|
 |
Författaren
Sture Dahlström är död. Sverige
har därmed förlorat en av sina mest mytomspunna
litterära figurer. Med böcker som ”Den
store blondino” och ”Gökmannen” etablerade
han sig som den store outsidern i den svenska litteraturen.
|
Att
intervjua Sture Dahlström
var ingen enkel sak.
- Jag
är djupt inne i min nya roman och har inte tid att ens
träffa mina närmaste vänner, stod det i vykortet
jag fick efter att ha skrivit och frågat om en intervju.
Det
är snart tre år sedan.
Men
skam den som ger sig. Jag skrev ännu ett brev. Ett halvår
senare låg ett prydligt maskinskrivet svar på
hallmattan, daterat ”Heingeborgen 16 mars 1999”.
- Jag
har inte tid att ägna mig åt intervjuer, skrev
jag till dig. Skulle jag tacka ja till alla förslag från
media skulle allt romanskrivande gå åt helvete,
konstaterade han, men gjorde samtidigt ett av sina sällsynta
undantag. Sture Dahlström gillade inte den mediala uppmärksamheten
och utvecklade en hel armada av knep för att slippa bli
intervjuad.
”Borgens
sju ingångar är låsta
med dubbla lås, jag har mina metoder, har utarbetat
ett sinnrikt försvarssystem. /.../ Det bereder mig ett
jävulskt nöje att uppfinna ständigt nya försvarsmetoder
i takt med att de gamla blir förbrukade. /.../ Tack vare
mina försvarsmetoder har jag numera ett slags relativ
frihet – jag blir oftast lämnad ifred med mitt skrivande.
Slipper att dö av överexponering.”
(ur novellen ”En dag på Heingeborgen”)
I mitten av 80-talet
tröttnade Sture Dahlström på all
uppmärksamhet efter succén med böcker som
”Den store blondino” och ”Den galopperande
svensken”. Han satte sig då ner och skrev en ”operaintervju”,
vilken kan ses som en illustration av hela Sture Dahlströms
författarskap - den bitska humorn, den surrealistiska
galenskapen och upprorsandan. Novellen handlar om en reporter,
som kommer till Sture Dahlströms bostad, Heingeborgen,
som ”har sju utgångar men troligen ingen ingång”.
När reportern väl lyckats ta sig in och påbörjat
intervjun, säger Sture Dahlström:
- Om
du har tänkt intervjua mig måste du sjunga frågorna.
Vi brukar göra så här i huset.
- Sjunga?
Jag kan inte sjunga.
- Alla
människor som vill sjunga kan sjunga. Alla mina intervjuer
är sjungna intervjuer, vilket vill säga operaintervjuer.
De blir alltid bättre än vanliga intervjuer. Du
kan börja när du vill.
Efter
det kom inga fler reportrar till Heingeborgen.
Sture Dahlström
föddes i Huskvarna den 28 december 1922, på
menlösa barns dag. Han växte upp i Smedbyn, det
vill säga i en av de röda små längorna
av arbetarbaracker vid Huskvarna-åns brusande vattenfall
vid Husqvarna Vapenfabrik. Idag har samma huslängor förvandlats
till en idyllisk turistattraktion, där skolklasser och
tyska pensionärer kan köpa konsthantverk och få
beskåda hur arbetarna levde förr i tiden. I de
självbiografiskt färgade böckerna ”Mässingsmannen”
och ”Tuppdagg” beskriver Sture Dahlström hur
han hatade livet på industrin. Han försökte
genom diverse arbeten hålla sig från vapenfabriken,
där hela släkten jobbade. Men till slut gick det
inte längre.
”Jag stegade in i den väldiga
industrin och blev metallarbetare samma dag som andra världskriget
bröt ut. Jag genomskådade hela det förbannade
löneslavsbedrägeriet från början, de
falska belöningarna, fällorna som gillrades i min
väg, skitpratet om att industriarbetet adlar människan.
Adlar? Jag hade i varje fall inte lyckats upptäcka några
tecken på adelskap bland de plågade järnslavar
som var mina kamrater. /.../ Jag betraktade dem som ett själlöst
patrask - fackpamparna själlösare än de andra.
Deras prat om fem öre mer i timmen var skrattretande.
Fem öre mer i timman? Vad i helvete skulle jag med fem
öre mer i timman? Längre semester? Ge er fan på
att jag tänker skaffa mig längre semester. Vad jag
var ute efter var en semester som varade livet ut, en semester
där jag själv kunde bestämma över mitt
liv. Jag intresserade mig inte ett förbannade dugg för
att arbetarklassen skulle få det bättre - jag ville
avskaffa den helt och hållet.”
