 |
Åldern
är en menlös siffra som berättar hur lång
tid du har kvar tills du dör. |
Det börjar
när man är liten.
Man ska ha fest. När man är 7 är bara en sån
sak helt traumatisk i sig själv. Ska någon komma,
ska rätt någon komma, kommer alla att vara på
bra humör? Det är som i filmer om Frankrike för
länge sen, hela ens sociala liv kan stå och falla
med ett misslyckat party. Så har ens föräldrar
fixat mat och läsk och man tar på sig konstiga
kläder som man inte brukar ha på sig och som man
inte får smutsa ner. Födelsedagsgästerna anländer
och ens ofarliga hem förvandlas till den lilla ön
i flugornas herre.
Kanske är det
hela grejen med stora samlingar av människor
som träffas för att hylla en, fast man inte ens
är säker på att de gillar en. På jularna
har man ju åtminstone safeat upp med Jesus som trumfkort.
Är man död vågar ingen snacka skit om en liksom.
Allt känns åtminstone fel när man är
liten och fyller år. Och så får man alltid
strumpor fast man egentligen ville ha lego. Så hela
födelsedagen blir som en enda stor aversionsterapisession
men en massa andra barn som kräks för att de ätit
för mycket tårta.
Men sen blir man
lite äldre och tänker att här ska
bestämmas själv. Nu är jag inte beroende av
föräldrar och jag har insett att det sociala nätet
i lågstadiet byggde på skräck. Men då
upptäcker man andra grejer. Att man är helt kuppad
av samhället till exempel. Och plötsligen verkar
det som om de flesta saker i ens liv händer för
att uppmuntra en att shoppa en massa skräp. Födelsedagar
inkluderat och helt plötsligt förlorar allt sin
vurm. Och det är ju jättejobbigt. Födelsedagar
är inte alls kul, eller okej, de kan vara kul om man
får en massa uppmärksamhet. Men det är ju
sällan man får rätt sorts uppmärksamhet
av de människor man vill få det av. Oftast blir
man ju bara utstirrad och får en massa människor
att le utan anledning, eller så beter sig folk skumt
omkring en som om ”man inte ska förvänta sig
något” eller ”tro att man är något”
bara för att man fyller år.
Förmodligen
tänker folk inte alls så, men är
man paranoid är det lätt att falla in i de tankegångarna.
Efter att man kommit på de negativa aspekterna med att
fylla år kommer man bara på fler och fler. Och
det är nästan svårare att fylla år när
man är vuxen än när man är barn. När
man var barn kunde man åtminstone leka piratdrottning
och ha sitt kalas utomhus om man tyckte att det var jobbigt
att ha det hemma. Men när man är vuxen och ska fylla
år tänker man bara på att födelsedagar
är en nedräkning tills man dör. Mellan 21 och
25-års ålder är kroppen på sin fysiska
peak och efter det går det bara utför. Cellerna
saktar ner och helt plötsligt står man framför
spegeln och ska fylla 23 och ”va är inte det där
en liten rynka i pannan?” Och så blir allt jättejobbigt
och man vet helt plötsligt att livet bara är en
lång förruttnelseprocess som man dessutom ska hålla
räkning på. Och det är ju trist. Och tråkiga
saker vill man ju inte tänka på, så om man
kanske kunde jobba på att bli lite förvirrad så
kanske man glömmer vilken dag det är och vilken
dag man fyller år och hur lång tid det är
däremellan.
Egentligen vore
det bäst att inte alls hålla reda på
år och månader och sånt utan bara gå
efter årstider. Typ ”nu är det höst,
då ska vi äta pumpa och rotfrukter och lägga
på oss underhudsfett för att klara av vintern”.
Eller ”oj nu blev det vår, då är det
dags att vi sår saker i krukor i vårt kök
och byter till sneakers”. Mer tidspress än så
borde ingen ha. Eller okej, mer tidspress än så
borde ingen förutom vi tidsmisfits. Tidsmisfits får
köra efter egna regler för att klara av den ångest
som födelsedagar, nyårsaftnar och annan tidshets
innebär. Några säkra tips är:
1.
Ha ingen klocka, på sin höjd kan du använda
klockfunktionen på mobilen.
2.
När det börjar bli nyår, tänk globalt,
Kina firar ju inte nyår förrän långt
senare t.ex Så att vi firar 1 januari betyder egentligen
ingenting.
3.
När det blir dags för din födelsedag, låtsas
vara sjuk så att folk håller sig på avstånd.
4.
Res bort veckan du fyller år - du slipper alla psykande
siffror och meck hemma och så får du helt sjukt
skönt.
5.
Glöm all matte, alternativt bli ett mattesnille. Är
man helt sjukt lam på matte skiter man oftast i siffror
automatiskt, inklusive ålder. Är man ett mattesnille
blir oviktiga siffror som åldern oväsentliga.
6.
Hitta en annan stor händelse på födelsedagen
som alla kan gå upp i helt. Typ Kiribatis nationaldag,
Kvinnodagen eller nåt.
Men det viktigaste
av allt: säg aldrig att du inte firar födelsedagar
och inte vill göra något speciellt på din
födelsedag. Det tar människor automatiskt som ett
initiativ att göra ett supriseparty för dig. Horrorscenario!
