|
 |
Det är kul
att titta på film. Det är kul att titta på
många filmer från samma tidsepok. Darling
fixade till en temahelg och kollade in vad kidsen gjorde
på 60-talet. |
 Titel:
Dom kallar oss mods (1969)
Regi: Stefan Jarl
Jan Lindkvist
”Dom kallar oss mods” är den första filmen
i en väldigt skön, viktig och otäck trilogi som
Stefan Jarl började göra mot slutet av sextiotalet.
Filmen är svartvit och följer Kenta och Stoffes liv,
som är 17, 18 år och mods och därför placerade
i samhällets utkant. Till en början ser man en väldig
frihet som strålar och gnistrar. Det är öl,
sommar och vänskapen verkar hur härlig som helst.
De sjunger ”Små knegare, små knegare är
lustiga att se” och dricker mjölk ur jättesnygga
trekantiga förpackningar på ett soligt Plattan. Sen
springer de omkring och träffar andra mods och hånglar
med söta 60-talssminkade flickor. Man kan säga att
de inte beter sig mycket annorlunda än dagens galna, fristäppta
studenter som freakar loss sista sommarlovet innan det så
kallade allvaret börjar. Det som tar udden av lyckan och
som får en att liksom inte kunna ignorera en knut man
får i magen är de inklipp där Kenta, Stoffe
och kompisarna berättar om sina familjer och om hur de
kommer ihåg att pappor och styvpappor brukat göra
alla möjliga, våldsamma saker medan alla andra var
nedsupna som de verkade vara vana vid att omgivningen var mest.
Det skimrande ungdomshoppet som brukar kunna urskiljas hos kids
in their late teens är helt frånvarande. Om man bara
skrapade lite på ytan kom den nytra pessimismen, som finns
hos folk som accepterat att de aldrig kommer att få ett
toppliv med schyst fru, trevlig hund och en sjusiffrig årslön,
fram. De levde för dagen i ett deliriskt rus men var övertygade
om att de inte hade mycket mer att se fram emot. Mot slutet
av filmen har det gått ett år och den glada stämningen
undanplockad. Kenta och Stoffe kastar mer besvikna än uppspelta
blickar och kommentarer mot varandra och allt ser liksom mer
nedgånget ut på ett dåligt sätt. Och
knuten i magen växer lite mer.
Att tänka på: Slutscenen är typisk
för en planerad serie och därför är det
bäst att se till att ha nästa del, ”Ett anständigt
liv”, precis bredvid videon så man kan kolla fortsättningen
direkt när man fyllt på skålar med popcorn
och sånt.
 Titel:
Ett anständigt liv (1979)
Regi: Stefan Jarl
Nästa film i trilogin är helt annorlunda än den
första. Eller, helt annorlunda i den bemärkelsen att
man får sina jobbiga farhågor från förra
filmen besannade. Alla ändå relativt levnadsglada
kids i första filmen har trampat djupt i knarkträsket
och den alienering från det socialt anpassade, som kändes
lite självvald i 1:an även fast den högst troligt
inte var det egentligen, är fulländad. Det hängs
mest på Plattan men av någon underlig anledning
är den rätt sköna sommarstämning som huserade
i ”Mods” försvunnen och istället är
det kallt och väldigt otrevligt, ungefär som Plattan
är mest. Vad som spär på den stämningen
är kanske att denna film är i färg istället
för svartvitt, vilket gör allt lite mer påtagligt
och dessutom lite fulare. De flesta skjuter heroin och tjejerna
måste ligga med äckliga gubbar för att tjäna
pengar till knark. Kenta och Stoffe är inte kompisar längre
och Kenta är ihop med Eva, som var Stoffes tjej i första
filmen. Alla ser ut som typ 40 fast de bara är 28 och fängelser
och sjukhus är med hela tiden. Både Kente, Stoffe
och Jajje (som också var med i första filmen) har
små barn som de inte hänger med så jättemycket,
för de hänger mest ute och dricker brännvin och
öl och lämnar barnen med mammorna. Vad som händer
som är rätt jobbigt i den här filmen är
att Stoffe dör av en överdos fast Kenta sa åt
honom att han inte borde fixa när de hade reunion och var
och bowlade. Kenta gick iväg när de inte kunde komma
överens om hur dåligt det var att ta heroin och när
Stoffe sen dog gick han iväg och fällde ett jättestort
träd.
