|
 Ӏr
det det där din
cykel som gnisslar? Jag trodde det var mina knän!”
Det här sas av en äldre man på gymet som råkade
ha träningscykeln bredvid min. Den raggningsreplik skulle
nog inte kvala in bland några top 10 genom tiderna.
Det vill säga om man inte, som jag, lever och andas för
att få hamna under stora, feta, håriga, gamla
män. Samtidigt som jag ursinnigt trampade på för
att få gnisslet att låta ännu mer frenetiskt,
så fantiserade jag om att åka hem till honom,
där han först beordrar mig att diska. Han sitter
på Laz-y-boyen och kollar på tv med en Heineken,
och har på sig brynja och inga byxor. Jag har på
mig en tröja och inga byxor och står och diskar
gammal disk som har stått där hur länge som
helst. Han tittar mest på tvn men kastar ibland en blick
över på mig och säger åt mig att sära
mer på benen, medan han frånvarande gnuggar flaskan
mot sin kuk som sticker upp över armstödet. När
reklamen kommer skjuter han en kapsyl på mig och säger
åt mig att jag gör ett dåligt jobb.
Att städa är
en viktig del av ”Smala flickor vs Stor Hårig
Gammal Gubbe”- fantasin. Varför? Tja, vem vet.
Låt oss prata
lite mer om charmen med smutsen istället.
Ni vet såna där skitiga filmbås, dit män
går och betalar en löjlig summa pengar för
att få runka till porrfilmer? I alla fall så är
min senaste tanke att få vara en av de som städar
i såna bås. Jag vet att jag inte är ensam
om det. För jag menar, vem gör det jobbet egentligen?
Någon måste det ju vara eftersom det lager av
torkad sperma som borde ha funnits på halvmetersväggen
nedanför filmskärmen aldrig finns där. Det
är ju inte direkt någon som går lös
på nakenbåsen med gummiskrapan för att kunna
sätta mat på bordet för sina barn, när
arbetslösheten i USA är så låg som 4%.
Nej, de vill ha det - blekmedlet, trasan, knäskydden;
och spökena efter 10. 000 runkande män. Jag är
inte den enda med den här fantasin.
För just mig
etablerades besattheten i och med Big John. Jag
hittade min levande tankekreation på Dover, New Hampshire,
USA:s Spartan Lounge, där takarbetarna spelar biljard
och dricker i typ sju timmar i sträck. ”Big John!”
hördes röster skalla från längst bak
i baren och min kompis och jag vände oss om just i rätt
ögonblick för att se Big John, som var omgiven av
ett mörkt sken (ja ja okej, det var en skugga) brottas
i slow motion med en annan kille som var nästan lika
stor. Jag menar, jag såg ju såklart allt i vanlig
speed egentligen, men de här gubbarna var så fascinerande
planerade i sina tjockfingrade knuffar. Det fanns ingen av
den tölpighet som man vanligtvis ser i fajter. Det var
som om de var under vatten, men de kunde andas och det fanns
ingenstans att ta vägen i alla fall, så de höll
hela tiden på att glömma att fullfölja sina
rörelser. Nej, det var mer som om skuggorna var spindelnät
i mänsklig storlek och att duon kämpade mer mot
den klibbiga tyngd som föll över dem än mot
varandra. Bråket verkade ha startat när den lite
mindre enorma mannen antingen kollat på eller pratat
med Johns kvinna; En liten, hysterisk, slokande dam med kort
permanent och en jeansjacka som hon envisades med att ha på
sig trots värmen. Den vissnade kvinnan stod och slet
i Johns t-shirt, uppbackad av två, tre väninnor,
och försökte dra honom bort från den andra
killen. Den andra killen gick baklänges så att
han stötte i ett bord. En askkopp gled av bordet och
gick sönder, och slagsmålet var över lika
fånigt som det börjat. Någon ropade att polisen
var på väg, men Big John beställde bara lugnt
in en ny drink. Bartendern hämtade den inte till honom,
men det märkte inte Big John - han var upptagen med att
titta djupt in i sin beniga kvinnas ögon och muttra några
ord, medan hon hamrade med nävarna på hans bröst
och ylade ”Vaaarrfööör?”.
En annan kvinna
försökte få Benig Flickvän
att lämna John och hon sa ”Mardrömmen är
över. Jag lämnar dig, John!” Han försökte
inte få henne att ändra sig och hon gick heller
ingenstans. Samtidigt som polisen kom in genom dörren
lyckades gruppen, som ursprungligen brutit upp bråket,
få ut John genom en sidodörr. Jag kan bara föreställa
mig det tunga, tunga sex som ägde rum den natten. Benig
Flickvän måste ha blivit krossad inte bara av hans
vikt, utan också av hans överlägsna självförtroende
som kommer av den sanning som sitter i ryggmärgen: det
krävs väldigt lite ansträngning för att
göra ett starkt intryck; faktum är att ansträngning
bara är i vägen. Jag kommer aldrig att veta vad
som verkligen försiggår i den där mannens
huvud. Big John, liksom den perfekta, vandrande Barbien, står
utanför vår värld (med ”vår”
menar jag min, en amerikansk författarinna med lädermöbler,
och din, en kool läsare som hänger på kaféer
och dissikerar Smithsskivor.) James Dean är inte en outsider
längre. Han är har blivit insläppt i vårt
ordförråd, våra jeans och vår attityd.
Welve läser hans biografi. Welve blir honom och går
sedan ännu längre. Men Big John var alltid sin egen
man, och ingen annans. (Det är inte direkt så att
någon vill vara honom; antagligen inte ens Big John
själv.) Han drumlar på i sin egen värld, som
vi aldrig kommer att förstå - hur skulle vi kunna
göra det, när han inte ger ifrån sig mer än
grymtningar och rop och konstiga fyllemonologer. Män
är hånade för att de gillar dumma blondiner
med sexiga ben, men kanske är det så att de bara
söker andrum från den jobbiga självkännedomen?
Barbie och Big John står utanför kampen. Och när
det läggs mindre tid på psyke, på att dyka
djupt in i barndomen och på motivation och upplysning,
så betyder det att det att det finns mer tid för
kuken att jobba. Vilket slags förhållande jag skulle
ha med Big John? Ja, jag skulle inte kunna prata och tjafsa
och ha ständig ångest över huruvida jag skulle
lämna honom eller inte (med Big John vet man att man
inte kommer att stanna en längre tid; antagligen drar
man inom två timmar). Så vad skulle finnas kvar
att göra? Ingenting, utom att diska upp efter honom och
kanske låta honom ha sex med mig. Den enkla njutningen.
|
