(serier) (drrling50/01)


> text: Elin Unnes

 

 

Chynnas topp tie bästa skivor:
(Ouch! Det var inte lätt…)
1. The Beatles - A Hard Day's Night
2. Ramones - Ramones
3. New Order - Substance
4. Depeche Mode - Black Celebration
5. The Cure - Head On The Door
6. The Stone Roses - The Stone Roses
7. The Zombies - The Zombies
8. The Who - The Who Sings My Generation
9. Blur - Parklife
10. Dead Milkmen - Big Lizard In My Backyard

Bonus: The Beatles - Yellow Submarine (Min första skiva!)
Adam Ant - Fr iend Or Foe

 

Tack till: Jaaan!

 

 

 



Chynna Clugston-Major är, enligt henne själv, barn till två galningar som verkar ha fått skaffa barn mest som något konstigt skämt mellan gudarna. Eller för att vara taskiga mot henne själv för något hon gjort i ett tidigare liv. Hon i bor San Diego och tecknar serien Blue Monday, som handlar om den tonåriga modetten Blue. Blue spenderar sina dagar med att hänga med sin galna irländska kompis, avguda Adam Ant och New Order, och tänka ut djävulska planer för att komma åt deras två pojknemesiser. Serien handlar nästan bara om saker som man kommer på att man borde gjort när man var 16, och saker man önskar att man låtit bli, med korta avbrott för illustrationer av hur Chynna försöker blidka sin redaktör. Men hur är det egentligen att älska England när man bor i USA? Blir det inte väldigt konstigt att gilla ett litet regnigt land utan skog när man kommer från ett stort, delvis soligt, ’Buy American’-land?

Hur är det att älska England när man är amerikan, ni har ju hela den där ’Världens bästa land’- grejen?
– Jag diggar faktiskt båda för deras speciella egenskaper. Storbritannien för musiken, humorn, litteraturen och, ja, deras mat. Särskilt dryckerna… likaväl som modet och arkitekturen. Och förutom fransmännen är de förmodligen det snorkigaste folket på planeten, men jag tycker bara att det är underhållande eftersom jag själv är snorkig. USA gillar jag, underligt nog, för bland annat för geografin. Man kan ha vilket väder eller vilken typ av terräng du vill bara genom att ta sig några mil åt ett visst håll. Plus att vi har Kalifornien, komplett med fantastiska San Francisco och San Diego. Jag är rätt stolt över vår historia dessutom, jag älskar det faktum att vi dängde engelsmännen ordentligt under revolutionen, men ändå var tighta allierade under världskrigen och sparkade arschle tillsammans. Eller, det var väl mest i andra världskriget, med tanke på hur lång tid det tog oss att dyka upp i första. USA har också en massa bra musik, och fantastiska artister inom alla medium. Inte ett dåligt ställe alls i min bok.

Finns det många av er?
- Av oss anglofiler? Tydligen! Med tanke på hur bra det går för allt brittiskt här (jag menar inte musikindustrin, men alla andra saker), så ja.

När upptäckte du din anglofili?
– Nånstans kring fjorton år. Jag insåg inte att alla band som jag lyssnade på var engelska eller irländska, för de låter som oss när de sjunger. Jag lästa aldrig riktigt på om ett bands historia förrän vid den åldern, och då insåg jag långsamt att alla de sound jag gillade var deras, med undantag av band som The Cramps och The Dead Milkmen. Jag såg också på mycket brittisk tv och läste mycket brittisk litteratur, och förstod att det fanns ett mönster.

Vad tyckte din föräldrar om det?
- Tja, jag fick det från dem. Min pappa särskilt, som var väldigt, väldigt inne på den typen av saker.

Har du några brittiska vänner?
– Ja, ett par. De är alla bisarra, men gömmer det väl!

Går du på northern soul all-niters?
- Om de fanns i San Diego, så skulle jag vara där. Jag brukar hamna på klubben med 60-tals musik som de har en gång i månaden, de spelar Northern Soul och sånt. Och så går jag på vilken som helst garage/mod/etcetera-konsert som kommer till stan.

Lyssnar alla på amerikanska high schools på Britney Spears?
– Bara de som är idioter… alltså om det är allt de lyssnar på. Det händer fortfarande att jag ser coola studenter med Dead Kennedys t-shirtar, så jag vet att alla amerikanska barn inte är programmerade av TRL.

Var du modette när du gick i skolan?
- Nä, jag var en korsning mellan 80-tals alterna-kid och punkare. Sen blev jag rudegirl, sen modette.

Tycker folk att du är tuff eller ett freak?
- Det beror nog på min omgivning, och på hur jag väljer att klä mig just den dan. Det är sällan som jag blir hojtad freak åt längre, så kanske har jag haft tur och korsat över in till Hipville. Eller så har jag bara fått lite dålig hörsel. Förmodligen det senare. Jag vet faktiskt inte hur folk ärligt ser på mig, förutom mina vänner som verkar uppskatta min smak, men det är väl så det är, eller hur?

Har du några metoder för att hålla din redaktör glad?
- Inte egentligen, jag lever för att irritera honom.

Vad är det bästa med att ha ett tecknat alter ego? Eller förresten, är du och Blue släkt?
– Hon är definitivt en stor del av mig… Jag gillar bara att jag kan få henne att se så ace ut som jag vill, inte en finne i närheten, och att hon kan dänga sina dumma kompisar i huvet om jag vill det, utan att bli dängd tillbaka som jag skulle ha blivit i realtime. Total kontroll där.

Hur ser du ut när du är uppsnofsad?
- Bara som en kopparrödhårig tjej, för det mesta. Fast jag har färgat håret mörkbrunt till Halloween… men jag känner mig inte som mig själv med den färgen. Vad det gäller kläder så gillar jag att ha en riktigt snygg kappa och knästrumpor som standardgrejer, resten måste bara se bra ut med dem!

Vem skulle du vilja vara fast på en öde ö med, New Order eller Adam Ant?
– Alltså, hela bandet New Order? Jag tror att det vore mer praktiskt, men rent personmässigt så skulle jag föredra Adam, för allt han gör, gör han bra. He he. Eller det är vad jag hört i alla fall.

Blue Monday ges ut på Oni Press, du kan läsa mer på http://www.onipress.com/bluemonday/ och ibland, när de får in den, hos Bordertown i Stockholm (eller på http://www.bordertown.nu