text: Therese Svensson

De gillar Boston bruins och har all den där energin kvar som du och jag glömde kvar i lekparken vid fyra års ålder.

The Breeders är det där bandet du ibland inte kommer ihåg namnet på men som du tycker är skitbra. Deras sång ”Cannonball” har du sjungt med till i ditt sovrum i flera år nu. Och vet du inte vilka jag pratar om är chansen ändå ganska stor att du dansat vilt till dem när deras video visats på TV och så har du tänkt ”åh ja det är ju den här låten!”.
”Cannonball” kom ut 1981 när Breeders slog igenom. Kim Deal som sjunger i bandet tillsammans med sin tvillingsyster Kelley känner du igen som din gamla idol i The Pixies. När Kim träffade Tanya Donnelly från Throwing Muses kom de på att de skulle starta ett eget band för att de var trötta på att stå i någon annans ”kreativa skugga”. Josephine Wiggs från Perfect Disaster började som basist och efter några år hoppade Kelley Deal in som gitarrist (trots att hon inte hade en aning om hur man spelade) eftersom Tanya slutade för att bilda sitt nya band Belly. Bandet fick heta The Breeders efter Kim och Kelleys tonårsband och deras första skiva ”Pod” sålde bättre än Pixies skiva ”Bossanova” som kom ut samma år. 1994 blev de plötsligt helt sjukt kända och ingen i The Breeders orkade hålla på och mecka med musiklivet på heltid längre så de la bandet på is, Kelley blev arresterad och skickad på rehab och alla medlemmar började jobba med andra projekt tills vidare, som till exempel Supersuckers, Sonic Youth, Guided by Voices och The Amps.

Men nu har de skärpt sig och gett ut ”Title TK” med en helt ny uppsättning medlemmar; Mando Lopez och Richard Presley från Fear och trummisen Jose Medeles.

Jag pratar med Kelley och Jose och de låter helt glada, ungefär som om vi vore gamla vänner som inte pratats vid på länge, men som man genast kommer in på samma frekvens med. Det är den opretantiösa stämningen och den uppdämda vi-gör-vad-vi-tycker-är-kul-energin som gör dem till ett av de bästa rockbanden.

Ni bildade bandet i Boston, är ni Boston Bruins fans?
Kelley: Åh jag tittade just på dem härom natten! De åkte tyvärr ut ur slutspelet. Det var ganska illa, men det är okej.

Skulle du dansat på gatorna ifall de vunnit Stanley Cup?
Kelley: Haha, förmodligen inte.

Hur gjorde ni när ni hade auditions för bandet, när det är en usel trummis som provspelar och man måste säga till honom eller henne att det inte finns en chans i världen att den får vara med?
Kelley: Det vi gjorde var att hålla det riktigt avslappnat, vi sa liksom aldrig ”okej nästa, nummer 32, spela!”. Vi gjorde inte så, vi spelade med kanske 4–5 människor. Vi tänkte köra på och testa olika trummisar tills vi hittade rätt, oavsett hur lång tid det skulle ta. Men som tur var behövde vi inte det eftersom den femte personen var Jose och han passade perfekt. Och vi var liksom ”allright we’re done!”

Du och Kim är ju tvillingsystrar och jag undrar om ni är väldigt lika eller om det bara är en myt att tvillingar är mer lika än andra syskon?
Kelley: Jag och Kim kanske inte är tvillinglika, eller liksom det är vi ju såklart på en massa sätt, men den största faktorn som gör oss så lika är de yttre påverkningarna. Om du och din syster bara skilde er åt med ett år, skulle ni lyssna på samma musik och ha likadana kläder och liksom varit på samma nivå i skolan och i livet generellt. Och det skapar ett mycket starkare band tror jag. Inte så mycket att vi är tvillingar, men att vi har liknande upplevelser eftersom vi ligger så nära i ålder.

Har ni någonsin låtsas vara den andre för skojs skull?
Kelley: Ja, när vi gick i high school bytte vi klasser och jag gick till hennes engelska-klass och hon gick till min. I skolbandet spelade jag trummor och Kim saxofon. Och där bytte vi instrument en gång och jag vet inte ens hur man blåser i en saxofon, så jag satt där och låtsades veta hur jag skulle röra fingrarna när jag i själva verket inte hade en aning om vad jag gjorde. Kim kunde fejka trumspelandet lite bättre…

Vad är det bästa med att få mycket uppmärksamhet som band?
Jose: Att folk är intresserade av musiken du gör, det är väldigt smickrande. Speciellt om de gillar den. Det kan ju gå åt andra hållet också, att folk säger att man suger.

