text: Marie Birde

Ibland tror jag att jag är någon jag inte är varje dag - men jag är inte galen för det.

Jag försöker alltid prova kläder som är i en storlek mindre än vad jag egentligen har eftersom jag tycker att jag borde vara en aning slankare, att det passar mig bättre (fast nu är det tvärtom; att jag alltid tar de i en storlek större än vad jag egentligen har). En kompis försökte ett tag vara den där tysta och mystiska bruden som får alla killar, tills hon upptäckte att ingen brydde sig ett skit om henne när hon inte sa någonting. En gång fick en annan kompis höra att hon kändes svår att komma nära och att man nästan inte visste någonting om henne. Min kompis förstod ingenting; Skulle hon vara svår? En tredje vän fick ett utbrott när jag råkade beskriva honom som en chinos-snubbe. Han ägde tydligen inte några såna kläder.

Oftast när man hör någon professionell prata om självbilder är det något som har blivit fel. Hon säger: ”Det är när folk inte har någon kontakt med sin självbild, eller att de har en förvrängd självbild, som gör att vi människor får problem.” Och man får veta att det kan leda till ätstörningar, dåligt självförtroende, att man blir elak mot andra människor, doping och det ena värre än det andra. Självbilden framställs som något otäckt och som något man inte behöver tänka så noga på om man är ”normal”. Det man inte säger är att alla någon gång funderar på hur de uppfattas, oavsett ålder, klasstillhörighet, hårfärg eller kroppsvikt, och att alla verkar ha en mer eller mindre förvrängd bild av sig själva! Tänk själv på hur du är när du tänker på dig själv och ditt liv och jämför med alla konkreta spegelbilder och fotografier du ser av dig själv – man tycker nästan alltid att det är något som inte stämmer. Det är inte det att jag gör mig snyggare eller fulare eller roligare eller smartare i mina fantasier, det är bara att jag är... annorlunda där.

Kanske försöker jag projicera den jag vill vara när jag tänker på mig, kanske är det så jag vill uppfattas, jag vet inte inte riktigt, mer än att det inte har med verkligheten att göra. Det här betyder inte att jag håller på att bli galen eller har bekymmer, jag tror att det är del ett på vägen till självinsikt. Jag tror att det är bra att vara ganska medveten om hur man verkligen är och jämföra det med hur man tycker att man uppfattas. På så sätt är det lättare att jobba med sin personlighet och skaffa sig de egenskaper man önskar att man hade. Det är dumt att nöja sig med vad man har om man vill ha något annat.

Fast då handlar det först och främst om att verkligen förstå hur andra ser en: En kompis råkar till exempel alltid ut för en massa omständigt trubbel – Hon förstår inte varför, men det gör alla andra. En annan blir alltid ihop med tjejer som är dåliga för honom och utnyttjar hans goda vilja och han fattar aldrig varför han mår dåligt... När jag påpekar för dem att de kanske bidrog till att det blev som det blev, kan de inte alls relatera till det jag säger och något mönster i sitt beteende kan de inte heller urskilja. Det är svårt att tro på folk som säger saker man aldrig har märkt (vem vet sanningen?) och även om man fattar, är det en process att komma på hur man undviker att hålla på som man gör. Man kanske måste göra saker som inte känns naturligt för en; Som att säga nej - om man tycker det är bättre att säga ja eller prata när man vanligtvis bara skulle lyssna på vad de andra hade att säga eller vad det nu än är som är ”fel”. Det kanske verkar konstigt, för visst har du också alltid hört att det bästa är att nomatterwhat ”vara sig själv”, men att ”vara sig själv” behöver inte betyda att man är nöjd med allt man gör. Att vara sig själv är ju i mycket baserat på slentrianbeteenden som man samlat på sig sen man var liten. Även om man har lärt sig att göra någonting behöver det inte vara det bästa för en, då är det bara att försöka lära sig igen och göra det bättre.