Där går man helt loj och tror att man lyckats göra
sin födelsedag till en helt vanlig dag, och har man jobbar
riktigt ordentligt kanske man till och med glömt bort
den. Men så kommer man hem och vad väntar där!
JO: tiotusen kompisar, en tårta med ens ålder
inristad i något som liknar blod och en massa trasiga
serpentiner (som du sen kommer få städa upp). Toppen.
Det enda du kan göra i en sån situation är
att härda ut, käka upp din tårta och dricka
sjukt mycket sprit. Förmodligen får du hångla
också eftersom folk tycker att man ska bete sig snällt
mot den som fyller år. Det här är också
det enda positiva med att fylla år, så det kan
du utnyttja.
Annars anses det
dålig hyfs att lämna sitt eget födelsedagskalas
så det bör du som regel inte göra för
då kanske ingen vill vara kompis med dig längre.
Och om du vet, helt säkert, att folk kommer vilja fira
din födelsedag för att det är en viktig och
stor grej för dem, så är det oftast omöjligt
att få dem att låta bli. Det bästa man kan
göra i såna fall är att ta kontroll. Be (på
ett snyggt sätt) dem som vill fira dig om ni inte skulle
kunna äta på restaurang/gå ut och dansa/ha
videomaraton eller vadsomhelst som du annars tycker är
kul. På så sätt blir det inte så krystat
och är man på en restaurang brukar man oftast bli
bjuden (då kan man dricka mycket sprit) och så
slipper man den fåniga tårtan. Då brukar
det faktiskt bli ganska trevligt eftersom det blir mer som
en vanlig kväll och det tar bort fokus från dig.
Hur man ska hantera
presenter är ett annat problem. Om man kör
hardcore varianten - reser bort, drar ur telefonjacket etc
så brukar man oftast slippa paketen. Eller så
får man dem skickade med posten. Det funkar. Det jobbiga
är att få dåliga och dyra presenter och behöva
tacka för dem ansikte mot ansikte. Ofta syns det på
en att man hatar den och så blir presentgivaren ledsen
och förstår att den dyra presenten genast kommer
bli undanskuffad i en garderob. Eller så kanske man
är jätteglad bara för att någon har ansträngt
sig nog att slå in något åt en, men eftersom
hela situationen är så konstruerad så känns
alla reaktioner som om man tänkt ut dem och så
verkar det inte som man är glad på riktigt, och
så får man dåligt samvete för att man
inte lyckas matcha presenten med tacksamhet. Då blir
allt bara ett enda stort, läskigt problem. Så skriv
en önskelista och skicka till folk om de nu insisterar
på att köpa presenter till dig. Säg att du
inte vill ha något om det inte står på listan.
Folk uppskattar att de får något konkret att köpa
och så vet de att du inte kommer kräkas av avsky
när du öppnar paketet. Jobba samtidigt på
att lite diskret påpeka att du inte är intresserad
av att fira och att du önskar att få vara ifred
nästa år. Visa att du är ointresserad, det
brukar funka, annars funkar det alltid att bli goth. Då
tror alla att du blivit tokig och glömmer genast bort
saker som födelsedagar.
Ett annat dilemma
är att eftersom födelsedagar är så oviktigt
för en så tänker man inte på när
andra människor fyller år. Varpå de blir
helt sårade när man inte kommer ihåg att
köpa grejer och säga grattis. Men om de känner
dig på riktigt så vet de ju att det beror på
att du själv inte vill fira. Så det brukar oftast
lösa sig av sig självt.
Varför man
har sån stark motsättning mot hela grejen
behöver inte bara bero på att man hade lama kalas
som barn, Elin fick ändå en hel del fina presenter
och Therese kommer till exempel bara ihåg bra saker
med sina födelsedagar. Så det kanske mest är
grejen med traditioner som man inte gillar. Och att man bara
ska fortsätta att göra precis som sina föräldrar
och far- och morföräldrar, och Göran Persson
och precis alla andra i hela världen för alltid,
alltid amen. Man vill inte sjunga en fånig sång
bara för att man ska göra det. Man vill heller inte
äta en gräddtårta bara för att man ska
göra det heller. Men så gör man det ändå
för annars tycker alla att man är en glädjedödare
som sabbar festen, och så känner man sig som en
rutten sell-out som inte gör som man själv vill.
Och om man själv inte vill fira sin födelsedag eller
bli sjungen för, så tror alla att man har fånig
åldersnoja och håller på och fjollar sig,
när man i själva
verket bara vill bryta en tradition
som man inte trivs med. Det är typ förbjudet! Fast
det som är det riktiga problemet är att man hade
älskat födelsedagar om den som fyllde år fick
själv, helt oberoende, bestämma vad den ville göra.
Då hade man firat flera födelsedagar i bollhav,
några på museum och kanske en annan framför
tvn. Då hade det ju blivit ens egen födelsedag
som man själv bestämde över och inte någon
annans påfund. Kan vi inte bara skita i födelsedagarnas
shoppinghets och tråkiga motherfucking norm? Reclaima
din födelsedag nu!
|
