Darling - Mediahoror

	(popkultur) (darling 51/01)
	text: Fredrik Edin

De första mediahororna
hittar man i rymden.

Baren, Harem, Farmen, Kvarnen, Robinson, Palmemordet, Villa Medusa, Big Brother, Estonia. De är rätt många nu. Jag känner till ett flertal deltagare trots att jag inte har någon TV. Såpa är perfekt underhållning på många sätt. Alla kan ha en åsikt. Alla kan leva sig in i intrigerna. Alla kan identifiera sig med någon av deltagarna och hitta sina ovänner i andra. Och alla HAR en åsikt. Det är själva poängen. Ju fler såpor - ju fler intriger, karaktärer, kärleksaffärer, svek och meningslösa tävlingar - desto mindre bryr vi oss om den överlägset tristaste såpan, realtidseländet "Livet". Det är rätt självklart det kommer att sluta som i "the Matrix", fast med såpor istället för dataprogram. Jag ska inte tjata om det där igen. Däremot tänker jag berätta hur allting började.

Som vanligt är det gigantiska mindervärdeskomplex som är drivkraften. Den här gången, i slutet av sextiotalet, finns det hur mycket som helst av den varan. Och det är ingen brunbränd kille med page som misstänker att kändiståget gått och lämnat honom vid perrongen i Knäckebrödhult. Det är en hel nation som lider. Nationen är USA, ett land som är mest känt för att totalt sakna humor. Vid detta tillfälle lider USA fruktansvärt av att "Ondskan" hunnit före dem ut i rymden. Ondskan är vid den här tidpunkten inte en skäggig farbror i en grotta i Afghanistan utan ett land som kallas "Sovjetunionen". USA lider fruktansvärt av att inte ens vara tvåa i rymden. Man är faktiskt inte i rymden överhuvudtaget. Ryssarna, som invånarna i Sovjetunionen kallas, skickar däremot upp hundar, apor, människor och har dessutom fräckheten att sända radiosignaler varje gång deras Sputnik-raketer passerar den amerikanska kontinenten. Signalerna tycks säga "ni kanske har Elvis, jordnötssmör och åttahundrafjorton olika sorters tandkräm. Men vi är i
RYMDEN".

Det börjar kännas som Pearl Habour. Historien måste skrivas om. Läget bedöms så allvarligt att man ringer Hollywood, Nasa och sjunde kavalleriet samtidigt. Ett vanligt rymdprogram duger inte med tanke på det stora försprång ryssarna skaffat sig. Det behövs en riktig djävla show som en gång för alla bevisar att det kapitalistiska systemets förträfflighet och totala överlägsenhet. Här duger ingenting annat än den första dokusåpan.

Sökandet efter deltagare börjar genast. Efter lite typecasting är de första klara. En lustig detalj är att de alla är samma typer, nämligen manliga, vita, protestantiska kortväxta piloter. Det här var i och för sig långt innan vår politiskt korrekta tidsålder då man måste ha en invandrare, en feminist, en polis, Andreas Andersson, en bindgalen flata från Falköping och ett manligt fotvårdsbiträde från Sunne med bakgrund i ett pudelrockband. Men ändå. Med tanke på att de enda kraven för medverkan är att vara vid god hälsa och inte vara längre än 180 borde de kunna blanda lite bättre. Kraven kan dessutom verka lite väl ödmjuka med tanke på att deltagarna faktiskt ska färdas i rymden. Men faktum är att piloterna, the Mercury 7, inte ska styra skeppet. Det har inget som helst att göra med rymdfärdens förlopp. Allt sådant är redan avklarat när skeppet skjuts upp och det går inte att förändra under färden. Piloternas uppgift är att synas i tv. Och det är ju inte särskilt svårt. Betydligt svårare är det att skapa den där sexuella spänningen som är så påtaglig i Robinson.

Eftersom det här utspelar sig under en relativt intolerant era inser producenterna det olämpliga i att skapa denna heta stämning ombord på själva färjan. De börjar jobba med metaforer istället. Raketer som penetrerar atmosfären likt fallos och för sin last av små silvriga figurer till den ensamma, månatligen återkommande pricken vi känner som månen. Och med tanke på att deltagarnas viktigaste uppgift är att föreställa spermier, kanske inte urvalet var så tokigt ändå.

