|
 |
Det är lätt
att bli moderat för en öl. |
Jag växte upp
i förorten Danderyd norr om Stockholm. En liten biotop
där Henry Lloyd och Chevignonjackor frodas, där
oxfordrandiga Ralph Lauren-skjortor bildar bo med Timberlandskor
och där alla barn föds med blonda hästsvansar
eller backslick. Mitt tonårsliv i denna skyddade lilla
värld kretsade mest kring smokingmiddagar (en vuxenlek
där man klär ut sig i smoking och sen kräkts),
fyllor i olika parker, Ciao-moppar och, när jag tänker
tillbaka, mycket kring Moderaterna.
I Danderyd fanns
det nämligen inget annat alternativ än
att erkänna sin tro till moderaterna - partiet. Från
det att vi började skolan till gymnasietiden formade
partiet vår begreppsvärld och definierade det goda
och det onda i livet. Fienden var sossarna och partiet de
som skyddade oss från deras våld. Ingen av oss
hade förstås någon aning om vad den här
kategoriseringen egentligen stod för. Sossarnas och moderaternas
politik var inget som vi ens försökte greppa. Men
ändå visste vi att vi inte skulle ta emot godis
från sossar, inte tro på något de sa, och
aldrig, gud förlåte, bli vän med en av dem.
Därför
kunde en av mina vänner inte riktigt bli ledsen
när Olof Palme blev skjuten - hon var ju ändå
moderat. Därför chockades vi och fick kalla kårar
när en annan väns föräldrar erkänt
att de röstat på socialdemokraterna. Vad skulle
det bli av henne nu, dotter till två svikare? Därför
blev skolvalen alltid jordskredssegrar till moderaterna. De
som inte la sin röst på partiet utan på något
så galet som Folkpartiet eller Centern blev automatiskt
rebeller. Åhh, så märkvärdiga man kan
vara, Centerdjävlar!
För att behålla
sitt stöd ordnade moderaterna aktiviteter
åt oss ungdomar. Vi samlades glatt på ungdomsgården
när MUF delade ut jättegoda karameller och information
som ingen läste. Och när det bjöds till fest
i MUF-villan i Djursholm stod Ciao-mopparna på rad och
kön ringlade sig lång. Konceptet var enkelt. Mot
ett års medlemskap i MUF fick man vara inomhus och supa
för en kväll. Vem ställer inte upp på
det? Partiet rules!
Men så hände
något. Vi började gymnasiet och stödet
för partiet började minska. Andra saker som var
mycket koolare började pocka på vår uppmärksamhet.
Nu kunde man vara med i olika föreningar som Grundskoleklubben,
Kulturföreningen eller Filmklubben (alla olika varianter
på temat party och ös). Man kunde åka in
till stan och med brorsans leg dricka hot shots och Baileys
och dansa hela natten till 2Unlimited. Och vad var
en kväll i MUF-villan mot en fest på Dixie Queen?
Boring partiet!
Det var de som inte
fattade vad gymnasielivet och citykärnan hade
att erbjuda som blev kvar i partiets våld. De förde
en allt mer anonym och sorglig tillvaro på olika dödstråkiga
möten i samma oxfordrandiga skjortor och Timerlandskor
som vi för länge sedan lämnat bakom oss. De
började prata som man gjorde på artonhundratalet
och bordlade ärenden på löpande band. Trots
att jag bröt mig loss då, både från
Danderyd och partiet får jag fortfarande brev från
dem. Dessa människor, som inte verkar ha förändrats
ett dugg, vill berätta om vad de vill göra för
mig och danderydspolitiken. Förutom att jag inte bryr
mig det allra minsta om min gamla hemkommun finns det något
sorgligt över deras kamp om uppmärksamhet.
Vad har de, som
inte gjort annat än varit på olika MUF-läger
och suttit på möten, att säga mig om livet?
För är det inte så att man måste vara
fjorton år och djävligt trött på att
supa i parker för att svära sin trohet till Moderaterna
- eller vilken politisk ungdomsorganisation som helst? Jag
tycker nämligen att mönstret går igen. Gång
på gång ser man politiskt aktiva som pratar som
om de var femtio och som inte verkar gjort någonting
förutom att skriva dagordningar och klubba ärenden.
Alla andra har för länge sedan hoppat av. Det är
därför dessa aktiva är lämnade att söka
sig till de horder av uttråkade högstadieelever
som styr sin kosa till olika parker med billigt vin i ryggsäcken.
För vi andra kräver mer av politiker än karameller
och en möjlighet att kunna dricka Green Pearl inomhus.
Vi vill ha visionärer som pratar som folk gör mest
och som verkar ha sett något av livet utanför den
politiska bubblan. I alla fall vill jag det.
|
