 
 |
 |

 |
(hemmafru)
(darling 54/02)
 |
| |
text: Joc Koljonen
|
 |
Hur
dissad man blir av sina väninnor när man
plötsligt börjar uppföra sig som en
hemmafru i sitt förhållande och hur en
massa saker som var korrekta förut är antikorrekta
nu om man ska vara lite modern.
 |
En tryckande sensommarfredag stod jag i tvättstugan
i en hyreskasern i Rågsved och kände berusande
maktkänslor. Vi hade inte tvättat på tre
veckor men nu var allt under kontroll. Jag var parallellprocessarn.
Jag var übergeneralen. Jag stod upp till armarna i
lödder och handtvättade det sista, några
av min sambos extrakänsliga designerbrallor.
Just
precis då stack han in huvudet genom den öppna
dörren och steg in. Med sig hade han två av sina
studiekamrater som skulle bo hos oss över helgen. Jag
torkade av en hand på jeansen och hälsade glatt
på tjejerna. De log artigt. De var lite överdrivet
eleganta, som unga kvinnor ofta är i främmande
storstäder. Mina byxor var trasiga och t-shirten hade
sett Roskildes sämsta sidor. Min kille blev, som jag,
glad över att allt äntligen var tvättat och
gav mig en extra puss på kinden. Ingendera av oss
insåg att det var en social dödsdom.
När jag och två ikea-kassar rena kläder
tjugo minuter senare klampade upp för trapporna var
det redan för sent. Allt jag gjorde vek kläder,
lagade mat, eller konverserade med gästerna
hade liksom blivit ytterligare bevis på att jag var
min killes Lilla Fru. De frågade vad jag gjorde och
jag sa jag skriver och pekade ut mitt arbetsbord.
Då sade den blonda: Det måste vara skönt
att kunna jobba hemma. Brunetten kollade in min kille,
som hon en gång varit mycket kär i, och sa: Det
är väl trevligt att alltid ha någon hemma
när man kommer. Det är jobbigt att vara
läkare och jobba i skift, sa de. De skulle också
vilja ha någon att komma hem till.
Innan vi ens hade ätit hade besöket förvandlats
till parmiddagen från helvetet. Läkartöserna
påminde mig om skräckmostrar som Patti
och Selma i "Simpsons". Vi har minsann
inga feministiska pretentioner, tyckte jag mig höra
att de fnissade under sina obligatoriska rökpauser
på balkongen. Vi har karriärer i en mansdominerad
bransch och vi tvättar minsann inte våra pojkvänners
kallingar. Alla mina inre motargument fick mig att känna
mig som en femtiotalsfröken. Ni har ju för helvete
inga pojkvänner! Eller: Jamen han jobbar längre
dagar och tjänar mer!
Jag tänkte på hur min kille hade handlat
mat och burit upp den för backen medan jag tvättade
och hur jag hade lagat sallad medan han stekte biffarna.
Och på att jag faktist hade dammsugit hela lägenheten
för att han skulle ha gäster och tagit fram rena
lakan och handdukar. Min street credibility kompenserade
för helvete inte för att jag förvandlats
till Martha Stewart.
Överreagerade jag den gången, har jag
sedermera undrat. Jag blev ruskigt arg och fixade fyra biljetter
till någon obcent hipp tillställning, klädde
upp mig lite sådär alternativt avslappnat och
tog ut jäntorna på stan för att titta på
kändisar. Jag ville att de skulle förstå
att mitt parförhållande är jämlikt.
Att makt inte bara handlar om vem som drar in storkovan.
Min man började bete sig lite extra stroppigt, läkarna
var mycket imponerade och jag kände mig fullständigt
prostituerad. Jag går ju aldrig ut egentligen.
Följande morgon låg jag där i bakfyllans
klarhet och funderade på verklighetens natur. På
den gången då jag förstörde
julen (enligt min mormor) genom att säga emot
en morbror under middagen. På den gången då
jag var tolv och alla mina kompisar var killar och talade
om penismätning och tjejspaning som om jag egentligen
var en av dem. På den gången då jag snodde
min kille rakt framför näsan på en hop frenetiska
bimbos genom att helt enkelt föra en vettig konversation
istället för att sticka upp bysten i trynet på
honom. Jag är den typen av feminist som alltid har
känt sig jämlik för att jag alltid valt att
vara en av grabbarna. Men, funderade jag, och stötte
en armbåge i revbenen på min bakfyllesnarkande
partner, har jag nu dessutom blivit den kalsongvikande offerhustrun?
I mitt specifika förhållande är
väl frågan: skulle han göra det för
mig? Min man tvättar när han hinner och vi delar
faktiskt på det mesta hemarbetet även
om det sker enligt deprimerande förutsägbara kulturella
gränser. Det är ju apdåligt att jag inte
kan fixa med elkablar men har man en ingenjör i hemmet
är det ju praktiskt att låta honom sköta
sådant. Kulturen som gav mig ett mjukt
yrke i stället för att skicka mig till polytekniska
högskolan och sedan en medicinsk utbildning är
kanske ond, men det känns ju som om jag hela tiden
gjort mina egna val.
Därför är det fördjävligt
att jag måste tänka på det. Det är
fördjävligt att känna sig underlägsen
två tjejer som valt att gå en annan väg
och spela enligt regler som funkar i mansdominerade yrken
för de har ju faktist gjort någonting
djävligt koolt egentligen. Jag vill ju gärna själv
att det ska finnas kvinnliga läkare. Jag skulle bara
vilja att de skulle ha någon att komma hem till, en
mjukisskribent som lagar sallad medan deras flickvänner
steker biff med kirurgisk precision. För då skulle
mitt privatliv inte vara ett politiskt misslyckande längre.
Och trots att jag står för våra
praktiska arrangemang hade jag gjort ett fel den helgen
ett fel som jag inte gör om. Jag hade underkastat
mig ett läbbigt parbeteende som tvingar mig att vara
värdinna åt en massa folk som jag halvgillar
eller som ogillar mig. Bara för att min man har massor
gemensamt med dem. Det var där det slog slint. Nästa
gång Lisa och Siri kommer till Stockholm gör
jag precis samma sak som jag skulle göra om mannens
psykotiska strategispelsnördar skulle komma på
besök. Jag går ut och blir full med mina egna
vänner i stället.
|

Eller vad säger
du?
|
|
 |
 |
|
 |
|