(ur ”Tuppdagg”)
Tillsammans med sin
kontrabas lyckades Sture Dahlström till slut
ta sig ut ur industrin. Jazzkarriären började med
en förstaplats i Orkesterjournalens tävling för
svenska jazzamatörorkestrar på Nalen 1942. Två
år senare fick Sture Dahlström sitt första
heltidsjobb som musiker med en sömnig liten jazzorkester
i Falun. Därefter jobbade han som proffsmusiker i flera
år och spelade bland annat med saxofonisten Lars
Gullin. Få författare har såsom Sture
Dahlström försvarat basens rätt i musiken.
I boken ”Jag tänker ofta på Céline”
har hans basfiol en huvudroll. Sture Dahlströms alter
ego Svenne Spjut gömmer den franske författaren
Céline - som är på flykt från
den franska underrättelsetjänsten - i sin kontrabas.
Som får ett unikt sound; fylligt, mjukt och stort.
”Under pausen satt jag på
en stol bredvid basen. Förde ett viskade samtal med den
fortfarande vibrerande Céline. Han var förtvivlad.
Han var hungrig och pinknödig. Jag bar snabbt ut instrumentet
till toaletten, ställde det i båset bredvid mitt
och sa åt fransmannen att urinera genom ett av F-hålen.
Ett par lunchupprymda äldre akademiker kom in och ställde
sig bredvid basen med vidöppna gylfar. När de fick
se den gula, plaskande strålen skjuta ut ur instrumentets
inre blev deras lutande getansikten kritvita. De sprang därifrån
med oknäppta byxor. Jag bar försiktigt tillbaka
basen.”
(ur ”Jag tänker ofta på Céline”)
När Sture Dahlström
spelade på Tylösand med Frank Vernons
orkester sommaren 1947 träffade han konstnärinnan
Anna-Stina Ehrenfeldt.
”Jag var förälskad i
hennes målningar innan jag förälskade mig
i henne själv. Såg en av hennes utställningar
i Halmstad. När jag till slut träffade henne kom
hon rasslande bakom ratten på en spindellik gammal lastbil
från trettitalet. Jag minns inte tavlorna på lastbilsflaket,
kommer bara ihåg hennes tätt åtsittande blå
sammetsbyxor...”
(ur novellen ”En dag på Heingeborgen”)
De gifte sig året
därpå och förblev gifta ända
till Stures död och fick tre barn.
- Du
undrar hur den som skriver såna böcker förhåller
sig till verkligheten själv. Svar: Författare har
av nödvändighet bättre grepp om verkligheten
än andra yrkeskategorier. Om man låter sina roman-jag
ta över hamnar man på dårhuset. Behärskar
man dem blir man författare.
Hur har du orkat
att leva ett helt liv på kant med ”det normala
samhället”?
- Vågar?
Orkar? För mitt vidkommande är frågorna oväsentliga.
Jag vet helt enkelt inte vad du talar om. Det är en lämmelfråga.
Galenskapen - och
kampen mot vanornas tristess - var en ledstjärna
i hela Sture Dahlströms författarskap. Men att formulera
det i något syfte ville han inte.
- Nej,
det finns inget uttalat syfte med mina böcker, i varje
fall inget medvetet sådant, men enligt mina läsare
sprider jag ett slags gift, ett slags smitta som har med frihet
och liv att göra, med energi och befrielse.
Ser du dig själv
som en kuf?
- En
svensk som levat i frivillig författarexil under trettio
år och gjort sig fri från den svenska kuvösen
och det hårt disciplinerade fårskockspastoratets
hämningar betraktas ofta som kuf, galning, anarkist etcetera.
Exilförfattaren, i sin tur, betraktar sitt fädernesland
som rena dårhuset. Och med all rätt, enligt de
utlänningar som skriver om och talar om Sverige utomlands.
Nej, jag arbetar inte medvetet för att definiera mig
ut ur mängden, men eftersom individualism är något
totalt främmande för det superkollektivistiska Sverige
blir man automatiskt betraktad som udda. Jag tänker aldrig
på sådana saker. Jag skriver mina böcker
och lever mitt liv. Jag tillhör inte tamboskapen. Tror
väl fan att man blir definierad som kuf.
I slutet av 50-talet
flyttade Sture Dahlström med sin fru, konstnären
Anna-Stina Ehrenfeldt, till Spanien. Sture Dahlström
hade länge försökt skriva, men aldrig riktigt
kommit till skott.
”Jag hade börjat skriva på
en berättelse för en månad sedan men den hade
slocknat redan efter tre kapitel. Jag tog fram den ibland
och läste den med rodnade kinder. Den var ett perfekt
exempel på hur man inte skulle skriva.”