Jag kan mest säga att det är en väldigt jobbig
grej att kolla på den här filmen, jobbigare än
den första för i den är de inte vuxna än
och dekadensen är bara att förvänta, fast man
kan inte vara helt säker. Nu är man säker och
man kan inte låta bli att rynka ögonbrynen och känna
någon olust någonstans i kroppen över att det
blev så. Fast man måste se filmen i alla fall! Det
är det viktigaste att komma ihåg, och att såna
här filmer borde ses av alla och borde vara mer en självklarhet
än att läsa om icke-engagerande historia i dammiga
skolböcker är något som alla måste förstå.
Att tänka på:
Man ska inte se den här filmen på kvällen om
man är trött och bakis och lite förkyld i största
allmänhet, för då kan man få jobbiga drömmar
hela natten och det är inte kul.
 Titel:
Det sociala arvet (1993)
Regi: Stefan Jarl
Den sista filmen i trilogin är mest fokuserad på
Kenta och Jajjes barn och vad som hänt med allt. Stoffes
son får inte vara med för filmen börjar med
ett elakt och desperat meddelande på Stefan Jarls telefonsvarare
från
Stoffes barns mamma, som tycker att S.J. är ungefär
det värsta avskummet på jorden om han inte låter
de resterande av Stoffes familj vara ifred. Och då gör
han det. Istället får man se Kentas son Patric mönstra
och prata om sin inriktning på ett Svensson-liv. Och Jajjes
dotter berättar om sitt liv och säger att hon inte
alls tänker följa i sin biologiska pappas alkoholist-fotspår.
Kenta och Eva är bara kompisar numera men flyttar i alla
fall till ett hus i Blekinge tillsammans, där de tänkte
öppna
pensionatet/skojaffären ”Crazy House”. Det går
inte bra alls och Kenta liftar till slut ensam tillbaka till
Jakobsberg och Stockholm. Det mest sjuka i filmen är när
Kenta sitter och snackar om att han tycker att det är skönt
att betala skatt och ge tillbaka till samhället som spenderat
så mycket pengar på honom. Mm, en minst sagt tvistad
vändning från första filmens befriande fuck-it-all
inställning. Men den här filmen är en knyt-ihop-film
och alla lösa trådar fångas in och samlas.
Man vill ju ha lite svar och plåster på såren
så man kan sova gott om natten, men det går inte
att komma ifrån att den här filmen är mest ointressant.
De bästa delarna är fortfarande de när Kenta
är med och garvar och spelar progglåtar på
gitarren. Patric var en skönare unge när han var liten
och Jajjes dotter får man absolut inget grepp om. Men
filmen är sevärd, såklart, ändå för
man kan inte bara se 2 filmer i en trilogi utan man måste
se vad som händer. Men det gör inget om du är
lite seg och trött när du ser ”Det sociala arvet”,
för du missar inte så mycket i alla fall, även
om du råkar blunda i några minuter. Dessutom är
Patrics kompis, den äkta
yuppiegrabben med orange solariebränna, vit tajt t-tröja
med guldkedja hängande över och röd sportbil
med tidstypisk klädsel, något som gör filmen
sevärd på en helt annan nivå, om man inte bara
gillar att se misär i vanlig bemärkelse. Han fick
i alla fall mig att vakna till ur min trötthetsdvala och
le.
Att tänka på:
Tycker man sig inte ha sett Kenta på de flesta av Stockholms
alkoholist-hangouts, typ många parkbänkar och sånt?