Dilemmat då är ju att mina kompisar lär märka att något är annorlunda, att jag förställer och kanske tycker att jag spelar över, att jag är falsk. Hur mycket kan man förändra sig utan att det blir konstigt?
Visserligen beter man sig redan nu olika i olika sällskap - man får ju olika roller beroende på hur de andra är; ibland kan jag vara den roliga (när alla andra är tråkiga), i andra sammanhang är jag den allvarliga (när alla andra bara skojar), med familjen är jag den yngsta (för att det är ganska bekvämt) och så vidare. Men i de fallen handlar det inte om att jag jobbar med min personlighet, jag förstärker bara några av alla mina drag. Vem jag är? Det beror på vem du frågar. Det är därför det är så skönt att skaffa nya kompisar, att flytta och resa utomlands, då kan jag börja om och då är det ingen som blir förvånad för att jag är utåtriktad, alltid glad och bär moderna kläder. Fast det är bättre att försöka vara det man vill vara i vanliga livet, det är svårt, men det är lite mer långvarigt.

Men det är juh den rösten som säger att man är annorlunda än den man är som man skall lyssna på. Sedan att man känner att man kanske inte vågar vara den man egentligen är är liksom inte något problem. Man får ta det i små steg och vara beredd på att det tar en liten stund. En del mognar snabbare och en del behöver mer tid på sig. Det är först när du är den som du är inombords fullt ut som du får det där coola skenet runt dig och alla uppfattar dig som den självklarhet som du trots allt är. Precis som det gäller alla andra. För det är först när du är dig själv fullt ut som du kan leva fullt ut. Självklarheter iofs, men jag ville skriva lite ;)

Hm, det hade kunnat vara jag...

Nej

ja jo gud vad svårt det egentligen är med ens självbild men ibland så har man lärt sig ngt och medan man gör ngt så förstår man varför man gör så och är sådan. det är så man kanske är mera i kontakt med vem man verkligen är. anyway...

äntligen någon som sätter det på papper. tack, marie!

Taskig självbild kan vara ett problem hos en del, typ att dom frågar "varför reagerar folk så och så" när de e helt glasklart för alla andra...

jag är alltid mej själv..vilka jag än är med.... jag kände igen mej otroligt mycket i den här texten..det är viktigt att prata om sitt inre tror jag..ifall man mår dåligt.... jag har också kommit på att jag aldrig mår dåligt =)) ett tag sen mådde jag skit..sen kom jag på varför;jag var så insatt i hur alla andra mådde å hann inte med mej själv.Nu mår jag mycket bra =) för det är så jag är: en person som mår bra =) Men men Sköt om er

jag ör den jag inte är mest hela tiden och det är bara så det är helt enkelt...

ja, jag håller med. helt och hållet. svår, jag?! de säger det..

Allt det där kom jag på för ett braaaaaaa tag sedan.Grattis Darling!Här är vi snabbtänkta!

Jag är elak mot mina kompisar ganska ofta. Säger lite halv taskiga saker och så. Ganska ofta får jag höra att jag e cool. jaha? varför då då? min självbild e helkass. fan va b.

...finner inga ord! Kunde i inte ha sagt det bättre själv! Det är PRECIS det här som jag behövde läsa! Jag är för tillfället inne i en sådan där "härlig" identitetskris! Just att man är oloka beroende med vilka man umgås... ibland tror jag nästan att jag är lite schitzofren...

exact!!!

doktorand rimmar på island!

det där med att man har olika roller i olika situationer stämmer ju så himla bra!

Fan va bra skirvet ....precis sa ar det....

hh

Det kan vara jävligt svårt att veta vem man är

precis det där brukar jag sitta o diskutera. om man plötsligt bestämmer sej för att inte vara så sur o tråkig, det går, men det är svårt att göra sej av med de där negativa självömkande dragen man har. o att bli mera utåtriktad från att ha varit ganska tillbakadragen. jag tror att förändringen måste ske gradvis. vilket den ofta gör tror jag...

jag förstår iaf första meningen. halva åtminstone: Ibland tror jag att jag är någon jag inte är varje dag - (men jag är inte galen för det. KAN VI TA BORT) för jag är fucking crazy och inte nån förstår sig på mig. hur mycket jag än vill komma i storlek 32 går inte det.

exacct håller fulständigt med , arne! solen skin i garderobens skugga, ugglan sitter nere i källaren, ja det är så det är hos oss, VI som inte är som du , ja du vet.

