|
”And the guys
imitate us but the originals
are still the greatest. We got our way of walking we got our
own way of talking”. Ta på dig den italienska kostymen,
lyssna på dina amerikanska vinylskivor och åk
iväg på din scooter. Då är du ett mods.
Tröttnar du efter ett år var du inget mods.
Modskulturen härstammar från judiska medelklassbarn
i London som i slutet av 50-talet gillade snäva kostymer,
modern jazz och rytm and blues. De tog namnet modernists som
sedan förkortades till mods. Modsen blev flera, deras
kultur spred sig, band bildades och de tog skotern och lyssnade
på svart musik. Efter ett par år kom peaken och
pengarna gick till piller, kläder, klubbliv och skotrar.
The Who, Betty Swann, Gene Chandler,
The Creation, Small Faces drog fulla hus.
 Så
småningom bildades subkulturer - på den ena kanten
fanns de som gick på konstskolor och som gillade mode
och ogillade de rent maskulina. Exempelvis de killar som bar
handväskor tillhörde denna genre. På den andra
kanten fanns de hårda modsen som hade jeans och arbetarkängor.
I mitten fanns mainstream-modsen och skotermodsen.
Modsen blev flera.
Och kom i fight med rockers. Fuck you mods och we are we are
we are the mods skreks och vespor och bågar slogs sönder.
Det hela blåstes upp av pressen och modskulturen blev
för populär och kommersialiserades, vilket blev
en av anledningarna till 60-talsmodsens undergång. Det
var inte längre lika spännande för de som bara
hängde på. Vid 60-talets slut kom dessutom hippierörelsen
igång och många bytte stil. En del av modsen blev
exempelvis skin heads och började lyssna på ska.
Den stora modskulturen dog ut - eller i alla fall fick en
rejäl svimningsattack.
De som fortfarande
inte ville släppa sin kultur sökte sig
djupare ner i den. Exempelvis utvecklades nu begreppet northern
soul. Nej, northern soul har inget geografiskt med USA att
göra utan uttrycket kom till för att beskriva de
som i norra England samlade på obskyra releaser. Nere
i det hippare London spelades vid den här tiden mest
för de som gillade svart musik funk (James Brown
etc). De importerade USA-releaserna fyllde dansgolven i norra
och mellersta England. Därav uttrycket northern soul.
1975 var det dags
igen för en ny modsera. Mannen som bara för
några år sedan sa ”Of course it's a Mod thing.
I'm still a Mod. I've always been a Mod. Come bury me a Mod.”
var nu i början av sin karriär. Paul Weller.
Han och The Jam väckte nytt liv i modsen. 1979
kom filmen ”Quadrophenia” där Jimmy
står och skriker ”My Generation”. Handlingen
är från 1964 och är en lösgodispåse
med både kostymer, parkas, vespor, adrenalinkickar och
infettade rockers. Ny band föddes, vissa satte bara på
sig en parkas och satt på en skoter medan vissa faktiskt
hade sina musikaliska förebilder från 1963-65.
Och så har det hållt på. Upp och ner. Pressen
blåser upp. Det blir mainstream. Pressen hittar något
annat. Kärnan stannar kvar - de andra drar. Men så
är det väl med alla subkulturer. Och speciellt med
en sådan komplex grupp som mods som har influenser från
flera grupper under olika epoker. De består av några
initierade och en del hangarounds som hänger på
när de har lust. Modsen fick exempelvis en revival under
britpopen - men vad har Liam Gallagher jämfört
med Rod the Mod och Pete Townsend? The originals
are still the greatest. Håll dig till dem om du vill
vara i ”the in crowd”. Annars kan det bli svårt.
Nu börjar
frågorna.
Vilka låtar
är bäst för:
På förfesten
Sara:
Här skulle jag exempelvis välja Gene Chandler -
”Nothing can stop me”.
På promenaden?
Sara:
Det gäller ju att ha en låt som man kan känna
sig snygg tillsammans. Här skulle jag välja ”Beggin”
med Timebox.
Patrik:
Eller en låt med Morricone. Filmmusikens okrönte
mästare. Man vill ju gärna känna sig som en
film när man är på promenaden.
På morgonen?
Sara:
Det är lika bra att visa var skåpet ska stå.
”My Generation” med the Who får det bli.
Patrik:
Inget dumt val faktiskt. Kör på den.
På festen?
Patrik:
Bara för att det är en fest så väljer
jag ”The Creation” och Making Time.
Sara: ”Ten miles high” med David & the Giants.
Nu är klockan
03.00 på morgonen och vi dricker te-stunden?
Sara:
Ah, då blir det ”Long after tonight its all over”
med Jimmy Radcliff
Patrik:
Precis! Det är ju den bästa för såna
stunder.
nästa
>>
|
