text: Marie Birde

Ibland tror jag att jag är någon jag inte är varje dag - men jag är inte galen för det.

Jag försöker alltid prova kläder som är i en storlek mindre än vad jag egentligen har eftersom jag tycker att jag borde vara en aning slankare, att det passar mig bättre (fast nu är det tvärtom; att jag alltid tar de i en storlek större än vad jag egentligen har). En kompis försökte ett tag vara den där tysta och mystiska bruden som får alla killar, tills hon upptäckte att ingen brydde sig ett skit om henne när hon inte sa någonting. En gång fick en annan kompis höra att hon kändes svår att komma nära och att man nästan inte visste någonting om henne. Min kompis förstod ingenting; Skulle hon vara svår? En tredje vän fick ett utbrott när jag råkade beskriva honom som en chinos-snubbe. Han ägde tydligen inte några såna kläder.

Oftast när man hör någon professionell prata om självbilder är det något som har blivit fel. Hon säger: ”Det är när folk inte har någon kontakt med sin självbild, eller att de har en förvrängd självbild, som gör att vi människor får problem.” Och man får veta att det kan leda till ätstörningar, dåligt självförtroende, att man blir elak mot andra människor, doping och det ena värre än det andra. Självbilden framställs som något otäckt och som något man inte behöver tänka så noga på om man är ”normal”. Det man inte säger är att alla någon gång funderar på hur de uppfattas, oavsett ålder, klasstillhörighet, hårfärg eller kroppsvikt, och att alla verkar ha en mer eller mindre förvrängd bild av sig själva! Tänk själv på hur du är när du tänker på dig själv och ditt liv och jämför med alla konkreta spegelbilder och fotografier du ser av dig själv – man tycker nästan alltid att det är något som inte stämmer. Det är inte det att jag gör mig snyggare eller fulare eller roligare eller smartare i mina fantasier, det är bara att jag är... annorlunda där.

Kanske försöker jag projicera den jag vill vara när jag tänker på mig, kanske är det så jag vill uppfattas, jag vet inte inte riktigt, mer än att det inte har med verkligheten att göra. Det här betyder inte att jag håller på att bli galen eller har bekymmer, jag tror att det är del ett på vägen till självinsikt. Jag tror att det är bra att vara ganska medveten om hur man verkligen är och jämföra det med hur man tycker att man uppfattas. På så sätt är det lättare att jobba med sin personlighet och skaffa sig de egenskaper man önskar att man hade. Det är dumt att nöja sig med vad man har om man vill ha något annat.

Fast då handlar det först och främst om att verkligen förstå hur andra ser en: En kompis råkar till exempel alltid ut för en massa omständigt trubbel – Hon förstår inte varför, men det gör alla andra. En annan blir alltid ihop med tjejer som är dåliga för honom och utnyttjar hans goda vilja och han fattar aldrig varför han mår dåligt... När jag påpekar för dem att de kanske bidrog till att det blev som det blev, kan de inte alls relatera till det jag säger och något mönster i sitt beteende kan de inte heller urskilja. Det är svårt att tro på folk som säger saker man aldrig har märkt (vem vet sanningen?) och även om man fattar, är det en process att komma på hur man undviker att hålla på som man gör. Man kanske måste göra saker som inte känns naturligt för en; Som att säga nej - om man tycker det är bättre att säga ja eller prata när man vanligtvis bara skulle lyssna på vad de andra hade att säga eller vad det nu än är som är ”fel”. Det kanske verkar konstigt, för visst har du också alltid hört att det bästa är att nomatterwhat ”vara sig själv”, men att ”vara sig själv” behöver inte betyda att man är nöjd med allt man gör. Att vara sig själv är ju i mycket baserat på slentrianbeteenden som man samlat på sig sen man var liten. Även om man har lärt sig att göra någonting behöver det inte vara det bästa för en, då är det bara att försöka lära sig igen och göra det bättre.

Dilemmat då är ju att mina kompisar lär märka att något är annorlunda, att jag förställer och kanske tycker att jag spelar över, att jag är falsk. Hur mycket kan man förändra sig utan att det blir konstigt?
Visserligen beter man sig redan nu olika i olika sällskap - man får ju olika roller beroende på hur de andra är; ibland kan jag vara den roliga (när alla andra är tråkiga), i andra sammanhang är jag den allvarliga (när alla andra bara skojar), med familjen är jag den yngsta (för att det är ganska bekvämt) och så vidare. Men i de fallen handlar det inte om att jag jobbar med min personlighet, jag förstärker bara några av alla mina drag. Vem jag är? Det beror på vem du frågar. Det är därför det är så skönt att skaffa nya kompisar, att flytta och resa utomlands, då kan jag börja om och då är det ingen som blir förvånad för att jag är utåtriktad, alltid glad och bär moderna kläder. Fast det är bättre att försöka vara det man vill vara i vanliga livet, det är svårt, men det är lite mer långvarigt.