|
 |
Sanningsjägare
finns överallt och är ett släkte för
sig. |
Vetenskapsmän
säger att de har
hittat den och håller fast vid det tills det dyker upp
skarpare vetenskapsmän och säger att de andra har
ljugit hela tiden och presenterar en ny sanning. Religiösa
ledare säger att den livsfilosofi de representerar är
den enda och riktiga. På tv finns de överallt och
lyckas djävligt bra på att avslöja hur det
verkligen går till därute. Det är skönt
att de finns, för man ser dem så sällan i
verkligheten, de där människorna som är nyfikna
och vågar ifrågasätta saker som alla tar
för givet. Som har bestämt sig för att man
bara kan förstå sig på saker som man kan
se och som tror att: ”Vi tänker alltså finns
vi” är den enda sanningen. Men är det så?
Efter att ha sett
”Matrix” började en helt ny generation
tvivla på allt som vi lärt oss. Allt vi trodde
var sant kanske inte var det trots allt? Neo fick oss
att bli paranoida och ifrågasätta oss själva
och hela världen. Vad är det egentligen som finns?
Vi började läsa filosofi och tänkte: Det jag
ser, ser en annan person på ett helt annat sätt.
Det blev väldigt uppenbart att allt man gör och
säger uppfattas på ett helt annat sätt för
någon annan. Allt beror på referenser, liv och
förmåga att förstå andras tankegångar.
Neo öppnade våra ögon. Neo kallas i vissa
kretsar för frälsare. Men varför? Jerker
Peterson vet det mesta om film, så jag frågade
honom vilken betydelse Matrix haft för folk och varför
folk är besatta av filmen:
- Därför
att det är en snyggt gjord actionfilm som för ovanlighetens
skull uppmanar till närläsning och analys eftersom
den är väldigt rik på referenser i story och
detaljer till religion, filosofi och så vidare. Såna
filmer dyker inte upp så inte ofta, den enda jämförbara
jag kommer på nu är väl Blade Runner och mindre
kända saker som ”Ghost in the shell” och Cronenbergs
”eXistenZ”.
Är ”Matrix”
närmare sanningen än ”Ghost in a shell!”?
- Vet
inte men de är väl ungefär på samma linje.
Hollywood var som vanligt ett steg före och visste precis
vad folk längtade efter. En uppdaterad religion som vi
kids kan relatera till. Som inte handlar om en person som
förbjuder en att göra sköna saker. Men Hollywood
visste antagligen precis vad de skulle göra efter att
ha utvärderat varför ”Arkiv X” och Fox
Mulder var så populära. Den största anledningen
till att man gillar Foxy Fox (efter att ha sorterat bort att
han är som en robot, att han kollar på porrfilm
och att han är totalt asexuell) är att han tar ansvar
för att det finns en sanning därute. När de
andra, (läs Scully) är lite ambivalent halvintresserade
av religion, vetenskap och sanningar försöker Mulder
verkligen ta reda på vad som finns därute. Han
VILL tro.
En svensk variant
av Fox Mulder har vi i palmespanaren Lars Krantz.
Han har en hemsida http://home.pi.se/krantz
som innehåller alla typer av avslöjanden. Han är
en outtröttlig sanningssökare.
Är det en viss
sorts människor som letar efter sanningen?
- Det
tror jag inte.
Hur kommer det sig
att man börjar leta efter sanningen?
- Det
vet jag inte. Nyfikenhet kanske.
Finns det bra och
dåliga sanningar?
–
Sanningen att Lisbet Palme dödade Olof Palme
är en dålig sanning för Lisbet men en bra
sanning för svenska folket, eftersom hela rättsapparaten
har pajat på grund av lögnen.
Vem är det
som avgör vad som är sant?
- Det
är jag. Skärpning.
Har man bestämt
sig för en viss sanning innan man börjar leta, något
man hoppas på. Och kan man isåfall vara ärlig
och erkänna att man har fel när man upptäcker
det?
- Man
ska akta sig noga för att bestämma sig för
en sanning innan man börjar leta. Jag har måst
ändra uppfattningen många gånger, och jag
vet inte om jag är framme vid en hållbar sanning
än, när det gäller mordet på Olof Palme.
Man måste dela upp frågan. Till exempel: Blev
han skjuten? Det vågar jag i dag säga är sant,
men från början måste jag tvivla även
på det. Blev han skjuten i ryggen eller i bröstet?
I dag anser jag det är bevisat att han blev skjuten i
ryggen. Blev Lisbet Palme beskjuten? I dag tvekar jag inte
att säga att det är sant att Lisbet Palme inte blev
beskjuten. Det är osant att hon fick ett ärr på
ryggen, men det dröjde länge innan jag kom fram
till den osanningen. Jag är fortfarande osäker på
när ”attentatet” planlades, men jag tänker
fortsätta att söka den sanningen så länge
jag lever. Jag är 75 år. Där fick du svar
på din sista fråga av bara farten.
Det är lustigt
att sanningsjägare är så misstänksamma
och i vissa fall till och med ifrågasätter rena
bevis. Det blir som en motsättning i sig och gör
livet surt även för den som letar efter sanning.
För de som ifrågasätter blir inte nöjda
förrän de hittar något som de verkligen kan
hålla fast vid. Det är därför man tror
att så många riktigt duktiga journalister är
sanningsjägare; Folke Rydén, Carmilla Floyd,
Noam Chomsky och Nina Björk är alla extremt
trovärdiga, nästan så att man nästan
inte vågar lyssna på det de rapporterar för
att det kan vara så obehagligt.
Likadant kan det
vara med artister eller band. Vissa band känns
mer äkta än andra, det beror inte på vilka
som är med i bandet eller hur de blev ett band utan att
man tror på det de säger. Darlingen Marit Bergman
är ett band själv, så jag tänkte att
hon kanske visste hur man vet att ett band är äkta:
–
Det vet man inte!
Varför TROR
man att vissa band talar mer sanning än andra då?
–
Hmm, alltså när man spelar själv, kan man
ju ibland mena saker for real och ibland inte, fast det är
samma låt man spelar. Men varför man tror det är
väl för att antingen är det så att den
som framför en grej verkligen brinner för det just
då eller så är man helt enkelt så djävla
proffsig att man får folk att tro att man menar det.
Ibland är det ju jättesvårt att veta. ”Its
not right but its ok” till exempel.
Band som har en
egen ideologi, som Looptroop, måste det vara extremt
lätt för. De kan ju hitta på vad som helst
och bara säga att det är sant?
–
Ja och sen om 10 år när de ska återförenas
och spela samma låtar så kanske de inte alls tror
på det de gör och då blir det ju inte så
äkta. Sen tänker jag på en del grejer som
jag har gjort tidigare som jag VET att det var råmycket
känsla och äkthet i, men det låter inte alls
som det när jag lyssnar på det nu. Och annat som
till exempel vår ”discharged”singel, den var
ett beställningsjobb, men det låter verkligen som
jag vill ha ihjäl någon när jag sjunger den.
Det är som
i ”Matrix”, allt man ser och hör
är bara en kuliss, egentligen är alla lurade. Vem
vill gå omkring och bli utnyttjad? Jag tackar ja till
det röda pillret.
|
