(sanning) (drrling48/01)


> text: Marie Birde

 

 

 



Sanningsjägare finns överallt och är ett släkte för sig.

Vetenskapsmän säger att de har hittat den och håller fast vid det tills det dyker upp skarpare vetenskapsmän och säger att de andra har ljugit hela tiden och presenterar en ny sanning. Religiösa ledare säger att den livsfilosofi de representerar är den enda och riktiga. På tv finns de överallt och lyckas djävligt bra på att avslöja hur det verkligen går till därute. Det är skönt att de finns, för man ser dem så sällan i verkligheten, de där människorna som är nyfikna och vågar ifrågasätta saker som alla tar för givet. Som har bestämt sig för att man bara kan förstå sig på saker som man kan se och som tror att: ”Vi tänker alltså finns vi” är den enda sanningen. Men är det så?

Efter att ha sett ”Matrix” började en helt ny generation tvivla på allt som vi lärt oss. Allt vi trodde var sant kanske inte var det trots allt? Neo fick oss att bli paranoida och ifrågasätta oss själva och hela världen. Vad är det egentligen som finns? Vi började läsa filosofi och tänkte: Det jag ser, ser en annan person på ett helt annat sätt. Det blev väldigt uppenbart att allt man gör och säger uppfattas på ett helt annat sätt för någon annan. Allt beror på referenser, liv och förmåga att förstå andras tankegångar. Neo öppnade våra ögon. Neo kallas i vissa kretsar för frälsare. Men varför? Jerker Peterson vet det mesta om film, så jag frågade honom vilken betydelse Matrix haft för folk och varför folk är besatta av filmen:
- Därför att det är en snyggt gjord actionfilm som för ovanlighetens skull uppmanar till närläsning och analys eftersom den är väldigt rik på referenser i story och detaljer till religion, filosofi och så vidare. Såna filmer dyker inte upp så inte ofta, den enda jämförbara jag kommer på nu är väl Blade Runner och mindre kända saker som ”Ghost in the shell” och Cronenbergs ”eXistenZ”.

Är ”Matrix” närmare sanningen än ”Ghost in a shell!”?
- Vet inte men de är väl ungefär på samma linje.
Hollywood var som vanligt ett steg före och visste precis vad folk längtade efter. En uppdaterad religion som vi kids kan relatera till. Som inte handlar om en person som förbjuder en att göra sköna saker. Men Hollywood visste antagligen precis vad de skulle göra efter att ha utvärderat varför ”Arkiv X” och Fox Mulder var så populära. Den största anledningen till att man gillar Foxy Fox (efter att ha sorterat bort att han är som en robot, att han kollar på porrfilm och att han är totalt asexuell) är att han tar ansvar för att det finns en sanning därute. När de andra, (läs Scully) är lite ambivalent halvintresserade av religion, vetenskap och sanningar försöker Mulder verkligen ta reda på vad som finns därute. Han VILL tro.

En svensk variant av Fox Mulder har vi i palmespanaren Lars Krantz. Han har en hemsida http://home.pi.se/krantz som innehåller alla typer av avslöjanden. Han är en outtröttlig sanningssökare.

Är det en viss sorts människor som letar efter sanningen?
- Det tror jag inte.

Hur kommer det sig att man börjar leta efter sanningen?
- Det vet jag inte. Nyfikenhet kanske.

Finns det bra och dåliga sanningar?
– Sanningen att Lisbet Palme dödade Olof Palme är en dålig sanning för Lisbet men en bra sanning för svenska folket, eftersom hela rättsapparaten har pajat på grund av lögnen.

Vem är det som avgör vad som är sant?
- Det är jag. Skärpning.

Har man bestämt sig för en viss sanning innan man börjar leta, något man hoppas på. Och kan man isåfall vara ärlig och erkänna att man har fel när man upptäcker det?
- Man ska akta sig noga för att bestämma sig för en sanning innan man börjar leta. Jag har måst ändra uppfattningen många gånger, och jag vet inte om jag är framme vid en hållbar sanning än, när det gäller mordet på Olof Palme. Man måste dela upp frågan. Till exempel: Blev han skjuten? Det vågar jag i dag säga är sant, men från början måste jag tvivla även på det. Blev han skjuten i ryggen eller i bröstet? I dag anser jag det är bevisat att han blev skjuten i ryggen. Blev Lisbet Palme beskjuten? I dag tvekar jag inte att säga att det är sant att Lisbet Palme inte blev beskjuten. Det är osant att hon fick ett ärr på ryggen, men det dröjde länge innan jag kom fram till den osanningen. Jag är fortfarande osäker på när ”attentatet” planlades, men jag tänker fortsätta att söka den sanningen så länge jag lever. Jag är 75 år. Där fick du svar på din sista fråga av bara farten.

Det är lustigt att sanningsjägare är så misstänksamma och i vissa fall till och med ifrågasätter rena bevis. Det blir som en motsättning i sig och gör livet surt även för den som letar efter sanning. För de som ifrågasätter blir inte nöjda förrän de hittar något som de verkligen kan hålla fast vid. Det är därför man tror att så många riktigt duktiga journalister är sanningsjägare; Folke Rydén, Carmilla Floyd, Noam Chomsky och Nina Björk är alla extremt trovärdiga, nästan så att man nästan inte vågar lyssna på det de rapporterar för att det kan vara så obehagligt.

Likadant kan det vara med artister eller band. Vissa band känns mer äkta än andra, det beror inte på vilka som är med i bandet eller hur de blev ett band utan att man tror på det de säger. Darlingen Marit Bergman är ett band själv, så jag tänkte att hon kanske visste hur man vet att ett band är äkta:
– Det vet man inte!

Varför TROR man att vissa band talar mer sanning än andra då?
– Hmm, alltså när man spelar själv, kan man ju ibland mena saker for real och ibland inte, fast det är samma låt man spelar. Men varför man tror det är väl för att antingen är det så att den som framför en grej verkligen brinner för det just då eller så är man helt enkelt så djävla proffsig att man får folk att tro att man menar det. Ibland är det ju jättesvårt att veta. ”Its not right but its ok” till exempel.

Band som har en egen ideologi, som Looptroop, måste det vara extremt lätt för. De kan ju hitta på vad som helst och bara säga att det är sant?
– Ja och sen om 10 år när de ska återförenas och spela samma låtar så kanske de inte alls tror på det de gör och då blir det ju inte så äkta. Sen tänker jag på en del grejer som jag har gjort tidigare som jag VET att det var råmycket känsla och äkthet i, men det låter inte alls som det när jag lyssnar på det nu. Och annat som till exempel vår ”discharged”singel, den var ett beställningsjobb, men det låter verkligen som jag vill ha ihjäl någon när jag sjunger den.

Det är som i ”Matrix”, allt man ser och hör är bara en kuliss, egentligen är alla lurade. Vem vill gå omkring och bli utnyttjad? Jag tackar ja till det röda pillret.



Eller vad säger du?

Namn:

Email:

Kommentar: