omkring i skogen med jättelika svärd och dräper folk till höger och vänster. Tvärtom. Inom kort kommer Gilles Deleuzes bok om Nietzsche på svenska. Nittonhundratalets skarpaste tänkare möter artonhundratalets galnaste. Kan bara bli succé.
Knark. Nämn det så ofta som möjligt. Använd det gärna i titlar och rubriker. Skit i att de flesta andra som är nyfikna på droger testar på riktigt istället för att läsa, eller ännu värre, skriva böcker om det. Bortse framförallt från det faktum att genrens mästare, som Hunter S Thompson, Burroughs och Irvine Welsh, faktiskt vet vad de skriver om och inte bara önskar att de gjorde det. När det gäller knark finns ett litet, men ack så viktigt undatag. Om du hänger i kretsar där pundande är normen, måste du byta taktik. Försök fortfarande se så där härligt knarkigt dekadent ut, men håll dig borta från alla typer av rusmedel. Var istället aggressivt absolutistisk och fördöm allt som har med knark, sex och köttätande att göra.

När det gäller själva knarkandet så ta det försiktigt. Den enda kreativitet som uppstår när du går på tunga droger är förmågan att fixa mer tunga droger. Däremot gillar folk att föreställa sig kultartister som personer helt utan kontroll över sina känsloliv. Genier som gråter ofta, är okontrollerat spontana och stoppar i sig varenda piller de kommer över. Visst kan det vara på sin plats med en och annan sinnesutvidgande substans då och då. Men vill du han nånting vettigt gjort så ta det lungt. Gråt däremot ofta, så offentligt som möjligt. Hamna i slagsmål då och då, som du helst förlorar.

Odla en riktigt sunkig image. Skaffa en förortslägenhet full av strategiskt utplacerade och noga utvalda böcker, skivor och tidningar. Begränsa möblemanget till en bäddmadrass och ett gamalt glasbord fullt med tomma folkölsburkar, halvrökta fimpar, pizzakartonger och en massa bränd folie. Om du nödvändigtvis måste ha en soffa, se till att den luktar rödvinsspya och är full med brännhål. Låt Thorsten Flinck eller Ken fungera som förebilder när det gäller stil och uppträdande. Och glöm inte bort att lyssna på och läsa de alster du spridit omkring dig i din kvart. Det finns säkert massor av idéer där som du kan sno rakt av.

Drick alltid lite för mycket. Lär av 1900-talets absolut största kultförfattare Guy Debord som enligt sig själv och många andra, skrev mindre än de flesta som skriver, men drack mer än de flesta som dricker. Börja kvällen med skryt, sluta med gråt. Den ultimata avslutningen är att ligga med den enda person som inte lämnat din eländiga loseruppenbarelse åt sitt grymma öde och stuckit vidare. Den här människan kommer alltid att bekräfta din nästan overkliga otillräcklighet och kultstatus. Snacka aldrig litteratur dock. De personer som faller för misslyckade kultförfattare är inte ett dugg intresserade av böcker. Och tur är väl det. De letar bara efter den person som är ännu mer patetisk än dom själva. Lorenzo.


Eller vad säger du?

Namn:


Email:


Kommentar:


A N N O N S :