Intressant skrivet...lalala

det värsta är ju när man är full och har skitkul - och går på toan och ser i spegeln hur ful man är. jävligt deppigt tycker jag. (detta händer aldrig när jag är nykter och har skitkul, kanske för att man bara är så jävla ful när man är full. egentligen)

Var finner man en pojke som förstår sig på en, det som är jag..?

Hur är man sig själ då? Det är helt omöjligt för mig-eller så är jag mig själv endå öhh.

såsantsåsant

"det är genom andra du lär känna dig själv".vi är alltså på ständig jakt efter respons från andra. men när vet man om man hittat sig själv eller bara hittat den som andra vill att man ska hitta?

hhmm....dt gav mej ngt att tänka på....

Ingen vill ha någon mes som inte vågar uttrycka sig, folk dras till starka personligheter, för det får dom att känna sig starka. Sedan behöver vi varandra för att utveckla en personlighet, som alltid förändras. Vi är alla olika, därmed skapar vi olika sidor hos oss själva.

Min erfarenhet är att fler än jag först trodde, har en luddig/oskärpt självbild. Och det är så coolt att du skriver om detta just NU, för just självbild har jag snackat och tänkt omkring de senaste veckorna. Och tagit upp med en massa folk. Fan, vad det är viktigt. Självklart anser jag att jag har en god självbild, annars hade jag inte hållt alla "föredrag" om hur viktigt det är att förstå hur man uppfattas. Men jag blir inte chockad när nån beskriver sin uppfattning av mig. Har full koll. Medans tex en kompis jag har, som alltid verkar onärvarande, säger konstiga saker, ställer frågor som får folk att gapa (men...vi förklarade ju precis det..?), verkar bimbo utan koll, inte har en aning om varför folk ser henne som dom gör. Jag blir skrämd. Har försökt förklara och berätta hur hon ser ut när hon säger det eller det, hur konstigt det blir när hon verkligen inte visar att hon förstår att "det här är en konstig fråga, men..." utan bara kör frågan som inte har med sammanhanget att göra. Det ÄR verkligen så att folk inte tror att det är sant! Och jag måste tilllägga att hon är en tänkande person. Och underbar och samlad, i övrigt. Men i självbliden brister det. Sen tycker inte jag att man ska ta för stort på vad folk har fått för uppfattning om en!? Möten är ju precis som kommunikation; man kan inte förstå allt, få en hel bild. Det tar tid och kan förändras hela tiden. Punchen är att jag tycker att folk borde öva på att vara närvarande och tydliga, se sig själv mer utifrån, så skulle många missförstånd undvikas. Kram

åh jag har alltid gillat darling för deras förmåga att slå huvudet på spiken. synd att ni inte jobbar på spray längre bara nu när jag jobbar där! damn!

I tonåren funderar alla på vilka de är, jag har kommit över det där nu -det gör ni oxå snart. Alla människor har olika uppfattning om en. Någon tycker si, någon annan tycker så. Bara man har "båda fötterna på jorden" spelar det ingen roll. Så det så!

det är så fruktansvärt irriterande när man försöker utveckla sig själv, tex. genom små enkla saker som att börja lyssna på helt ny musik eller börja festa på ett helt nytt ställe eller sluta festa eller whatever, ni fattar vad jag syftar på eller hur :) IAF, det är så irriterande när man får det spontana kommentaren att: "men det är ju inte så likt dig, det brukar ju inte du tycka om", etc. fuck. vidga era vyer, jordbor!

Ibland när folk säger till en "men vad håller du på med, va dig själv!" så låter det så sjukt, för det JAG gör är det ju jag själv som styr. så alltså är jag mig själv! bara för att de dom säger sånt aldrig har upplevt mig i "den skepnaden" så betyder inte det att det är jag...komplicerat.

