|
Det är skillnad
på att ljuga och
att bara förvanska sanningen lite. Skillnaden är att
lögner kan få jobbiga konsekvenser och om man blir
avslöjad kan man framstå som en person som det inte
går att lita på. Att förvanska sanningen en
aning, småljuga lite, är något som ingen behöver
ta illa vid sig av. Vad gör det om 100 år om jag
har sagt att jag är en centimeter längre än jag
är. Förhoppningsvis har man inget direkt behov av
varken stora eller små lögner när man är
en vuxen. Då ska man ha hajat att man är okej som
man är. Annorlunda var det när man var yngre och inte
riktigt visste hur man skulle bete sig här i livet. Det
där med konsekvenser av ens handlingar var något
som tog lite tid att greppa.
När jag var typ
tretton kändes det verkligen som att alla var
normala förutom jag. Det är absolut ingen originell
känsla, jag vet, men det var verkligen energikrävande
att känna så. Vad jag inte fattade då, men
som är uppenbart idag, är att folk överdrev eller
underdrev - en djävla massa för att framstå
i lite bättre dager. Inte bara för att ens fantasi
spunnit loss utan för att det också var ett sätt
att få kompisar. När Therese, som flyttade
runt en massa när hon var liten, började en ny klass
var det helt lätt att råka säga att hon ägde
en häst och från den sekunden var det ingen misstänksamhet
alls från de nya klasskompisarna. Alla ville leka med
henne.
De små vita
lögnerna som slank ur en då var inte direkt
skadliga för någon.
 Förutom
att det ibland kunde vara lite meckigt att hålla reda
på vad man sagt egentligen.
I skolan
var de små oskyldiga lögnerna en del av vardagen.
Det började med att man insåg att alla inte riktigt
hade samma förutsättningar. Några kom oftare
än andra i nya kläder och hade roliga skolgrejer,
typ fina pennskrin. Andra lärde sig läsa och skriva
snabbare än resten av klassen. De flesta insåg snabbt
hur man skulle vara för att bli populär, eller i alla
fall för att inte bli utanför. Man skulle vara rätt
normal, alltså klä sig lite tufft, vara snackig och
helst vara extra bra på något. Det kunde vara allt
ifrån att vara grym på fotboll, till att vara värsta
kartspecialisten, till att anses som klassens snyggo. Men var
man till exempel bara lite lagom bra på fotboll, okej
som back eller något, halvsnabb i räkning och läsning
och såg ut som vemsomhelst, då var man ju tvungen
att spetsa till bilden av sig själv en aning. Om inte annat,
för att ens eget liv skulle bli lite mer spännande.
Efter ett tag kunde man nästan inbilla sig att ens påhittade
egenskaper, talanger och upplevelser var sanna. Men det var
ju också bara en form av lek.
I tonåren accelerade
ljugandet. I mellanstadiet började paniken spridas
att man skulle bli den sista att få mens, vara sen med
att få bröst, sist att få hångla, eller
vara offret som aldrig någonsin skulle bli ihop med någon
kille. Jämförelsehetsen hade satt igång. Plötsligt
påstod sig hälften av ens tjejkompisar att de minsann
hade hånglat med den där namnlöse snygga killen
på landet, eller när de var på Mallis-semestern
med föräldrarna.
Det var inte bara
ljuget som växte, tjejerna gjorde det också
medan killstackarna förblev babys några år
till. Eftersom man som brud blev längre och mer vuxen började
man ju såklart väga mer. Och eftersom vi nu pratar
om en mellanstadietid under början av 90-talet, jämförde
man längd och vikt med den storlek man hade i sina korvskinns-Levis.
För det var Levis man skulle ha, helst ljusljusblåa.
Då jeansen var dyra hustlade en del med sina jeans och
klippte bort lapparna på sina urvuxna eller UFF-köpta
Levis‚ och sydde på dem på ett par billigare
jeans. En del bytte till och med lappar för att framstå
som mer gasellaktiga än de egentligen var.
I högstadiet
var paniken total om man ännu inte hade fått
mens eller tits. För att inte tala om hångelgrejen.
För att inte tala hysterien kring ihop-grejen och fylledebuten.
Och sen hade också sexhetsen kommit in i bilden. Ja herregud,
man kan bli nojig för mindre!
BH-storlekar
diskuterades ivrigt i gympans omklädningsrum och de som
hade bomber mörkade och sa en mindre storlek, och vi som
hade tiny-tiny, vi la på lite.
En skämmig
historia var när jag och en klasspolare var och provade
BH:s på den Stora Klädkedjan. Jag hade sagt att jag
fyllde ut en 75 B, vilket var rena rama bull. 70 A, var närmare
sanningen. Hon, kompisen, räckte in en enligt henne snygg
modell och jag vågade inte säga att den var för
stor, så jag köpte den. Där gick jag omkring
med två skvimpande tyglappar under tröjan istället
för att erkänna min rätta storlek. Så där
höll det på hela tiden. Folk sa att de tålde
mer sprit än de gjorde. Så istället för
att erkänna sina begränsningar, slutade kvällen
i diket eller på Maria Pol- kliniken. Enstaka personers
skryt om avancerade sexställningar gjorde resten skitstressade.
Istället för att bara ha lite cosy, försökte
folk sig på trix som kanske funkar i sexfilmer men inte
så bra i flick- eller pojkrummet.
I gymnasiet började
betygshetsen och det las på några extra
poäng hit och dit på proven. Ingen ville framstå
som misslyckad. Detta är något som många erkänner
glatt efter att man slutat skolan. Men när man väl
var uppe i myllret av smålögner, höll i alla
fall jag på att bli tokig av att gå och känna
mig misslyckad och freakig hela dagarna. Hur skulle jag kunna
veta att de flesta gick omkring och berättade halvsanningar,
precis som eh, jag själv gjorde?
|
