(media) (drrling50/01)


> text: Isabel Mohammar

 

 

 



Det är kul att titta på film. Det är kul att titta på många filmer från samma tidsepok. Darling fixade till en temahelg och kollade in vad kidsen gjorde på 60-talet.

Titel: Dom kallar oss mods (1969)
Regi: Stefan Jarl
Jan Lindkvist

”Dom kallar oss mods” är den första filmen i en väldigt skön, viktig och otäck trilogi som Stefan Jarl började göra mot slutet av sextiotalet. Filmen är svartvit och följer Kenta och Stoffes liv, som är 17, 18 år och mods och därför placerade i samhällets utkant. Till en början ser man en väldig frihet som strålar och gnistrar. Det är öl, sommar och vänskapen verkar hur härlig som helst. De sjunger ”Små knegare, små knegare är lustiga att se” och dricker mjölk ur jättesnygga trekantiga förpackningar på ett soligt Plattan. Sen springer de omkring och träffar andra mods och hånglar med söta 60-talssminkade flickor. Man kan säga att de inte beter sig mycket annorlunda än dagens galna, fristäppta studenter som freakar loss sista sommarlovet innan det så kallade allvaret börjar. Det som tar udden av lyckan och som får en att liksom inte kunna ignorera en knut man får i magen är de inklipp där Kenta, Stoffe och kompisarna berättar om sina familjer och om hur de kommer ihåg att pappor och styvpappor brukat göra alla möjliga, våldsamma saker medan alla andra var nedsupna som de verkade vara vana vid att omgivningen var mest. Det skimrande ungdomshoppet som brukar kunna urskiljas hos kids in their late teens är helt frånvarande. Om man bara skrapade lite på ytan kom den nytra pessimismen, som finns hos folk som accepterat att de aldrig kommer att få ett toppliv med schyst fru, trevlig hund och en sjusiffrig årslön, fram. De levde för dagen i ett deliriskt rus men var övertygade om att de inte hade mycket mer att se fram emot. Mot slutet av filmen har det gått ett år och den glada stämningen undanplockad. Kenta och Stoffe kastar mer besvikna än uppspelta blickar och kommentarer mot varandra och allt ser liksom mer nedgånget ut på ett dåligt sätt. Och knuten i magen växer lite mer.

Att tänka på:
Slutscenen är typisk för en planerad serie och därför är det bäst att se till att ha nästa del, ”Ett anständigt liv”, precis bredvid videon så man kan kolla fortsättningen direkt när man fyllt på skålar med popcorn och sånt.

Titel: Ett anständigt liv (1979)
Regi: Stefan Jarl

Nästa film i trilogin är helt annorlunda än den första. Eller, helt annorlunda i den bemärkelsen att man får sina jobbiga farhågor från förra filmen besannade. Alla ändå relativt levnadsglada kids i första filmen har trampat djupt i knarkträsket och den alienering från det socialt anpassade, som kändes lite självvald i 1:an även fast den högst troligt inte var det egentligen, är fulländad. Det hängs mest på Plattan men av någon underlig anledning är den rätt sköna sommarstämning som huserade i ”Mods” försvunnen och istället är det kallt och väldigt otrevligt, ungefär som Plattan är mest. Vad som spär på den stämningen är kanske att denna film är i färg istället för svartvitt, vilket gör allt lite mer påtagligt och dessutom lite fulare. De flesta skjuter heroin och tjejerna måste ligga med äckliga gubbar för att tjäna pengar till knark. Kenta och Stoffe är inte kompisar längre och Kenta är ihop med Eva, som var Stoffes tjej i första filmen. Alla ser ut som typ 40 fast de bara är 28 och fängelser och sjukhus är med hela tiden. Både Kente, Stoffe och Jajje (som också var med i första filmen) har små barn som de inte hänger med så jättemycket, för de hänger mest ute och dricker brännvin och öl och lämnar barnen med mammorna. Vad som händer som är rätt jobbigt i den här filmen är att Stoffe dör av en överdos fast Kenta sa åt honom att han inte borde fixa när de hade reunion och var och bowlade. Kenta gick iväg när de inte kunde komma överens om hur dåligt det var att ta heroin och när Stoffe sen dog gick han iväg och fällde ett jättestort träd.

Jag kan mest säga att det är en väldigt jobbig grej att kolla på den här filmen, jobbigare än den första för i den är de inte vuxna än och dekadensen är bara att förvänta, fast man kan inte vara helt säker. Nu är man säker och man kan inte låta bli att rynka ögonbrynen och känna någon olust någonstans i kroppen över att det blev så. Fast man måste se filmen i alla fall! Det är det viktigaste att komma ihåg, och att såna här filmer borde ses av alla och borde vara mer en självklarhet än att läsa om icke-engagerande historia i dammiga skolböcker är något som alla måste förstå.

Att tänka på: Man ska inte se den här filmen på kvällen om man är trött och bakis och lite förkyld i största allmänhet, för då kan man få jobbiga drömmar hela natten och det är inte kul.

Titel: Det sociala arvet (1993)
Regi: Stefan Jarl

Den sista filmen i trilogin är mest fokuserad på Kenta och Jajjes barn och vad som hänt med allt. Stoffes son får inte vara med för filmen börjar med ett elakt och desperat meddelande på Stefan Jarls telefonsvarare från
Stoffes barns mamma, som tycker att S.J. är ungefär det värsta avskummet på jorden om han inte låter de resterande av Stoffes familj vara ifred. Och då gör han det. Istället får man se Kentas son Patric mönstra och prata om sin inriktning på ett Svensson-liv. Och Jajjes dotter berättar om sitt liv och säger att hon inte alls tänker följa i sin biologiska pappas alkoholist-fotspår. Kenta och Eva är bara kompisar numera men flyttar i alla fall till ett hus i Blekinge tillsammans, där de tänkte öppna
pensionatet/skojaffären ”Crazy House”. Det går inte bra alls och Kenta liftar till slut ensam tillbaka till Jakobsberg och Stockholm. Det mest sjuka i filmen är när Kenta sitter och snackar om att han tycker att det är skönt att betala skatt och ge tillbaka till samhället som spenderat så mycket pengar på honom. Mm, en minst sagt tvistad vändning från första filmens befriande fuck-it-all inställning. Men den här filmen är en knyt-ihop-film och alla lösa trådar fångas in och samlas. Man vill ju ha lite svar och plåster på såren så man kan sova gott om natten, men det går inte att komma ifrån att den här filmen är mest ointressant. De bästa delarna är fortfarande de när Kenta är med och garvar och spelar progglåtar på gitarren. Patric var en skönare unge när han var liten och Jajjes dotter får man absolut inget grepp om. Men filmen är sevärd, såklart, ändå för man kan inte bara se 2 filmer i en trilogi utan man måste se vad som händer. Men det gör inget om du är lite seg och trött när du ser ”Det sociala arvet”, för du missar inte så mycket i alla fall, även om du råkar blunda i några minuter. Dessutom är Patrics kompis, den äkta
yuppiegrabben med orange solariebränna, vit tajt t-tröja med guldkedja hängande över och röd sportbil med tidstypisk klädsel, något som gör filmen sevärd på en helt annan nivå, om man inte bara gillar att se misär i vanlig bemärkelse. Han fick i alla fall mig att vakna till ur min trötthetsdvala och le.

Att tänka på: Tycker man sig inte ha sett Kenta på de flesta av Stockholms alkoholist-hangouts, typ många parkbänkar och sånt? Håll ögonen öppna för liveframträdanden...


Titel: Quadrophenia (1979)
Regi: Frank Roddam

Otroligt skön skildring av mods och London runt 1965! Huvudhandlingen rör sig kring Jimmy, en fint klippt grabb med skräddarsydda kostymer, grön parkas och desillusionerad verklighetsuppfattning. Han arbetar på postavdelningen på ett företag med en massa uppblåsta direktörer och behandlas respektlöst av vuxna i största allmänhet. Han trivs bara hos kompisarna och när han kan knapra tabletter, cruisa på scootern och vädra
den gemensamma avskyn för rockers. Jimmy gillar en tjej som heter Steph, men hon är lite avig för hon verkar gå med alla som tittar på henne och dessutom förstår hon inte vilken bra fast knepig kille Jimmy är och går över till hans kompisar istället. En rolig scen är när Jimmy ligger i badet och hör att någon börjar sjunga på andra sidan väggen, på en typiskt rockig låt och Jimmy freakar och börjar överrösta med en låt som inte är lika rockig. Det är kul. Annars är det miljöer, London och tidsepoken som gör den här filmen.

Storyn är om inte obefintlig så väldigt diffus och det underlättar inte direkt att titta på filmen på import. Var tionde ord gick fram utan problem, men en bit in i filmen gav jag upp och koncentrerade mig
på bilderna istället. Vilket enligt många, som sett den och undrat vad dealen är med handlingen egentligen, var ett smart drag och dessutom var det ganska trevligt på ett ”jag-har-inte-lärt-mig-engelska-än-men-jag-ska-minsann-vara-med-och-se-filmen-ändå”-sätt. Det är multipla slagsmålsscener och därför tyckte många konservativa
kritiker att filmen var våldsam och osmaklig och opassande för folk mest, när den kom ut, men idag tycker man att den är mer snäll. Och om man vill se en modsfilm i ordets rätta bemärkelse så är detta videobandet att rekommendera. Och sen är det schyst soundtrack såklart. Som en bonus.

Att tänka på: Tja, kolla inte på en import-version.

Titel: Blowup (1966)
Regi:
Michelangelo Antonioni
Fotografen Thomas jobbar med mode och bor i London. Han blir för det mesta jagad av wanna-be-modeller som inte vill något högre än att han ska fota dem och göra dem kända. Fast själv verkar han vara härdad och ointresserad av all yta och reducerar för det mesta människor till bilder. En dag är han ute och kör med sin fina bil och kommer till en park. Där fotar han lite och råkar ta bilder på ett par som hånglar. Tjejen heter Vanessa och blir ganska sur och kräver att få rullen. Fotografen gillar hennes stil och blir intresserad på ett helt annat sätt än han är van vid. Han ger henne fel rulle och börjar förstora bilder från den riktiga istället. När han förstorat bilden jättemycket ser han att det finns mer i bilden än bara paret och då befinner han sig plötsligt i ett litet mysterium. Som inte får någon lösning.
Om Quadrophenia var utan handling så är Blowup nästan värre. Fast den är hur tuff som helst och en måste-se-film bara för Swinging-London känslan. Det är lite psycho-musik, och lösryckta samtal och sånt, men det schysstaste är nästan när det är helt tyst. Filmtekniken är väldigt kool också. Det är ingen direkt modsfilm men epoken är densamma och därför kan man tänka sig få en annan vinkling av hur det var, liksom runt omkring och med andra människor.

Att tänka på: Om man blir paranoid av mysterier som inte får någon lösning och gärna vill ha mycket att reflektera över efter att ha sett en film, så kan man zappa förbi Blowup. Men då är man ganska dum, för alla filmer med surmulna fotografer som fotar svartvitt är värda att se.