Är det rentav därför producenterna ignorerar de kvinnor som utklassar männen i alla tester? Av de 25 kvinnor som gör testerna, kvalificerar sig nämligen 13 till nästa omgång. De får namnet Mercury 13 och är på många sätt överlägsna männen under uttagningsomgången. Bland annat klarar en kvinna att ligga i en mörk vattentank i tio timmar, medan männen blir galna och börjar vråla redan efter två timmar. Kvinnorna förbrukar också mindre syre och skulle därför vara billigare att ha som besättning på en rymdfärja. Möjligen skulle någon av dem fått chansen om det inte var för att USA:s president John F Kennedy, en man med en något underlig kvinnosyn, uttryckt ett specifikt önskemål om att just en man skulle vinna den första dokusåpan.

Till slut är det dags för själva tävlingen. Det uppstår problem direkt. Rymdfärjan har inget fönster. Deltagarna känner sig nedvärderade. Vad ska folk där hemma tro? Att de bara är passagerare? När medlemmarna i Baren fick reda på att produktionsbolaget skulle spela in två omgångar varje säsong kände de sig också devalverade. De misstänkte att deras fifteen minutes of fame verkligen bara skulle vara i femton minuter. Och det sista en såpadeltagare vill är att bli reducerad. De stolta piloterna vill självklart att det ska se ut som om de verkligen styr färjan, vilket alltså inte alls är fallet. Och eftersom man på den här tiden har större respekt för deltagarnas fåfänga snickrar Nasas tekniker dit ett fönster.

Så är det dags för tävlingarna. Efter några utslagningsomgångar med lättare tävlingsmoment, som rymdpromenader, går tre män vidare till final. De heter Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins och är ungefär 26584 gånger mer kända än alla Robinson-deltagare tillsammans. Reglerna är enkla. Först till månen vinner.

De flesta dokusåpor anklagas för fusk. Det påstås att Robinsondeltagarna får hemliga matleveranser, att intriger spelas upp efter manus och att de mest utstuderade karaktärerna inte finns på riktigt utan spelas av teaterskolelever. Få såpor har dock blivit så ifrågasatta som den allra första. Ett lika illvilligt som envist rykte påstår nämligen att de aldrig åkte till månen. Det florerar ett antal teorier om var Apollo 11 EGENTLIGEN landade. Att den inte landade någonstans alls är den vanligaste. Åtminstone inte med några tävlande ombord. Armstrong, Aldrin och Collins lämnar troligen farkosten medan motorerna värms upp. Sedan åker de till en filmstudio i Nevadaöknen, där hela "månlandningen" spelas in. Under tiden lyfter en tom SaturnV-raket från Florida, som dumpas vid Sydpolen så fort den kommit utom synhåll. När det är dags för Armstrong, Aldrin och Collins att le mot tv-kamerorna, stuvas de in i en dummy rymdkapsel som släpps I Stilla havet.

Ett sånt förlopp skulle onekligen förklara varför inga stjärnor syns på bilderna från månlandningen och varför landningsraketerna inte river upp en krater i måndammet när de landar, trots att Armstrong och Aldrins fotavtryck syns tydligt. För var och en som sett "Capricorn One", läst "We Never Went to the Moon", öppnat ett nummer av Fortean Times, eller tittat på Discovery stenad, är det här gammal skåpmat.

Bara de mest enfaldiga patrioter tror att Apollo 11 faktiskt landade på månen och att vinnaren - Neil Armstrong, "rymd-Neil" - verkligen drog sin replik "a small step for a man..." I låggravitation. Men å andra sidan finns det folk som tror att JFK sköts av en ensam galning, att läkemedelsföretag vill bota människor och att pensionssparande är en jättebra idé också.

De flesta sansade människor bryr sig inte utan tackar för showen istället. Och för att en helt ny mediagenre - dokusåpan - är född. Att de första mediahororna i rymden i själva verket var de första rymdhororna i media känns lika ointressant som det faktum att man kan gå ner till Baren och vara med själv...

Eller vad säger du?