|
  Min
syster blev sjuk och allt jag kunde tänka på var
om det var mitt fel.
När jag hade
bott hemifrån i fyra år hände
något konstigt med min syster. Hon blev smalare och
smalare och det slutade aldrig. När vi åt tillsammans
med familjen tog hon väldigt lite mat med förklaringen
”jag åt hos en kompis” och skrapade i sig
lite ris och gurka. Kanske tre tuggor. Sen gick hon upp på
sitt rum. Jag fattade det inte då men hon mådde
verkligen dåligt. Sen, när jag och resten av min
familj visste att hon var sjuk och hade anorexia, fattade
jag inte heller. Jag visste men jag förstod inte. Jag
försökte ta itu med det på mitt sätt,
men jag tror aldrig jag tog itu med det alls nu när jag
tänker på det i efterhand.
När jag var
och åt middag hos mina föräldrar
och min syster åt jag jättejättemycket mat
så jag nästan fick ont i magen för att jag
på något sätt ville visa att ”hej, alla
flickor äter inte lite mat” och ”hej, flickor
ska ha rätt till att vara mätta och glada”.
Jag ville på mitt klumpiga sätt visa att man inte
behövde väga 50 kilo och se ut som en klonad supermodell
från Stureplan för att bli lycklig, framgångsrik,
populär, accepterad och ha dussintals av killar drällandes
vid ens fötter. Men det var det enda jag kunde få
mig själv att göra för henne. Jag kunde inte
prata med henne. Jag vågade inte eller orkade inte eller
kunde inte ta emot det som hon kanske skulle berätta
för mig. Jag ville nog mest blunda och vakna och så
skulle allt bli bra igen och hon skulle må bra och vara
frisk och tycka om sig själv och sin kropp. Och kroppen
är ju inte en bit lera som andra ska bestämma formen
på, det vet jag, men jag kunde för allt i världen
inte säga det här till henne. Jag blev bara tyst
och konstig och åt mycket. Förmodligen hjälpte
jag inte till ett endaste dugg och det blev inte bättre
när jag läste om anorexia i en tidning och det stod
att unga flickor med populära och utåtriktade äldre
syskon hade lättare att falla ner i en ond cirkel av
självförakt med anorexia som utgång.
Och det gjorde heller
inte min syster bättre av att jag tänkte på
hur jag betett mig mot henne tidigare. Vi har aldrig kommit
bra överens, det är 5 år mellan oss, och trots
att det kanske inte är så speciellt mycket, så
räckte det för att skapa en glipa mellan oss. Jag
har alltid varit den utåtriktade, den lättsamma,
den som kräver mycket uppmärksamhet och får
det. Min syster har alltid varit den inåtriktade, den
som vill vara ifred, den asociala, som blivit lämnad
ifred. Och vi har alltid bråkat, på vårt
sätt, om våra föräldrars kärlek.
Precis som alla andra syskon antar jag, men glipan mellan
oss var så djup att vi började prata med varandra,
på riktigt som två människor först när
jag flyttade hemifrån. Som om vi behövde den distansen
mellan oss (och från våra föräldrar)
för att ens kunna prata om vardagliga saker som väder,
kärlek, smink, insekter och fotboll. Vi hade ingen gemensam
grund att stå på för jag stal allt strålkastarljus
och alla skratt när jag bodde hemma och sen när
jag flyttade vet jag inte vad som hände, men jag kände
på något sätt att jag lämnat henne efter.
Att hon blivit kvar helt ensam och jag bara fortsatt utan
att ens titta tillbaka. Ibland hörde jag raden ”I
hate my sister, shes such a bitch” från Juliana
Hatfields låt och tänkte att det var min lillasyster
som sjöng.
Men hur jag än
gjorde för att förhålla mig till
henne, och hennes sjukdom, gick det fel. Tänkte jag inte
på det kände jag mig som the bad guy. Kände
jag mig skyldig och tänkte på det ofta fick jag
skuldkänslor för att jag bara tänkte på
MIN situation i det hela och kände mig ännu mer
som the bad guy. Mest kände jag mig som världens
största ego som inte kunde finnas där för henne,
utan mest gick omkring och tänkte på om det var
mitt fel eller inte. Som om det var mig det rörde sig
om. Som om det var jag som var det viktiga när min syster
fick åka till sjukhuset för att hon var så
svag. Som om ens JAG spelade någon roll överhuvudtaget
när det var min syster som kämpade för att
ens kunna få ner lite fruktjuice i magen. Jag insåg
att jag såklart inte hade något med det att göra
alls. Att det här var en match som utspelades ovanför
mitt huvud. Där bara min syster och hennes hjärnspöken,
hennes kontroll och hennes förvrängda kvinnobilder
fanns.
Till slut blev min
syster frisk och allt blev nästan, nästan
som vanligt igen. Fast middagarna med familjen hade en konstig,
krystad stämning över sig i nästan ett år
efteråt. Och vi sneglade allihop på min systers
tallrik i rädsla över att hon skulle sluta äta
igen. Jag tror min mamma fortfarande sneglar, men jag och
pappa har slutat. Nuförtiden vet jag att min syster är
världens koolaste och smartaste tjej och att hon vet
vad som hände och varför det hände. Nu är
hon stark och mot samhällets kvinnoideal mer än
någonsin eftersom det är flickor som hon som får
lida konsekvenserna av det. Och efter all tid är vi äntligen
vänner.
|