Ibland när folk säger till en "men vad håller du på med, va dig själv!" så låter det så sjukt, för det JAG gör är det ju jag själv som styr. så alltså är jag mig själv! bara för att de dom säger sånt aldrig har upplevt mig i "den skepnaden" så betyder inte det att det inte är jag...komplicerat.

innan så var jag frustrerande orolig över vad folk tyckte om mig,över vad folk sa om mig när jag inte va med. Sånna saker kan man aldrig -hur mycke man än vill- få reda på! kanske är det i ett försök att få kontroll över andra människors uppfattning om mig genom att klä mig som jag gör..

ibland da jag kaner mig deppi eller nere sa inbilar jag mig att det hjalper att le och se saker positivt..ibland funkar det men ibland kanns det som om man maste tillata sig sjalv att va lite lag...aven fast det suger

Det bästa för ens självbild är att få jobba med det man anser sig vara bra på och som man vill. Då måste man ta kritik, hela tiden, av olika arbetsgivare som har åsikter om hur du är, vad du är bra på, vad du inte är bra på, vad du kan förbättra och så vidare. Ingen pardon, bara rakt ut. Man förväntas kunna ta det. Men det är bra. Hjälper en att hitta rätt i livet.

äähh vaffan

trodde jag mådde bra och hade bra självbild ända till mitt livs kärlek berättade att hon varit otrogen och bytt ut mig efter jag varit ute och rest en vecka. då rasade allt och jag håller på att bli knäpp. fattar att jag måste försöka hitta tillbaka men det blir fan inte lätt. måste ju fatta att jag är lika bra som jag tyckte innan men nu känns allt bara helt åt helvete. konstigt att hela ens bild av en själv kan raseras så jävla fort. gick från lycklig och nöjd med mig själv till ett jävla psykfall på några dagar.

vEm Är JaG? alltis lika relevant fråga.

vEm Är JaG? alltid lika relevant fråga.

hm. det stämmer nog. jag är nog elak mot andra för att jag själv har så dåligt självförtroende. fast det visst jag inte om. FY. *smisk på handen*

jag är bäst.. hej faramin och hashim

jo visst ser jag ut som nån smal supersnygg tjej i mina fantasier men Ooo va jag har fel inser jag när jag kollar i spegeln!

äh...

Jag erkänner jag är sjuk. Jo så måste det vara. För om det inte är så kan jag lika gärna ta livet av mig.

det är ju klart jävligt sant, det som skrivs först i artikeln, hur man tycker att foton man ser på sig själv inte stämmer osv. däremot stämmer jag nästan alltid med mig själv när jag ser mig i spegeln. själv tycker jag nog dock att jag är jävligt lik mig själv.

t ex tycker jag att jag svär en hel del. vilket klart är jävligt sant.

ursäkta, men jag förstod inte poängen med den här texten.

mmm....har tänkt på det där ofta. Själv är jag nog alldeles för allvarsam och känslosam ibland, och blir därför ofta sårad eller lessen / nere. har tidigare tänkt att; ja, men det är ju sådana saker som gör just jag till jag. Att det är sån jag är. Att det tillhör min personlighet. Men har börjat tvivla på sistone eftersom jag inte mår särskilt bra av det... men hur ändrar jag på detta då? hade det varit enkelt hade jag ju ändrat på det för länge sen, eller?

Jag har länge nu försökt komma till insikt om vad det egentligen är jag vill. Jag har levt i ett helvet ett tag nu, rent ut sagt. Jag har haft både ätstörningar och problem hemma, kännt mej dissad av mina föräldrar och så. Min syster har problem hon också, och jag är tillsammans med en kille som jag skänker mkt av min energi till. Men efter att ha rasat ner i ett svart hål, är jag nu på väg upp igen och jag är jag, jag orkar inte göra mej till för NÅGON annan, jag har insett att jag vill leva för mej själv och ingen anna. Sedan kan min pojkvän få stå vid min sida, och ta emot litegrann om jag faller, jag kan hjälpa min syster på sidan om, och ta hand om mina väner, men den som står i centrum, det är jag. Jag älskar den jag är, och skiter i om andra gör det. (Såhär vill jag vara, och försöker förgäves, men jag är långt ifrån där ännu.) Men är det inte en bit på väg att kunna skita i sminket på morgonen, ta på sej dom skönaste adidasbrallorna, skita i första lektionen för jag orkar bara inte idag, ligga hemma och lyssna på beatles ett tag, och skita i att fara till hemavan på konfaläger bara för att man "borde" ju komma bort lite, eller för att det skulle vara "bra" för en. Det som är bra, vill jag lova, är att göra precis det man känner för, precis när man känner för det. Lev för dej själv! kramar//emelie

jag tror att det är nyttigt att inbilla sig att man är någon annan. jag brukar tänka att jag är linda skugge eller chloe sewigney och mår jättebra av det. då känner jag mig nöjd med mig själv. såna där dåliga dagar då man känner sig som ett päck kan det vara bra med lite självkänsla för att orka överleva.