Finns det några negativa sidor med att få uppmärksamhet?
Kelley: Många gånger vill man ha sin egen sfär, man är liksom helt ”åh nej jag vill inte prata med någon just nu, jag vill bara sitta och slacka ur” liksom. Men vi har inte det problemet, vi har inte folk som campar utanför vårt hotell och skriker ”KELLEY; KELLEY WHERE ARE YOU!?”

Vad tycker ni om modern musik som spelas på typ MTV?
Jose: Olyckligtvis är det svårt att lyssna på radio nu för tiden eller titta på TV, för det är så många band som låter precis som alla andra band. Det verkar inte som om det handlar om musiken längre.
Kelley: Någon frågade mig ”hur är det att ge ut album i en värld med Britney Spears och Christina Aguilera?”, och jag kom ihåg när vi gav ut ”Last splash” att det då var Paula Abdul som gällde. Så liksom, det spelar ingen roll, det är alltid samma skit som är där ute.

Jag tänkte häromdagen på kvinnliga artister i USA och om situationen har ändrats för dem de sista åren, typ med hjälp av Guerilla girls och riot grrrl?
Kelley: Det finns bra kvinnliga artister om man orkar leta efter dem, men det de manglar ut via radio och tv suger. Och det har typ varit så de sista miljoner åren. Jag tycker att gamla sångerskor som till exempel Dusty Springfield och Billie Holiday är överlägset bättre som sångerskor – de hade en stil som var helt unik och longlasting. Man hör inte Paula Abdul nu liksom, och du kommer inte höra Britney om en massa år. Men idag hör man Peggy Lee och det är helt tidlöst. Jag tror det beror mycket på att vi är en ögonglobs-kultur, vi väljer våra sångerskor på andra egenskaper än röstegenskaper. Vi väljer dem mer på hur de ser ut än hur de låter. Det gjorde man inte förr, då fanns bara radio så det var inte så viktigt.

Hur dealar man med hela den där imagefixeringen?
Kelley: Lyssna inte på kommersiell media så går det bra.

Har ni några tips för en bra mosh-pit?
Kelley: Kasta inte ölflaskor upp på scenen.
Jose: Och tafsa inte på tjejers bröst.

Inatt drömde jag att jag drömde, vad betyder det?
Jose och Kelley: Är det en sångtext?

Nej alltså, jag vaknade imorse och i min dröm drömde jag att jag drömde. Och jag undrar vad det betyder?
Kelley: Jag vet inte vad det betyder!
Jose: Konstigt… Det betyder nog att du kommer få jättemycket pengar snart.
Kelley: Haha, det betydde att du kommer intervjua The Breeders!

Vad tycker ni är viktigt?
Kelley: Att man är glad med vad man gör, att man gillar det.

Så om man gör något som gör en glad, betyder det då att man gör något viktigt?
Jose och Kelley: Well… yeah! YEAH!

Vad är det viktigaste någon har sagt till dig?
Jose: ”Din enda obligation i livet är att du ska vara sann mot dig själv.” Det sa min historielärare i årskurs 8 – han skrev det på tavlan så vi alla såg det. Jag tyckte det var riktigt koolt.
Kelley: Hmm mitt var ”Don’t take the brown acid”, nej, jag skoja! En massa människor har sagt en massa bra saker men jag lyssnar inte på dem. Det är mitt problem.

Ni har en sång som heter ”No Aloha!”, har ni varit på Hawaii?
Kelley: Ja en gång! Det var vackert! Det regnade hela veckan vi var där så det var liksom inte riktigt som det semesterparadis som jag hade tänkt mig. Men det var fortfarande varmt och vackert.
Jose: Det var vackert när jag åkte, vi hoppade från vattenfall och snorklade.

Ser det ut som det gör i ”Magnum P.I”?
Jose: Ja det gör det!

På grund av ert namn Breeders (gayvärldens slang för heterosexuella), har ni fått många gayfans?
Kelley: Jag vet inte faktiskt. Jag tror vi har många gayfans men jag vet inte om det beror på namnet, eller musiken eller vår livsstil.

Jag funderar lite lätt på att skaffa min första tatuering, men jag vet inte vad det ska vara för något. Har ni några förslag?
Kelley: Vi gjorde en show för ett tag sen och då kom en tjej fram efteråt och drog ner sina byxor och sa att jag skulle skriva mitt namn på hennes arschle. Så jag skrev ”Kelley Deal says Kiss my ass!”. Sen på nästa spelning kom Kim och sa ”Du vet den där tjejen som du skrev på arschlet? Hon har tatuerat in det!”
Jose: Så tatuera inte det!

Blev du inte stolt?
Kelley: NEJ! Jag tycker det var sinnessjukt! Jag vill ju inte att hon ska hata mig om två månader från nu!

