(sport) (darling 52/01)
 

text: Liv-Marit Bergman



Det är samma sak varje år, jag lyckas alltid glömma bort att konståkning är den bästa sporten. Ingen annan sport kombinerar konstnärlighet, fysisk briljans och ”men vad har hon på sig egentligen-faktor” på ett lika fantastiskt vis. Plötsligt överrumplas man av ett konståknings-VM på TV och jag förbannar mig själv för att jag missat så mycket och att det bara är finalerna kvar.

För ett tag sen hade jag och en kompis en skateboarddiskussion ur genusperspektiv, han trodde att det fanns så få tjejer i den sporten för att tjejer är rädda att slå sig. Hade jag varit redig i huvudet hade jag kontrat med ”men konståkning då”. Det är inte bara det att de flyger fem meter upp i luften, om de ramlar gör de det på IS. (Minns rammelscenen i ”Youngblood”, satan).

I förhållande till dess förträfflighet så vet man väldigt lite om den här sporten. Till exempel är det svårt att ha en aning om att Sverige en gång i tiden var en helt överlägsen nation på området, Ulrich Salchow (just det, killen fick ett eget hopp uppkallat efter sig) blev världsmästare 10 gånger i början på förra seklet och på 1920-talet var Gillis Grafström och Magda Julin internationella spjutspetsar.

Just nu ligger Åsa Persson (född 1983) och Kristoffer Berntson (född 1982) i hårdträning inför OS 2006. Carina Skoog som jobbar på Svenska Konståkningsförbundet hoppas och tror att de två namnen kan föra fram Sverige på den internationella konståkningsscenen igen.

Jag frågar Carina vad det är som gör att man lockas till sporten.
– Man brukar säga att konståkare har världens största scen, till skillnad från till exempel en teaterskådespelare så är ju konståkaren helt omgiven av publik. Så det är ett väldigt tacksamt sätt att utrycka sig.

Hur har konståkningen utvecklats de senaste åren?
– Vad det gäller hopp så har man nått närmare gränsen för vad människan klarar, så istället har B-poängen, det vill säga de man får för presentationen, blivit allt viktigare. Många utvecklar ett helt koncept där musik, program och stil går hand i hand. Ett tag var det tillexempel väldigt populärt bland de manliga åkarna att åka till musiken från ”Gladiator”, då hade de också samma sorts kläder som de hade i den filmen.

Varför är det så många konståkningskillar som skaffat långt hår på senare år?
– Det var ett franskt par som var väldigt framstående för ett par år sedan, Gwendal Peizerat och Marina Anissiena. Gwendal hade långt hår så det kan hända att många tog efter honom. Men det är mest på isdanssidan som killarna har långt hår, även tjejernas kjolar har blivit längre där. I singelåkning och paråkning är det så mycket tekniska svårigheter att tampas med att det inte får finnas något som distraherar.

Det finns fyra olika grenar i konståkning: i isdans åker en kille och en tjej ihop och det är inte tillåtet att göra några krångliga hopp, det är helt enkelt en dans på is och det är konstnärligheten som bedöms. I singelåkning gör man olika hopp och pirutter. I paråkning gör man samma sak fast ihop med en person av det motsatta könet. I Sverige finns det inga framgångsrika par, mest beroende på att det finns så få aktiva killar. Jag tänker att man kanske kunde lösa det problemet genom att låta tjejer åka par med tjejer men Carina Skoog säger att det tyvärr inte är tillåtet.
Den fjärde grenen är team-åkning, en relativt ny del där Sverige faktiskt är världsmästare och har så varit två år i rad. Jag frågar isprinsessan Hanna hur eftersnacket låter efter en typisk teamåkningstävling.
– Det låter ungefär ”fy fan vad vi är bra! shit, vad jag missade i korsvingen, jag glömde bort halva långsteget, mitt skosnöre gick upp, jag kan inte andas, jag fick kramp i flygskäret men Henrik släpade mig igenom slutet, jag tappade paljetter när vi väntade på poängen, jag får inte plats med en till medalj, syntes min BH?”

Vilket är det svåraste hoppet?
- Svåraste hoppet är quadrupel axel, 4,5 varv i luften. Ingen har lyckats utföra det. Quadrupel toelop är det svåraste någon utfört, 4 varv i luften. Men jag är inte helt uppdaterad. Kan hända någon ryss kastat iväg en quadrupel ögel eller flip.

Vilket är det konstigaste hoppet?
– Det konstigaste hoppet är en bakåtvolt, som fransyskan Suraya Bonalhi brukade göra. Men den förbjöds efter ett tag, de tyckte att det var ett för akrobatiskt hopp och att det inte hörde hemma i konståkning. Bonhali var elitgymnast innan hon blev konståkerska.

Vad är det konstigaste med konståkning?
– Att man alltid är snorig i ishallen. Och att domarna alltid dömer fel. Och att trosorna alltid sticker fram under tävlingsdräkten hur mycket man än har petat in dem.

På svenska konståkningsförbundets hemsida www.skatesweden.nu står bland annat att läsa: ”Konståkningssporten är bland annat känd för att ingen doping eller annat missbruk förekommer, ej heller förekommer våld av något slag.

Jag frågar Carina hur det här går ihop med Tonya Harding-incidenten. Den amerikanska konståkerskan Harding fick sin x-make Jeff Gillooly att oskadliggöra konkurrenten Nancy Kerrigan inför OS-uttagningarna 1994. Kerrigan fick ett kraftigt slag på knät med ett basebollträ. Harding blev senare avstängd från sporten på livstid.
Enligt Carina Skoog var den här händelsen ett undantag, överlag går det väldigt lugnt till och det är mer gemenskap än intriger mellan konståkare världen över, ”även om det förstås gäller att få ett psykologiskt övertag inför tävlingarna och det är viktigt att visa upp sig på träningsåkningarna”.
I april är det VM igen. Den här gången ska jag komma ihåg att bänka mig framför TV:n i tid.