(kolumn) (darling 57/02)
 

text: Lorenzo Lamas


Döden är ingenting att leka med. Det gäller att hantera den varsamt. Inte som Antonin Artaud som en novemberdag 1947 förklarade krig emot sina egna organ. Det är såklart att gå till överdrift. Annars kan det vara nyttigt att ta död på sig själv då och då.

Bredvid förorten där jag bor ligger en gammal igenväxt soptipp. Jag går hit ofta, ibland mitt i natten, när jag känner mig rastlös eller otillfredställd på något vis. Så känner jag mig ganska ofta så jag tillbringar följaktligen en hel del tid här. Toppen av soptippen är Stockholms högsta punkt. Jag sitter i ett gammalt bilsäte precis vid kanten och tittar ner över södra Stockholm. Hit går jag när världen går för sakta, för fort, när du aldrig ringer eller när de fem senast missade numren i min mobil slutar på noll noll. Oftast för att världen går för sakta. Jag blir stressad av att inte vara stressad och måste hela tiden producera för att må bra. Göra saker, hitta nya konstgjorda begär, nya kickar, nya droger och nya människor att bli kär i. Jag är helt tom och måste hitta saker att fylla på med hela tiden. En gång i tiden skrämde det mig. Det kändes ”onaturligt”. Jag var inte ”mig själv”. Men jag har tagit livet av ”mig själv”. Nu är jag mina begär. Varken mer eller mindre. Sedan jag kommit fram till att det måste vara så mår jag oerhört mycket bättre, faktiskt mycket bättre än jag någonsin mått. Jag kan dö och födas på nytt hela tiden. Jag behöver inte vara någonting jag inte vill. Allra minst behöver jag vara normal. Jag kan vara precis vem fan jag vill också. Jag kan dö och återuppstå som Lorenzo Lamas, en b-skådis med författarambitioner och gravt homoerotisk framtoning. Det enda jag behöver ta hänsyn till är några få behov som att äta och sova. Det är just på den här punkten det gäller att vara varsam. Att inte gå till överdrift. Jag misstänker att det var precis det den franske dramatikern och skådespelaren Antonin Artaud gjorde den där novemberdagen i Paris. Artaud hade i och för sig extra stor anledning att vara förbannad på sina organ. När han var liten fick han en hjärnhinneinflamation som aldrig riktigt släppte. Han hade huvudvärk hela livet. Dessutom led Artaud av cancer och dog några månader efter sin krigsförklaring.

Men trots överdriften var han på helt rätt spår. Det är fullkomligt logiskt att Artaud som menade att han var född av sina egna verk, av sitt eget skapande och inte av någon moder, förr eller senare tvingas göra upp med sina organ, med sin kropp. Med föreställningen om ”människan”. Vi är vad vi gör. Inte vad vi föds till eller vad vi förväntas vara. Det finns inga kvinnor som av naturen gillar att vara hemmafruar eller män som föds till bilmekaniker. Att det sedan ändå ofta slutar på det sättet beror på att vi dresseras att tro att det måste vara så. Att vi luras att tro att det finns en urspunglig människa som är på en massa sätt från början. På att vi under hela våra liv delas in i en massa kategorier. Man, kvinna, vit, svart, arbetare, ung, gammal och så vidare. De flesta egenskaper tvingas på oss för att vi ska bli lättare att kontrollera och för att några tjänar pengar på denna kontroll. Om kvinnor ska tvingas utföra gratis arbete i hemmen är det självklart bra om de tror att detta stämmer överens med några medfödda egenskaper. Om samhället behöver bilmekaniker är det smidigt om några tror att de är genetiskt lämpade att vara intresserade av motorer. Om någon vill sälja populärkultur är det inte alls dumt att hitta på kategorin ”ungdomar”. Det finns en massa onda krafter som påstår att du är på ett visst sätt. Reklambyråer, skolan, Rigmor Robert, psykologer, kristdemokrater, näringslivet. Alla ljuger givetvs av högst egoistiska skäl. För att du ska bete dig på ett visst sätt som gynnar dem. Jag skulle kunna vara lite bitter och hävda att vi jobbar dygnet runt med att producera personligheter som passar in i de olika kategorierna. Men jag sparar det till en annan gång. Nu är du förvarnad hursomhelst.

LORENZO REKOMENDERAR

Mullholland Drive (film av David Lynch): Egentligen två fiilmer om exakt samma sak. Eller kanske om samma person, men om två olika människor. Aldrig har den gamla knarkdealerklyschan "same, same but different" fungerat så bra som recension.

Lipstick Traces (bok av Greil Marcus): Marcus tar oss med till olika subversiva strömningar i historien. Situationisternas Paris, Cabaret Voltaire i Zürich, Sex Pistols sista konsert, anabaptisterna på sextonhundratalet och en massa andra ställen. Tänk vad mycket sköna saker folk har gjort genom tiderna för att slippa vara som Lars Leijonborg.

