(musik) (drrling48/01)


> text: Elin Unnes

 

Ed Harcourts skiva heter Here be monster.

 

 

 

”Hej, jag är en rätt snygg emokille som spelar fin piano/gitarr-musik”. Så skulle Ed Harcourt kunna svarar i telefon. Men det gör han inte, han säger ”Hello?” precis som alla andra i England.

Han är en till sån där kille som det känns som om han sitter precis bredvid en och sjunger. Som Nick Drake eller Tim Hardin, fast inte riktigt så ledset och avskalat, killen är ju bara 22 liksom. Det ger ju inte särskilt bra försäljningsutsikter, men jag vet inte om det är jag som har blivit en liten farbror eller om det görs väldigt mycket bra stillsam musik nu, men när jag såg Ed spela piano och sjunga i Stockholm för ett tag sen stod jag precis som alla andra och nickade med huvudet, log åt skämten och smuttade på min öl. Och det var väldigt trevligt.

När du spelade i Stockholm...
- Såg du det?

Ja, det var jättebra. Men i slutet av spelningen sa du något i stil med ”Det här var den bästa spelningen. Nånsin!”. Och du kommer inte att såra mig, men var det verkligen sant?
- Ja. Fullkomligt. Annars hade jag inte sagt det. Det är det fortfarande om du förstår vad jag menar. Jag skulle gärna vilja göra det en gång till, för det verkade så vettigt, så naturligt. Att spela alla låtarna väldigt avskalat, det blev verkligen väldigt bra. Och jag gillar det, att bara bli lite full och spela mina låtar. Om man kan gör det så bevisar det att man har något att ge.

Hur många av låtarna är sanna?
- Jag antar att... Ursäkta, jag äter chips... ibland tror jag att gränsen mellan verklighet och fantasi suddas ut, men många av sångerna är väldigt personliga. Om mig och min flickvän och hur jag mår för tillfället. Eller så kanske en låt är som en metafor, jag skriver en historia som en surrealistisk berättelse, och det kommer att vara som att det jag känner kommer att visas genom berättelsen. Förstår du vad jag menar?

Visst, men blir inte folk arga om du skriver om dem?
- Jo, ibland. Jag skonar inte någon riktigt. Men jag har inte skrivit om mina vänner, och det jag skriver om min flickvän är... personligt, men jag skulle aldrig skriva något dåligt om henne, det är för det mesta heartbreaklåtar, eller sånger om hur fantastisk jag tycker att hon är.

Vilken är din favoritfärg?
- Hmm, det var svårt. Förmodligen rött.

Tar engelsmän så mycket droger som man tror?
- Ja. Men inte jag. Eller det beror på. Inte egentligen. Men många engelsmän som jag känner gör det. Mest i London. Jag tror att det är som ett personlighetssubstitut, de har egentligen ingen personlighet, så det ger dem en känsla av att vara en person. Och det hjälper dem att stila inför... kvinnor.

Har du någon favoritdrink?
- Ja. Just nu är det nog vodka. Bara vodka. Innan det var det whiskey. Jag tror att jag ska gå tillbaka till whiskey. Det och rött vin är det jag gillar. Rött vin gör mig sömnig men jag gillar det.

Ja verkligen, om man har rött vin på en fest...
- ...så slutar det med att alla ligger och sover hemma hos en.

Exakt. Vad skulle vara värst, att bli av med synen eller hörseln?
- Hörseln. Jag är så besatt av musik att om jag inte kunde lyssna på och göra musik skulle jag inte kunna leva. Om jag förlorade synen skulle jag åtminstone kunna göra musik. Det skulle suga, men jag skulle kunna vara den vite Stevie Wonder, eller Ray Charles.

Ja, men där har du ju ett fack att fylla!
- Hey, det kanske skulle göra att jag skulle sälja skivor!

Har du någonsin varit i slagsmål?
- Ja, men det var inte riktigt på riktigt. Jag blev slagen i ansiktet en gång bara. Men det gjorde inte så ont. Det var i Sverige faktiskt, i gamla stan, jag bodde där i tre år.

Gjorde du? Hur fick du lägenhet där?
- Åh, det fick jag inte, jag bodde med mina föräldrar. Min pappa är diplomat så vi bodde på brittiska ambassaden. Och en dag gick jag hemåt och fem kids kom fram till mig och tog min keps. Jag försökte få tillbaka den, och vi hamnade i slagsmål, och efter ett tag tog en av dem fram en kniv, så jag tänkte att jag nog borde dra mig därifrån. Men det var kul.

Gillar du att vara förälskad?
- Det är intressant för när man är kär så blir man helt förstörd. Man blir ett fullkomligt vrak. Och när man inte är kär så har man ingenting alls. Man är ensam. Man är fucked. Det är kört hur man än gör, det kommer alltid att vara en moment 22-situation. Det jag säger egentligen är ju
att livet bara är ett stort svart hål. Ett vakuum. Men, hey, oroa dig inte!

Vad ska man göra för att fylla hålet då?
- Jag har väl tur eftersom jag har någon som jag är kär i. Och så har jag hittat ett bra sätt att bli av med all skit som man samlar på sig. Att skriva låtar funkar liksom renande. Jag tror att det lika för alla som har mycket att bli av med.

Vem har den vackraste rösten i hela världen?
- Hmm. Död: Billie Holliday eller Ella Fitzgerald. Billie tror jag. Levande: Thom York. Han har en fantastisk röst, och jag vet inte någon som kan sjunga som honom.

Vad vill du att folk ska göra när dom lyssnar på din musik?
- Bara lyssna på orden och känna efter. När folk lyssnar på skivan så kommer det att vara vissa låtar som de kommer att gilla mer än andra, en del är väldigt direkta och andra är mer så att dom växer. Och när det är live så vill jag bara att folk ska bli medryckta av upplevelsen. Som i Stockholm, en av anledningarna till att det var det bästa giget var för att det var så otroligt tyst, det var fantastiskt. Jag blev så rörd. Det kändes som om jag verkligen fick en del människor att må bra den kvällen. Och det kändes så bra, det faktum att jag kan göra det, för ett år sen hade jag aldrig trott att jag skulle kunna det... För mig är det viktigt att alltid ta ett steg framåt, varje album måste vara... inte bättre kanske men absolut inte samma.

Det är ett ganska högt mål...
- Ja, vi får se. Men jag tror att jag kan göra det.