|
 |
Filmer som är
blå och varför du bör undvika dem. |
Det är inget
tvivel om att blått
är en väldigt viktig färg i filmsammanhang.
På stumfilmstiden tonade man utomhusscener i blått
och inomhusscener i sepia för att det skulle bli någon
som helst skillnad mellan cinematisk dag och natt. När
technicolor kom började man förvandla dagsljustagningar
till nattscener med ett mörkblått filter framför
kamerans lins - så kallad nuit americaine.
Någon gång
på 80-talet gick bruket av blåtoner
till överdrift i filmindustrin. 80-talet blev det blåa
decenniet, med ”Betty Blue”, ”Blå Lagunen”,
”Blue Velvet”, smurfarna, ”Det Stora Blå”
och Madonnas ”True Blue” på soundtracket.
Även filmer som inte hade ordet blå i titeln slösade
på den blåa lystern på duken. 80-talsfilmernas
nattscener badade alltid i ett kallt, blått sken. Neonljus
silades genom persienner och cigarettrök ringlade sig
mot taket i fejkat månljus. Flashdance-Jennifer Beals
dansade i blått laserljus och jobbade på en verkstad
så blåvita svetslopporna yrde. Matthew Broderick
hackade kod i det ljusblåa skenet från en bildskärm.
Dolph såg mäktig ut när blåa
strålkastare reflekterades i svettdropparna på
hans imponerande käkben i ”Rocky IV”. Rutger
Hauer i ”Blade Runner”. Listan kan göras
betydligt längre och blåare.
Allra gladast i
att missbruka blått på film var ändå
fransmännen. Det är deras fel att jag numera undviker
filmer med blått i titeln.
Vi kan börja
med att se på ”Betty Blue - 37,2 på
morgonen”. 1987, när filmen var färsk var den
något alldeles särskilt. Jag vill minnas att det
var närmast en erotisk upplevelse att se den, med sina
rika färger och Beatrice Dalles många vredesutbrott.
När jag nyligen ploppade in den i videon föll den
däremot platt. Klumpigt straight-out-of-scenskolan-agerande,
överstyrda färger som får mig att tänka
på TV4:s bildmixer, och en tråkig adaption av
den klassiska franska idén om vilda, hämningslöst
passionerade kvinnor som tänder eld på hus och
stönar högt under sexakten. Klassiskt exempel på
euro-mjukporr för höga ögonbryn. Att ”Betty
Blue” fick bättre vitsord från kritikerna
än andra smygerotiska filmer från samma tid, till
exempel ”9 1/2 vecka” är obegripligt, men det
kanske kan förklaras med att den var just så där
fransk och passionerad och att alla filmkritiker var kära
i Beatrice Dalle. Hursomhelst var den en hit och ”Betty
Blue”-affischen prydde väggarna i många tonårsflickrum
på sin tid.
En annan poster
som klängde på det sena 80-talets pojk-
och flickrumsväggar var den djupt blåskimrande
bilden från Luc Bessons ”Det stora blå”.
”Det stora blå” var en så poetisk och
vacker film att långfikande gymnasister inte kunde motstå
att analysera sönder den och se om den ett oändligt
antal gånger. Det var en bra film att se själv
och försjunka i förundran över havets mäktighet.
Det var en bra film att ta med en date på. Det var en
bra film att bli en myspysande, navelpetande ambientflummare
till. Och därför ryser jag än idag varje gång
jag ser den där filmaffischen. ”Det stora blå”,
denna ”poetiska” och ”majestätiska”
film om en mans kärlek till havet och delfinerna banade
väg för ett helt årtionde av delfindyrkan,
kult kring dykarcertifikat och osexig fluff-ambient som Enya
och Deep Forest (minns ni dem?). Egentligen är
inte ”Det stora blå” någon dålig
film, men den har precis som rockbandet Grateful Dead
dragits i smutsen av sina fans. I filmen ”Det stora blå”
ser jag inte gränslös cinematisk kärlek till
det havsdjupet. Jag ser bara klumpiga metaforer, gulliga delfiner
och smaklös sentimentalitet i samma division som den
berömda målningen av det gråtande barnet.
