(musik) (darling 58/03)   text: Karin Aspenström Detroit är känt för tre saker (okej fyra med Eminem): Motown, techno och garagepunk. Det sista tack vare MC5 och Stooges som båda spelade på legendariska klubben Hideout under sextiotalets slamrigaste mitt. I samma källarklubb höll även en annan rockgrupp hus. Den hette The Pleasure Seekers och var ett av alla tjejband som sextiotalspunken kryllade av. The Pleasure Seekers leddes av en sextonårig Suzie Quatro och hennes tre systrar. Deras största hit What a way to die var en rå hyllning till ölfylla och spelades flitigt på klubbar över landet. Idag är det få som minst dem. Nämner man garage är det i stället grupper som the Standells, the Seeds och the Sonics som kommer på tal. Garagepunk var USAs svar på den nya brittiska popmusiken. Fast hårdare. Inspirationen låg visserligen hos Beatles och Stones, men den amerikanska varianten var långhårigare, argare, kåtare. Banden hade hotfulla namn som The Trashmen, The Litter och The Guilloteens och sjöng om att äta LSD och dricka gift. Ljudet var ofta raspigt och grovt, som om någon skurit hål i högtalarna. Det roligaste med sextiotalspunken var den glada gör-det-själv-attityden. Alla kunde spela, bara man skramlade ihop till ett trumset, några gitarrer och hade pappas garage att öva i. För tjejer var det naturligtvis inte riktigt rumsrent att bilda rockband. Kvinnliga popstjärnor fanns det visserligen gott om, men de var oftast ihopbuntade av Phil Spector, Berry Gordon eller andra dollarvisa producenter. Dessa girlgroups varken skrev egna låtar eller spelade några instrument. Sångtexterna höll sig noga inom ramen för vad en flicka skulle sjunga om (heartache, tårar och come-back-to-me), och även om grupper som Ronettes spelade hårt på sex gick de aldrig över gränsen för vad som var tillåtet. Med garage-chicksen var det annorlunda. De hade egna gitarrer och lika skränig volym som sina manliga motsvarigheter. Scenkläderna valde de ofta själva. Många tjejband började som försiktiga hyllingar till hjältarna i Liverpool med bandnamn som the Bootles eller the Beatle-ettes och söta sånger som Me and My Miniskirt och I let you hold my hand. Men det fanns också de som trotsade. Som vägrade sjunga om tårar på kinden eller do-ron-ron-ron. Denise & co’s Boy, what will you do then och Daughters of Eve’s Don’t waiste my time från 1966 är båda uppkäftiga självständighetsdeklarationer. Vare sig låtarna var skrivna av en producent eller inte är de intressanta just för att de fångar garagepunkens yeah-whatever-attityd, likvärdig the Seeds stora hit Pushin too hard: ”Ta mig som jag är, annars drar jag”. En attityd som gick emot det traditionella girlgroup-budskapet. Från Michigan kom girlgaragebandet som sprängde alla förstärkare. Dom hette the Luv’d Ones och leddes av Jimi Hendrix-fantasten Charlotte Vennidge. Hon skrev bandets alla låtar och spelade ledgitarr med världens skränigaste fuzzljud. Producenterna brukade be henne att inte använda det i studion men det struntade hon såklart i. The Love´d Ones var bland annat förband åt Minnesotagruppen the Trashmen, och det berättas hur publiken blev chockad när tjejerna vred på sina skrikiga gitarrer. Men egentligen bjöd ju Luv’d Ones bara på samma oväsen som killbanden brukade roa sig med. Fuzzljudet, typiskt för garagepunken, var inte speciellt kvinnligt. Idag är det Seattle-gruppen the Sonics som hyllas för det. Luv’d Ones släppte ett antal singlar som alla finns på samlingen Truth gotta stand och spänner över både surf, psychedelia och garage. Deras hit Dance, kid, dance från 1966 är fantastisk och sammanfattar garagepunkens allmäna misstro till vuxenvärlden: Dance, dance, dance – stay in the move. Dance, dance, dance – don’t let reality catch up to you Snart fyrtio år senare är det inte många som minns de här grupperna. På garagesamlingar som Pebbles, Nuggets och Back from the Grave finns endast ett fåtal tjejband med. Visst görs det mycket ny girlgarage, som the Gore-Gore girls, The Battledykes, The boonaraaas, Lolita no.18 och the Laundrettes, men det är en tröttsam marknad om man vill trängas på grabbiga skivbolag. Engelska Detour Records som säljer sextiotalsinspirerad psych-, garage- och beatmusik presenterar till exempel tyska tjejbandet the Cherrylinas med ”enough female attraction to knock you out”. Rockmusik förväntas som vanligt göras om inte av, så i allafall för män. Därför får grupper som Sahara Hotnights fortfarande stå till svars om deras scenkläder är för ”brudiga”, samtidigt som Howlin’ Pelle Almqvist aldrig kommer få frågan hur det känns att vara kille och spela rock. Och vad hände med de ursprungliga garagechicksen? Suzie Quatro fick efter en hyfsad rockkärriär på sjuttiotalet en roll i femtiotalskomedin Happy Days och Charlotte Vennidge spelade lite med Jimi Hendrix-basisten Billy Cox innan hon föll in i glömska. I dag är det få som minns deras tonårshittar, medan Sonics, Seeds och Standells vandrade rakt in i rockhistorien. Det är inte säkert att Charlotte Vennidge, om hon varit född i ett annat kön, idag hade fått sitta i dokumentärer och prata om fuzzljud och Sunset Boulevard. Men chansen hade förmodligen varit större.Vill man lyssna på bortglömd girlgarage från 60talet kan man skaffa Girls in the Garage, en samling med mer eller mindre obskyra one-hit-wonders men även större grupper som Venus Flytrap, the Luv’d Ones och the Belles. Samlingen finns i nio delar, och personligen tycker jag bäst om 1 och 4. Ny girlgarage kan man kolla in på tjejpunkskivbolaget Thunderbabys hemsida www.thunderbaby.de		A N N O N S :