Mannen utan egenskaper (bok av Robert Müsil): Handlar egentligen om samma sak som texten ovan, fast mycket bättre och på 800 sidor i pocketversionen. Som alla riktigt stora verk har det tagit typ hundra år innan någon fattat hur bra det är.

2000-talet (era): När både Bobby och Brett slutade knarka dog 1990-talet till slut. Äntligen. Nu väntar jag otåligt på att någan annan ska ta över och skriva vackra hyllningar av massmord på hippies och drogorgier i höghusområden. Om någon redan gjort det tar jag tacksamt emot all tillgänglig information i fallet.

Deboredom (tillstånd av extrem tristess orsakad av den franske situationisten Guy the Bore): I höst kommer den ultimata tristessbibeln "La société du spectacle" av Guy Debord på svenska. Då kan du får reda på hur tråkigt allt är, varför det är så tråkigt och vad du kan göra åt det. Så ta chansen att bli uttråkad på ett högre plan.
”Normal” är såklart den värsta kategorin. Normal är ingenting annat än ett mått på hur kuvad någon kan bli. I det ultimata fascistiska samhället är alla invånare ”normala” eller med ett annat ord; ”vanligt folk”. Att vilja vara normal är att vilja vara förtryckt. Så fort du hör ordet normal bör du vara på din vakt. Ta reda på vad personen som uttalat ordet menar med normal och agera precis tvärtom eller åtminstone på något helt annorlunda sätt. Det allra bästa är att inte ha den blekaste aning om vad som anses vara normalt. Nästa gång du ser Alf Svensson på teve måste du kasta dig på fjärrkontrollen och byta kanal, innan han hinner förklara vad en ”normal” människa är för något, och hur en sådan beter sig.

Börja från andra hållet istället. Jag är ingenting, men kan bli i stort sett vad som helst. Grip tag i någonting och börja producera dig själv. En annan människa, en aktivitet eller en sak. Hur fungerar den här? Vad kan jag bli med den? Se upp när det gäller saker dock. De flesta produkter är helt idiotiska och sättet det är meningen att vi ska använda dem på är ännu dummare. Men alla saker går att använda på något annat sätt än det som ursprungligen avsetts. Nja, inte riktigt allt. Inte mjällsahampo kanske, men definitivt populärkultur, alkotvål, internet, sprayburkar, tygbitar, trottoarer och gatstenar. Och såklart är alla sätt bra utom de dåliga. Och kom ihåg att prylar är värdelösa i sig. Det är bara när du använder dem de fyller någon som helst funktion. Du måste genast ge bort, eller kanske till och med slänga alla saker du inte använt den senaste månaden.

Då återstår bara de gamla vanliga problemet. Samhället, även känt som ”Imperiet” eller ”Den Globala Kroppskontrollindustrin”, är ordnat så att du är tvungen att arbeta för att kunna skaffa det du vill ha. Vi är också uppdelade i kategorier för att vi ska bli lättare att kontrollera. Men kan vi ta död på oss själva kan vi ta död på samhället också. Låt oss allihopa bilda en stor dödskult, där vi gör upp med idéerna om oss själva. Tar död på kategorier som ”människa”, ”normal”, ”man”, ”kvinna”, ”arbetare” och alla andra fåniga etiketter de förtrycker oss med. Tar död på idén om att vi måste producera någoting som helst annat än sådant som tillfredställer våra begär. Samhället, som vi känner till det, kommer att gå under den dag tillräckligt många känner att de inte har tid att jobba om de ska kunna tillfredställa sina begär på ett effektivt och stimulerande sätt. När vi inte längre tillåter de som tjänar pengar på vårt arbete att definiera hur vi ”är”. Då kommer vi tvingas att tillsammans hitta på ett nytt sätt att organisera tillvaron. Nya sätt att vara. En ny värld där man arbetar jävligt lite, men ändå producerar saker hela tiden. Jag föreställer mig det samhället som en fet orgie på romartiden, fast med moderna leksaker. Eller kanske inte. Det där är något vi måste komma fram till tillsammans, så vi får se hur det slutar.

Tills dess måste du lova att inte gå till överdrift, som Antonin Artaud. Du kommer antagligen att vara tvungen att både äta och sova. Men glöm inte att ta död på dig själv då och då. Det kan vara jävligt uppfriskande. På tal om saker som dör ofta. Här uppifrån ser man den plats där den svenska punken föddes, det som en gång i tiden var Oasen i Rågsved centrum. Thåström stryker fortfarande omkring här bland höghusen i för stora kängor och morrar som gammal byracka, förvånad över att lopporna ännu orkar hoppa runt i hans dammiga päls. När han ylar – aldrig nånsin komma neeeeeer – känner jag att det är det bästa han sagt på mycket, mycket länge, faktiskt ända sedan dess och jag bestämmer mig för att sitta kvar i bilsätet några timmar till.

To be continued...




Eller vad säger du?

Namn:


Email:


Kommentar:


A N N O N S :