 Johannes
säger det
som du själv inte orkar
Jag träffade Johannes på en fest för
hans debutbok ”Recension” som det nya förlaget
Lystring (med folk från Benno b.la) gett ut. Festen
var ganska kul, ölen var billig och på nedervåningen
var det en utställning med Johannes omtalade fanzine
Schipperke. Jag tittade inte så noga på utställningen
för det gick omkring någon i kostym som skulle
tvätta snoppen hela tiden.
”Recension” är som en slags delirisk
dagbok blandat med personliga recensioner på allt
från Drew Barrymore och Brett Anderson
till nyårsaftnar och amfetamin. Varför man gillar
boken är för att Johannes säger sånt
som du själv skulle vilja säga men inte vågar
alternativt inte orkar samla ihop energi nog att säga
det.
Måste man öva mycket för att skriva
en bok?
– Jajamensan, jag började skriva för tio
år sedan eller något, men det är svårt
att säga när man började skriva, om man räknar
att ”skriva” är när man började
skriva insändare så är det tio år
sedan.
Så du var en sån som skrev insändare
till tidningarna?
– Jag skrev bara insändare till ”Bild&Bubbla”
eftersom jag höll på med serier då.
Jag har läst fanzinet Bromander som är jättebra
och du brukar alltid vara med där som insändare
och fanzinet Deliriumkatten mailar du också med…Det
känns som om du är en slags ikon i seriefanzine
världen.
– Ja jag är som en storpappa, jag vet inte varför
det blivit så, jag vet inte hur alla fick tag på
mitt fanzine till att börja med. Det första numret
tryckte jag bara 25 ex av eftersom jag var så trött
på att göra den. Så jag vet faktiskt inte
hur folk känner till den så noga.
Hur var det att ge ut en bok med popnördar?
– De var de som frågade så det blev ju
bara naturligt att göra det. Stefan var en av de få
som köpte mitt fanzine överhuvudtaget. De få
som köpte den var folk som brydde sig om den, det känns
som om det är bättre att folk som bryr sig på
riktigt köper ens fanzine, även om det inte är
så många, än att en massa människor
som tycker att det ser ”rätt” ut köper
det och sen inte har något med innehållet att
göra egentligen. Det ska inte vara som att dela ut
flyers.
Det står på din bok att det är en samtidsroman.
– Ja fast det är mest på skoj.
Skulle man kunna säga att din bok är en generationsroman?
– Ja det kan man också säga på skoj.
Vad tycker du om svenska generationsromaner?
– Rent generellt beror det mycket på hur man
identifierar sig med såna böcker. Per Hagman
säger mig liksom ingenting eftersom jag aldrig haft
mycket pengar och umgåtts med fotomodeller. Att ha
det där livet och liksom upptäcka hur tomt allt
är, att vara framgångsrik men olycklig. Det identifierar
jag mig inte med alls.
Varför är det bara hanar som skriver generationsromaner?
– Karin Ström tycker jag har gjort en riktig
ärkegenerationsroman – ”Bensin”. Jag
kunde inte låta bli att läsa den, den är
så tunn. Det kanske är en av de sämsta böcker
jag läst. Jag har läst mycket som är dåligt
men om det är riktigt djäkla dåligt så
brukar jag inte avsluta boken.
Vilken är din bästa tid i historien?
– Jag tror det är svenska stormaktstiden, den
kan jag mest om. Jag var krigslysten när jag var liten
så det läste jag mycket om. Fast det som är
mest intressant är det som man inte vet något
om alls, jag skulle vilja veta hur det var i Sverige på
600-talet innan det blev ett land. Men det finns ju så
lite att läsa om det. De flesta som skriver om det
är ju folk från universitet och de skriver så
otroligt tråkigt, jag har pluggat historia, och de
skriver sina böcker inte för läsvärdets
skull utan för att folk MÅSTE läsa det och
då skriver de ju hur tråkigt som helst. Litteraturen
är så djävla torr.
Tror du man har ett naturligt behov av att skapa eller
är det kulturellt inlärt?
– När man började använda verktyg så
började man ju göra saker, en båt kanske
då är det fortfarande nytta men då kanske
man är så van vid att göra såna saker
så då kanske man fortsatte, så det är
nog en blandning mellan de båda. Jag vet inte.
Har du varit med i scouterna?
– Jag har varit med i skogsmulle. Det var skittråkigt,
vi fick gå ut i skogen en halv kilometer ungefär
och så kom en gycklare och skrämde en med rött
hår och fräknar. Det var som en clown i skogen
och man var helt ensam. Det var skitläskigt.
Lärde du dig något av det?
– Nej. Jag slutade gå dit rätt snabbt.
Du var ju i Indien en tid som du skriver om i boken,
lärde du dig något där som du inte skulle
lärt dig hemma?
– Jag lärde mig mycket om hur man säger nej
till folk och hur man behandlar hotellpersonal och kypare
och sånt som man borde behandla dem, som lägre
stående varelser för att få sin vilja igenom
och vara sträng och myndig mot folk som vill åt
ens pengar. Det lärde jag mig, det var värdefullt.
Det var ganska händelserika veckor.
Brände du dig?
– Ja det gjorde jag faktiskt, jag köpte en massa
skidkläder och så satte jag eld på min
tröja. Jag satt på en kulle och rökte med
en vis man och min kompis och tittade på solnedgången.
Då tog min tröja eld. Jag brände mig en
annan gång också, på mitt hotellrum gick
mitt element sönder hela tiden och så skulle
jag laga det själv och då fick jag en jättestark
stöt, det var livsfarligt.
Hur slåss man bra?
– Jag vet inte jag brukar inte slåss men jag
har hört att man ska använda armbågarna,
då kommer man mycket närmare och kan slå
mycket snabbare. Det är ganska otäckt med våld.
Hur vet man att det man gör är viktigt?
– Det vet man aldrig. Men man kan märka om det
är oviktigt och det är om man inte ens är
engagerad i det själv och tycker det är skittråkigt.
Hur mycket skulle du ta för att äta tummuskeln
rå på en av dina kompisar?
– Jag skulle äta människokött gratis,
jag skulle betala för att göra det men rått
kött, människokött skulle man ju bli sjuk
av. Det skulle vara farligt. Men jag skulle göra det
för en miljon. Frågan är väl vad min
kompis skulle säga.
|