Håll ögonen öppna för liveframträdanden...
 Titel:
Quadrophenia (1979)
Regi: Frank Roddam
Otroligt skön skildring av mods och London runt 1965!
Huvudhandlingen rör sig kring Jimmy, en fint klippt grabb
med skräddarsydda kostymer, grön parkas och desillusionerad
verklighetsuppfattning. Han arbetar på postavdelningen
på ett företag med en massa uppblåsta direktörer
och behandlas respektlöst av vuxna i största allmänhet.
Han trivs bara hos kompisarna och när han kan knapra
tabletter, cruisa på scootern och vädra
den gemensamma avskyn för rockers. Jimmy gillar en tjej
som heter Steph, men hon är lite avig för hon verkar
gå med alla som tittar på henne och dessutom förstår
hon inte vilken bra fast knepig kille Jimmy är och går
över till hans kompisar istället. En rolig scen
är när Jimmy ligger i badet och hör att någon
börjar sjunga på andra sidan väggen, på
en typiskt rockig låt och Jimmy freakar och börjar
överrösta med en låt som inte är lika
rockig. Det är kul. Annars är det miljöer,
London och tidsepoken som gör den här filmen.
Storyn är om inte obefintlig så väldigt diffus
och det underlättar inte direkt att titta på filmen
på import. Var tionde ord gick fram utan problem, men
en bit in i filmen gav jag upp och koncentrerade mig
på bilderna istället. Vilket enligt många,
som sett den och undrat vad dealen är med handlingen
egentligen, var ett smart drag och dessutom var det ganska
trevligt på ett ”jag-har-inte-lärt-mig-engelska-än-men-jag-ska-minsann-vara-med-och-se-filmen-ändå”-sätt.
Det är multipla slagsmålsscener och därför
tyckte många konservativa
kritiker att filmen var våldsam och osmaklig och opassande
för folk mest, när den kom ut, men idag tycker man
att den är mer snäll. Och om man vill se en modsfilm
i ordets rätta bemärkelse så är detta
videobandet att rekommendera. Och sen är det schyst soundtrack
såklart. Som en bonus.
Att tänka på:
Tja, kolla inte på en import-version.
 Titel:
Blowup (1966)
Regi: Michelangelo
Antonioni
Fotografen Thomas jobbar med mode och bor
i London. Han blir för det mesta jagad av wanna-be-modeller
som inte vill något högre än att han ska fota
dem och göra dem kända. Fast själv verkar han
vara härdad och ointresserad av all yta och reducerar
för det mesta människor till bilder. En dag är
han ute och kör med sin fina bil och kommer till en park.
Där fotar han lite och råkar ta bilder på
ett par som hånglar. Tjejen heter Vanessa och blir ganska
sur och kräver att få rullen. Fotografen gillar
hennes stil och blir intresserad på ett helt annat sätt
än han är van vid. Han ger henne fel rulle och börjar
förstora bilder från den riktiga istället.
När han förstorat bilden jättemycket ser han
att det finns mer i bilden än bara paret och då
befinner han sig plötsligt i ett litet mysterium. Som
inte får någon lösning.
Om Quadrophenia var utan handling så är Blowup
nästan värre. Fast den är hur tuff som helst
och en måste-se-film bara för Swinging-London känslan.
Det är lite psycho-musik, och lösryckta samtal och
sånt, men det schysstaste är nästan när
det är helt tyst. Filmtekniken är väldigt kool
också. Det är ingen direkt modsfilm men epoken
är densamma och därför kan man tänka sig
få en annan vinkling av hur det var, liksom runt omkring
och med andra människor.
Att tänka på:
Om man blir paranoid av mysterier som inte får någon
lösning och gärna vill ha mycket att reflektera
över efter att ha sett en film, så kan man zappa
förbi Blowup. Men då är man ganska dum, för
alla filmer med surmulna fotografer som fotar svartvitt är
värda att se.
|
