![]() ![]() Bläddra bakåt: |
Torsdag, 17 april 1997 Det här med att bli uppraggad, det är så konstigt. Just det att man träffar någon som man ska berätta om sig själv för, man märker att det inte funkar mellan oss, man träffar en ny och drar samma historia igen. Alla frågar alltid samma frågor och numera har man nästintill inövade svar. Det är ju lustigt det där med att man luras så mycket med att bara säga rätt saker. Bara genom ord kan man framstå som en otroligt, fin människa som vem som helst skulle göra vad som helst för att vara med. Speciellt enkelt är det att lura någon som redan gillar en lite eftersom orden lurar den som vill. Det är inte speciellt snällt, jag vet, men vem har lust att vara snäll. Dessutom förstör man ju bara för sig själv genom att luras eftersom sanningen alltid kommer fram förr eller senare trots att man inte vill det. Det går inte att luras i all evighet. Man kan inte ens lura sig själv hur länge som helst. Man är alltid vad man är och ingenting kan ändra på det, ingen ska få ändra på det. Med mitt X försökte jag ändra mig, jag köpte kläder jag visste han gillade, jag lyssnade på musik jag visste han gillade, jag försökte gilla mat jag visste han gillade, jag försökte tycka saker som jag visste att han gillade. Det ska aldrig få bli så igen, jag har ingen lust att ändra mig igen, jag gillar faktiskt mig som jag är nu (sån som jag alltid har varit men försökt dölja) och jag tycker om att stå för mina korkade åsikter, har jag sagt nåt så menar jag det antagligen. Det är såklart tills nån har mycket bättre argument än mig och på så sätt överbevisar mig om att jag har fel. Men då ska man ändra sig, det är bara äckliga, jobbiga besserwissrar som inte kan erkänna att de har fel, de kan inte erkänna att jo, på det sättet kanske du har rätt, de säger bara, jag fattar inte hur du kan säga så, du vet ju att jag har rätt egentligen. Jag hatar sånt. För övrigt är det inte speciellt kul att inte dricka. Var ute med Linda och Erik. Jessica skulle också ha varit med men hon fick nåt anfall av att-jag-måste-vara-hemma-symptom. Erik och Linda var jättefulla och jag gick och drog ner stämningen kändes det som. Kände mig så extremt tråkig och så ska det inte få vara.
|