Darling - Jag tvättar faktiskt kalsonger

	(hemmafru) (darling 54/02)
	text: Joc Koljonen

Hur dissad man blir av sina väninnor när man plötsligt börjar uppföra sig som en hemmafru i sitt förhållande och hur en massa saker som var korrekta förut är antikorrekta nu om man ska vara lite modern.

En tryckande sensommarfredag stod jag i tvättstugan i en hyreskasern i Rågsved och kände berusande maktkänslor. Vi hade inte tvättat på tre veckor men nu var allt under kontroll. Jag var parallellprocessarn. Jag var übergeneralen. Jag stod upp till armarna i lödder och handtvättade det sista, några av min sambos extrakänsliga designerbrallor.

Just precis då stack han in huvudet genom den öppna dörren och steg in. Med sig hade han två av sina studiekamrater som skulle bo hos oss över helgen. Jag torkade av en hand på jeansen och hälsade glatt på tjejerna. De log artigt. De var lite överdrivet eleganta, som unga kvinnor ofta är i främmande storstäder. Mina byxor var trasiga och t-shirten hade sett Roskildes sämsta sidor. Min kille blev, som jag, glad över att allt äntligen var tvättat och gav mig en extra puss på kinden. Ingendera av oss insåg att det var en social dödsdom.

När jag och två ikea-kassar rena kläder tjugo minuter senare klampade upp för trapporna var det redan för sent. Allt jag gjorde – vek kläder, lagade mat, eller konverserade med gästerna – hade liksom blivit ytterligare bevis på att jag var min killes Lilla Fru. De frågade vad jag gjorde och jag sa “jag skriver” och pekade ut mitt arbetsbord. Då sade den blonda: “Det måste vara skönt att kunna jobba hemma.” Brunetten kollade in min kille, som hon en gång varit mycket kär i, och sa: “Det är väl trevligt att alltid ha någon hemma när man kommer.” Det är jobbigt att vara läkare och jobba i skift, sa de. De skulle också vilja ha någon att komma hem till.

Innan vi ens hade ätit hade besöket förvandlats till parmiddagen från helvetet. Läkartöserna påminde mig om skräckmostrar som Patti och Selma i "Simpsons". Vi har minsann inga feministiska pretentioner, tyckte jag mig höra att de fnissade under sina obligatoriska rökpauser på balkongen. Vi har karriärer i en mansdominerad bransch och vi tvättar minsann inte våra pojkvänners kallingar. Alla mina inre motargument fick mig att känna mig som en femtiotalsfröken. Ni har ju för helvete inga pojkvänner! Eller: Jamen han jobbar längre dagar och tjänar mer!

Jag tänkte på hur min kille hade handlat mat och burit upp den för backen medan jag tvättade och hur jag hade lagat sallad medan han stekte biffarna. Och på att jag faktist hade dammsugit hela lägenheten för att han skulle ha gäster och tagit fram rena lakan och handdukar. Min street credibility kompenserade för helvete inte för att jag förvandlats till Martha Stewart.

Överreagerade jag den gången, har jag sedermera undrat. Jag blev ruskigt arg och fixade fyra biljetter till någon obcent hipp tillställning, klädde upp mig lite sådär alternativt avslappnat och tog ut jäntorna på stan för att titta på kändisar. Jag ville att de skulle förstå att mitt parförhållande är jämlikt. Att makt inte bara handlar om vem som drar in storkovan. Min man började bete sig lite extra stroppigt, läkarna var mycket imponerade och jag kände mig fullständigt prostituerad. Jag går ju aldrig ut egentligen.

Följande morgon låg jag där i bakfyllans klarhet och funderade på verklighetens natur. På den gången då jag ”förstörde julen” (enligt min mormor) genom att säga emot en morbror under middagen. På den gången då jag var tolv och alla mina kompisar var killar och talade om penismätning och tjejspaning som om jag egentligen var en av dem. På den gången då jag snodde min kille rakt framför näsan på en hop frenetiska bimbos genom att helt enkelt föra en vettig konversation istället för att sticka upp bysten i trynet på honom. Jag är den typen av feminist som alltid har känt sig jämlik för att jag alltid valt att vara en av grabbarna. Men, funderade jag, och stötte en armbåge i revbenen på min bakfyllesnarkande partner, har jag nu dessutom blivit den kalsongvikande offerhustrun?

I mitt specifika förhållande är väl frågan: skulle han göra det för mig? Min man tvättar när han hinner och vi delar faktiskt på det mesta hemarbetet – även om det sker enligt deprimerande förutsägbara kulturella gränser. Det är ju apdåligt att jag inte kan fixa med elkablar men har man en ingenjör i hemmet är det ju praktiskt att låta honom sköta sådant. Kulturen som gav mig ett ”mjukt” yrke i stället för att skicka mig till polytekniska högskolan och sedan en medicinsk utbildning är kanske ond, men det känns ju som om jag hela tiden gjort mina egna val.

Därför är det fördjävligt att jag måste tänka på det. Det är fördjävligt att känna sig underlägsen två tjejer som valt att gå en annan väg och spela enligt regler som funkar i mansdominerade yrken – för de har ju faktist gjort någonting djävligt koolt egentligen. Jag vill ju gärna själv att det ska finnas kvinnliga läkare. Jag skulle bara vilja att de skulle ha någon att komma hem till, en mjukisskribent som lagar sallad medan deras flickvänner steker biff med kirurgisk precision. För då skulle mitt privatliv inte vara ett politiskt misslyckande längre.

Och trots att jag står för våra praktiska arrangemang hade jag gjort ett fel den helgen – ett fel som jag inte gör om. Jag hade underkastat mig ett läbbigt parbeteende som tvingar mig att vara värdinna åt en massa folk som jag halvgillar eller som ogillar mig. Bara för att min man har massor gemensamt med dem. Det var där det slog slint. Nästa gång Lisa och Siri kommer till Stockholm gör jag precis samma sak som jag skulle göra om mannens psykotiska strategispelsnördar skulle komma på besök. Jag går ut och blir full med mina egna vänner i stället.

Eller vad säger du?