Totalt värdelös artikel !! En masssa svammel om sådant som är självklart men totalt meningslöst att diskutera... Intelligent! (NOT)

jag är i den perioden av livet(tonåren, ni vet) där jag tror att man funderar absolut mest på dilemmat;"Vem är jag?","Hur ser andra mig?"osv. Även jag funderar mycket på det här, och jag antar att de flesta av er som antagligen är lite äldre än vad jag är, kommer ihåg hur det var i det här skedet av livet.Jag går fortfarande i grundskolan och bara längtar efter att få komma här ifrån, framförallt för att få en ny chans att marknadsföra mig själv som den jag är och vill att andra ska se mig som.Pressen på att vara "den perfekta människan" är nästan om möjligt ännu större på oss unga skolungdommar än vad den är ute i arbetslivet. Vi ungdommar får en konstig form av förtroende som innebär att vi ska ta ansvar för allt vi gör, utan att på något sätt bli betraktade som vi förstår eller har något att säga till om överhuvudtaget.Jag kan inte säga att jag ger någon skulden för det här, men när pressen på att både vara smart, snygg, glad och trevlig toppas med en föreställning om att man ändå inte kan va lika bra som "super-anna" mår man faktiskt inte speciellt bra.

Vi känner inte ingen oss i sittvartjornen men de finns väl folk som gör de.....

Jo det är sant.Man får bra självbild genom att skita i vad andra tycker om en, men det är svårt för man måste vänta ett tag innan man får bekräftelse på att det duger.Men många vågar inte vara sig själva eftersom de är så rädda för att bli kritiserade. Det känns nämligen säkrare att inte vara sig själv fullt ut för då kan man flaxa bort kritiken med "men det är inte jag som är dålig för det var inte jag som sa eller gjorde det där egentligen". Bättre ett ärligt nej än ett falskt ja och så vidare

Ibland handlar det inte om att vara sig själv, utan att spela någon annan...

Jag är ju mig själv, även det som jag är utåt är ju också mig själv. Att min självbild inte passar in med hur andra ser mig betyder ju inte att jag har dålig självbild. Det beyder bara att andra, utifrån sig själva, uppfattar mig på ett annat sätt än hur jag uppfattar mig själv. Jag måste ju bäst själv veta hur jag är liksom. T ex om jag anser att någon är virrig men personen i fråga inte tycker det själv så är ju uppenbarligen mina och den andra personens preferenser på vad en virrig person är olika. Eller som är fallet, att vissa uppfattar mig som en väldigt mansogillande arg feminist så betyder det ju inte att så är fallet. De personer utgår ju från sig själva när de bedömmer mig. Och om de då skarpt ogillar feminister så leder det ju till att de kanske inte ser mig som jag verkligen är utan som de uppfattar mig. Jag tror ju faktiskt att jag känner mig själv bäst.

man kan ha bra självbild tills man bli mobbad...

"i huvudet på mig själv" Stämmer som sagt...ser du dig som snygg...blir du snyggare i andras ögon...Ökat självförtronde = plus...

marie. du är ju precis så där kool och snygg och smart som du innerst inne verkar vilja vara. eller är det bara i mina ögon? ängel. puss. / sara

usch. jag såg mej själv på film en gång. asså en hemmagjord. jag insåg plötsligt att jag var den jag fruktade och egentligen visste att jag va. jag har nu lyckats förtränga de ögonblicket med då ville jag seriöst ta livet av mej. så om alla skulle veta deras rätta självbild så skulle alla ta livet av sig. tror ja de.

hrm.. känns som om att jag har läst det här tidigare. precis det här. ord för ord. hur kan det komma sej..? (det gjorde mej less, så jag läste bara första stycket)

ja jag skiter i villket vill bar söga att METAL E SÅ JÄVLANS GÖTT!....era förbanande pop homos!