”Det stora blå” är bara skapad för
dem som kryper upp i den vita skinnsoffan och bränner
rökelse och äter en fräsch sallad baserad på
delfinmärkta tonfisk-konserver.
Uppföljaren
till ”Det stora blå”, den av Besson
producerade ”Atlantis” från 1991, är
till och med snäppet värre. Det krävs lobotomi
för att uppskatta filmer om korallrev och sälar
som parar sig till Eric Serras musik. ”Atlantis”
luktar väldigt mycket av Jean-Michel Jarres kanske sämsta
platta, ”Waiting for Costeau”. Vilken dussindokumentär
om delfiner på Discovery Channel är faktiskt att
föredra.
Värst i genren
”franskproducerat blått blaj” är
ändå en film från 90-talet. Kieslowskis
”Trois coleurs: Bleu”. Den kallades både ”viktig”
och ”en milstolpe” när den kom, men till skillnad
mot de ovannämnda filmerna har den faktiskt ingen särskild
njutning att erbjuda sina tittare. ”Betty Blue”
är ju trots allt finkulturell smygerotik för finniga
filmklubbsmedlemmar. ”Det stora blå” är
ett par timmars fluffig eskapism som kan fungera som tröst
efter en deprimerande vecka i verkligheten. Kieslowskis blåa
film, däremot, är bara en orgie i olidligt höga
pretentioner. En film som påminner om Pink Floyds
platta ”The Wall”, om vi ska jämföra med
något från musikens värld. ”Bleu”,
ett försök att göra ett fullkomligt trovärdigt
porträtt av en sörjande människa med ett minimum
av dialog, lämnar en känsla av ofullkomlighet och
tankar i stil med ”skulle inte den här berättelsen
vara mycket bättre om Ingmar Bergman hade regisserat
den?”. Den är så kontinentalt pompös
att den hela tiden balanserar på komikens rand. Det
blir heller inte bättre av att Zbigniew Preisners
ödestyngda musik stryker under händelserna med sina
irriterande korta krevader av Carmina Burana-körer
och stråkar. Reaktionen på ”Bleu” blev
logiskt nog det garde av gymnasiala filmklubbsmedlemmar som
”gillar kultur” kramade ihjäl filmen. De slickar
ju alltid i sig allt blått och svulstigt som produceras
i Frankrike, som det vore en klick blåmögelost
på en saltin.
Det är inte
så enkelt att alla blå filmer är
unkna. Men som tumregel bör man vara försiktig med
kombinationen blått-franskt-skenbart kulturellt korrekt.
”Det Stora Blå”, ”Betty Blue” och
”Trois coleurs: Bleu” är sinsemellan mycket
olika, men en sak har de gemensamt: De är kulturellt
korrekt fluff för filmälskare som tror att europeisk
film automatiskt är bättre och mer ”äkta”
än amerikansk, trots att pompösiteten och den frånvarande
självdistansen är den samma.
 Om
man mot all förmodan tycker att de ovannämnda
exemplen på fransk blåfilm är underbara och
vill gå vidare i sin jakt på essensen av cinematisk
blåhet kan jag rekommendera den blåaste av alla
blå filmer: ”Blue” av Derek Jarman.
Som namnet anger, är filmen blå. Lika blå
som en blue-screen på en kraschad PC, faktiskt. Det
visuella i detta 70 minuter långa färgbad består
av en filmduken helt täckt av en blå färg
medan voice-overs och ett vackert soundtrack rullar på.
Idén är såklart väldigt konceptuell
och über-minimalistisk. Filmen har en tragisk bakgrund
i att Jarman tappade synen på båda ögonen
och det sista han såg var en särskild nyans av
blå. Det är ett intressant formexperiment, visst,
men i ärlighetens namn är det inte en filmupplevelse.
”Blue” fungerar absolut bäst bland massa andra
videoinstallationer på något galleri med vitmålade
väggar, och där skulle jag nog placera ”Trois
Coleurs: Bleu” också. ”Det stora blå”
och ”Betty Blue” åker ner i samma låda
som till exempel David Lynchs ”Blue Velvet”:
snygga, blåtonade bagateller som alltid går hem
bland gymnasister med medlemskort på Cinemateket.
|