Talar ni något annat språk än engelska?
Jose: Nej, egentligen inte.
Kelley: Mondo och Richard talar spanska. Vi funderar på att göra en cover på en mexikansk folkvisa, ”bring me the gift of the night” eller något sånt.
Jose: Jag önskar att jag talade spanska, jag är förmodligen den vitaste mexikan du någonsin kommer träffa.

Tycker ni att musik är ett språk?
Kelley: Ja, det är ett bra sätt att säga det på, jag har aldrig tänkt på det på det sättet. Musik är verkligen ett sätt att kommunicera på.

Är det ert vackraste språk?
Kelley: Ja, verkligen, och det mest precisa språket. Jag tycker det är konstigt hur musik kan gå in och finna en specifik känsla, en specifik dag, ett specifikt moment av ditt liv. Och antingen återskapa det eller påminna dig om det. Jag tycker det är fantastiskt hur musik gör sånt.

Hur gick det till när ni skrev ”Cannonball”, det är ju en sån speciell låt. Satt ni bara på golvet och liksom ”det här skulle bli en bra låt HMMMM-mm, HMMMMM-mmm DIDIDIdi HMMMM-mm”?
Kelley: Det började bara med ackorden. Kim ville spela något som liknade en reggea-sång, så den har ett reggeabeat för hon ville göra narr av reggeasånger. Och sen började vi med texten, och någonstans i texten finns det en referens till det, ”I’ll be the bong in your reggeasong”. Och sen var det en massa bra olyckshändelser som hände, typ som när vi repade för ”Last splash”-inspelningarna, och Josephine började spela det där DIDIDIdi, så den delen var redan klar. Och vi skulle spela den två gånger för sektionerna var redan satta, men då spelade hon fel ton, så det blev annorlunda och liksom en skev början till hela låten. De var lucky accidents. Och det var egentligen inte meningen att vi skulle ha med det, men alla tyckte att det lät så bra så vi körde på det. Och sen la Kim till den där distad mick-effekten på sången i studion. Så nej, låten kom inte ut komplett, det var en process.

Trodde ni att det skulle bli en sån stor hit?
Kelley: Nej, jag trodde inte folk skulle fatta den. Jag visste att jag tyckte att den var riktigt kool och så men jag trodde inte andra var koola nog att fatta den, haha! Det låter kul, men det är sant.

Vad brukar ni laga för mat om ni ska impa på era vänner och bjuda dem på middag?
Kelley: Pot roast!
Jose: Inget alls, jag gör grilled cheese typ.

Vad gör ni när ni vill impa på någon generellt?
Jose: Jag försöker att inte fucking svära.
Kelley: Jag försöker att tala bättre, mer distinktivt och så försöker jag att inte använda så mycket slang.

Jag gör lasagne och The Running man.
Kelley: Du gör The Running man, vad är det?!

Det är en dans, man står på ett ställe och så pumpar man upp och ner med sina armar och ben så att det ser ut som om man springer när man egentligen står stilla.
Kelley: Oh my gosh! Du måste visa den för oss när vi kommer till Sverige.
Jose: Vi har en deal!

Hur dansar ni när ni lyssnar på er musik?
Kelley: Det beror på vilken låt det är, men jag vet inte.
Jose: Jag gör breakdance! Vi gör ormen, jag snurrar på huvudet. Du vet.

Har ni några dansrutiner på scen?
Jose: Nej, och om vi någonsin har en dansrutin; skjut oss! Du har vår tillåtelse.

Ni har alla jobbat med en massa olika band, vilket har varit det roligaste?
Kelley: Det här, Breeders.

Varför?
Kelley: Killarna är verkligen roliga. Helt hysteriska.
Jose: (tillgjord röst) Och de är riktigt snygga också! Nämen Kelley, det är vi väl inte!
Kelley: Det var inte jag som sa det, det var Jose!

Om ni kunde resa i tiden, vilken tid skulle ni åka till? Jag skulle resa till forntida Egypten.
Kelley: Skulle du verkligen det?

Ja, jag är helt besatt.
Jose: Jag slår vad med dig om att maten skulle suga.
Kelley: Ja!

Ja, men nej de hade ju en massa ehhhh lök och potatis!
Kelley: Ja det är ju gott… Jag har en riktig besatthet av 1930–1940- talet. Jag älskar verkligen den tiden, den musiken, de kläderna, allt med den tiden. Jag vet inte varför.

Vad borde man göra när man är besatt av något?
Jose: Fullfölj det! Gå över alla gränser, få skulder om du måste, gör folk förbannade, just go for it och älska det. Och njut av besattheten för vad den är.