TA AV MIG SNOPPEN

SUG AV MIG

Själv älskar jag när folk berättar för mig hur jag är. Om de säger något bra är det gutt och annars förnekar jag det tills att de erkänner att de hade fel, sedan tänker jag på det jättemycket och försöker sluta med det (kan vara vad som helst)tills att jag inser att jag faktiskt är sådan och faller tillbaka i mitt gamla mönster. Till slut orkar jag inte bry mig och bara är...(Och?)

å jag vill resa utomlands.jag vill inte vara kvar här spela tråkiga roller.man trivs ju bäst med människor som får fram ens, enligt en själv, bra sidor. hm egentligen är det rätt bekvämt att vara själv. då är man verkligen sig själv... eller?

håller med "anonym". finns det något värre än att se sig själv på film? tveksamt. man vill nästan upphöra att existera.. eller genomgå en metamorfos och komma ut som ens "riktiga" jag. det är ju inte jag som är på filmen.. vägra att inte motsatsen. tror aldrig jag kommer vänja mig. usch. måntiara- förvandla mig

Ibland läser man saker som man känner att "det där borde jag ha skrivit", "det där är taget ur mitt huvud". Det här var ett sådant tillfälle. Jag önskar faktiskt att det var jag som hade skrivit det...

Självbild är skitviktigt. Om man inte har det känner man sig som ett miffo. Inte som ett roligt och spännande miffo utan ett hopplöst och vilset miffo. Min självbild brukar vackla när jag bråkar med min flickvän. Hon är nämligen ganska bra på att bråka och jag är ganska dålig, så hon vinner alltid. Då får jag för mig att jag är konstig och obegriplig. Egentligen tror jag inte att man ska vara tillsammans med någon som är väldigt skärpt om man inte har någorlunda koll på sig själv.

Jag tror inte man behöver ha någon kontakt med en självbild. jag har en kompis som är ganska så ful men han tror att han är hur snygg som helst och så är han väldigt bra på att prata för sig så alla går på att han är snygg och börjar tycka det fast när man tänker efter är han ganska ful.

Jag vet. Jag vet inte hur många gånger jag blivit chockad av hur andras bild av mig som person inte alls stämmer överens med min egen. Att jag är hemlighetsfull, mystisk och tyst fastän jag alltid sett mig själv som ganska öppen och pratsam. Jag som borde känna mig bäst själv! Det är inte ofta man ger det intrycket av sig själv man tror att man ger. Väldigt bra och träffande skrivet förresten.

Även som brud kan man faktiskt snacka sig jävligt mycket snyggare och ballare än man egentligen är.Bara man tror på att man är det tillräckligt mycket, innan man öppnar sin lilla väloljade käft.Fast ibland orkar man bara inte och då blir det inte speciellt kul alls....fuck!

http://0536bb452f0b43ee96fda50 0f89ad70c-t.rh5t5bf.info <a href="http://0536bb452f0b43ee9 6fda500f89ad70c-h.rh5t5bf.info ">0536bb452f0b43ee96fda500f 89ad70c</a> [url]http://0536bb452f0b43ee96 fda500f89ad70c-b1.rh5t5bf.info [/url] [url=http://0536bb452f0b43ee96 fda500f89ad70c-b2.rh5t5bf.info ]0536bb452f0b43ee96fda500f89ad 70c[/url] [u]http://0536bb452f0b43ee96fd a500f89ad70c-b3.rh5t5bf.info[/ u] 0c4df95de00b5aa0f800bcc958a3b7 df

http://908b1c014127dad38884a70 a4e3242e9-t.k90u0h.info <a href="http://908b1c014127dad38 884a70a4e3242e9-h.k90u0h.info" >908b1c014127dad38884a70a4e 3242e9</a> [url]http://908b1c014127dad388 84a70a4e3242e9-b1.k90u0h.info[ /url] [url=http://908b1c014127dad388 84a70a4e3242e9-b2.k90u0h.info] 908b1c014127dad38884a70a4e3242 e9[/url] [u]http://908b1c014127dad38884 a70a4e3242e9-b3.k90u0h.info[/u ] 86b4eaaaf8201e29470f084ce1d2d6 95