(ur ”Han log i d-moll”)
Men i Spanien tog
skrivandet fart. Familjen levde på 900 kronor
i månaden, som kom från den musikaffär i
Ystad som Sture Dahlström fortfarande ägde, men
som en vän nu tagit hand om. Sture Dahlström började
skriva vidare på en gammal novell, som växte till
hans första bok, ”Änglar blåser hårt”,
som kom ut 1961.
”Jag tänkte attt när
jag skall dö vill jag dö av hjärtslag långt
inne i en vansinnig bluesextas, och sen bli begravd i min
gamla bas och långsamt förena mig mej med basens
gungande jazzatoner och gunga tillsammans med dom i himmel
eller helvete.”
(ur ”Änglar blåser hårt”)
Därefter följde
ett par böcker om ett bohemiskt liv i Spanien
med jazz och vin. I mitten av sextiotalet bytte romanerna
karaktär, från beatnicks-inspirerade jazzromaner,
till fullständigt vansinniga äventyrsböcker.
I ”Gökmannen” är han besatt av tanken
på att befrukta hela jorden med sin avkomma. I ”Den
galopperande svensken” reser komponistgeniet Bergman-Wasa
runt i världen och livnär sig på att skriva
nationalsånger till nygrundade stater och har som hobby
att samla på gamla mässingsröntgenapparater.
Etcetera.
- Jag
har, skrev Sture Dahlström i sitt brev, i likhet med
de flesta andra människor - en skärva av galenskap
i mig. Jag använder mig av den ibland när jag skriver,
odlar den, belyser den från olika håll och dubbelexponerar
den. Varför jag skriver: ’To kill the bug that’s
up my ass’ med andra ord för att göra slut
på klådan i röven.
Efter ett par år
i USA flyttade Sture Dahlström med familj
tillbaka till Spanien 1967, där han skrev färdigt
romanen ”Gökmannen”. Boken skrevs på
engelska och gavs ut i New York 1970 av förläggaren
Maurice Girodias på legendariska Olympia Press,
som bland annat givit ut författare som Samuel Beckett
och Henry Miller. Ett internationellt genombrott för
Sture Dahlström tycktes hägra. Filmaren Sam Peckinpah
köpte filmrättigheterna till boken och Sture Dahlström
fick bo i filmarens lägenhet i London, med betjänt
och egen chaufför, för att kunna skriva färdigt
filmmanuset. Men Peckinpah blev plötsligt sjuk, filmen
ställdes in och den internationella karriären slutade
i ett stort antiklimax.
1981 köpte
familjen Dahlström Heingeborgen, ett slottsliknande
gammalt ruckel på Österlen. De rustade upp den
och stannade sedan där. Hustrun Anna-Stina Ehrenfeldt
målade och hade regelbundna utställningar i borgen,
medan Sture Dahlström skrev i ett rasande tempo. Under
mitten av 80-talet publicerade han nästan en bok om året.
Med
böckerna ”Tango för enbenta” och ”Huggormens
tid”, om den anarikistiske arbetaren Karl Andersson,
blev Sture Dahlström känd som den stora myndighetshataren
i Sverige. 1987 kom en av hans mest älskade böcker,
vansinnesskildringen av dansören och avantgardefilmaren
Frans Eric von Fitzenstrahls äventyr.
”Utanför mitt fönster
dånar den sönderskrivna, söndermålade
staden där konstnärerna har suttit i århundraden
på sina kalla stolar och väntat. Väntat på
vad? Varför detta ständiga väntande? Själv
dansar jag i stället för att vänta. En dansande
man grubblar inte på döden eller inspirationen,
han dansar fortare och fortare tills det börjar brinna
i skosulorna, han dansar tills publiken skrikande reser sig
ur bänkarna, han dansar tills kristallkronorna i teatern
börjar gunga och de små männen i orkesterdiket
faller avsvimmade från stolarna, han dansar tills teaterdirektören
kommer springande och skriker stoppa den där galna svensken
innan han jämnar huset med marken.”
(ur ”Den store blondino”)
Sture Dahlström
skrev ända in i slutet. Hans sista bok, ”Målarnas
republik”, publicerades förra året.
Har du bråttom
att få allting sagt?
- Nej,
Mattias, jag har inte bråttom. Men när en berättelse
börjar koka i mig måste den skrivas.
Är du nöjd
med ditt liv?
- Naturligtvis.
Jag är storbelåten och tacksam eftersom jag har
åstadkommit oändligt mycket mer än jag vågade
drömma om. Jag har helt enkelt överskridit mina
gränser. För vilket jag tackar ödet, försynen,
turen, Gud. Kanske har, som fransmännen brukar säga;
”Gud pissat på mig för att ge mig sin välsignelse”.
Att jag dessutom skänkt mina läsare glädje
är utomordentligt tillfredsställande. Skrattet är
Guds andedräkt i människans näsa.
|
