(musik) (drrling47/01)


> text: Elin Unnes




Så här ser Etta ut idag.

 

 

Det här är sagan om hur rnb blev rnr, och kommersiell dansmusik blev rnb. Eller, det handlar lite om Etta James åtminstone.
I början av 50-talet funkade musiken så att svarta artister spelade in låtar som klättrade på de svarta listorna, listor som bestämdes av musikindustrin utifrån en låts popularitet. Till exempel kunde Willie Mae ”Big Mama” Thornton spela in låten ”Hound Dog” och få en etta på rnb-listorna. Men den breda, köpstarka skivmarknaden var till största delen vit, och några år senare kunde en artist som Elvis Presley spela in låten och få en etta på både de svarta listorna, eftersom det var en rythm and blues-låt, och på den vita topp 40, eftersom han var en blekfis, och därmed sälja betydligt fler skivor och tjäna mer pengar.

Men Elvis lättillgängliga, mer populärmusikaliska version av låten skiljer sig ändå ganska mycket från Big Mama Thorntons släpiga bluesversion. Värre är det med låtar som LaVern Bakers ”Tra La La” som snoddes nästan helt och hållet av den mer accepterade Georgia Gibbs och sålde betydligt mer. Att ha som en regel att det är fel att sno och låna av andra musiker är inte särskilt givande. Men att få en låt, som man själv svettats, jobbat och förmodligen också haft en del utgifter för få göra klar, tagen rakt av och sedan se hur den nästan identiska versionen klättrar om ens egen var frustrerande för många.

En annan artist som såg sina låtar framföras i ny version av andra utan att kunna ta del av låtarnas nya framgångar är Etta James. Jamesetta Hawkins (vad tänkte hennes mamma liksom?) fick nytt namn samtidigt som hon släppte sin första skiva med superhiten ”Roll with me Henry” (som senare döptes om till ”The Wallflower”). Hon föddes i South Central, Los Angeles, inte det mest barnvänliga stället i USA alltså. Och det blev inte lättare efter det. Hennes mamma var fjorton år när hon födde Etta och var inte intresserad av ett barn eftersom hon ville bli dansare. Etta vet inte vem hennes pappa är, men är övertygad om att det är Minnesota Fats, en ökänd biljardspelare. Den som till slut uppfostrade henne blev hennes mammas hyresvärdinna, Lulu. Hon tog hand om, skämde bort och tog med Etta till baptistkyrkans kör när
hon var bara fem år. När Etta var tolv dog hennes låtsasmamma Lulu och hennes riktiga mamma tog med henne till San Fransisco.

Efter två år av tjejgäng och olika sånggrupper startade Etta en grupp med två andra tjejer. De hade ett klassiskt girlgroupupplägg med liknande smink och kläder, där en var ”den kvinnliga”, en var den ”flickaktiga” och Etta var pojkflickan. Vid en backstage-audition när gruppen framförde den egna låten ”Roll with me Henry” upptäcktes de av bandledaren och talangscouten Johnny Otis. Han tog med Etta tillbaka till LA, och hon spenderade 50-talet med att spela in låtar för honom. Hon var ung och oetablerad och de musiker hon fick var de som fanns tillgängliga, ofta de som blivit över från James Browns band. Och även om den enda låt som de flesta kommer ihåg henne för just nu är ”I just wanna make love to you” (’från den där tv-reklamen, du vet...’) så spelade Etta in massor av hits mellan -55 och -75. Hon var rankad som den tredje, efter Aretha Franklin och Dionne Warwick, mest produktiva kvinnliga rnb-hitmakeren och gjorde allt ifrån släpiga soulballader till stenhårda och fantastiska ”Tough Lover”. ”Roll with me Henry” är fortfarande radiorockmannen Stefan Wermelins favoritlåt.
- Den blev ju genombrottet. Den var svaret på Hank Ballards ”Work with me Annie”. Etta sjöng med Richard Berry på ”Roll with me”, han som skrev ”Louie, Louie”. Fast den fick inte ens heta ”Roll with me” för det kunde och bör tolkas som snusk.

”Louie, Louie” ännu en av de låtar som de allra flesta automatisk kommer att tänka på rockers som Iggy Pop, eller kanske The Kingsman, men som i själva verket är mycket äldre. Samma sak hände när Stefan växte upp.
- Jag trodde det var rock’n’roll, först senare fick man veta. Alla de stora rocklåtarna visade sig vara lån. ”Down the road apiece” hörde man först med Downliners Sect och Manfred Mann 64, och sen trodde jag att det var Chuck Berrys låt, och sist fick man höra Amos Milburn från 1946. Den här musiken var svår att veta om under min uppväxt. Den spelades aldrig på radio. Vi var GLADA när vi fick höra Pat Boone. Påminner lite om hur det är nu... Jag reagerar fortfarande positivt och upptäcker nya gamligheter hela tiden. Senast hade jag helt missat att det var Ruth Brown som har gjort originalet på ”Lucky Lips” 1957. Jerry Leiber & Mike Stoller... Där kan du snacka om husgudar.

Men i takt med att rythm’n’blues blev rock’n’roll och båda genrerna fick allt större kommersiellt genomslag följde fördömandet från religiösa ledare och konservativa politiker. Bara tanken på att det var musik som hade sina rötter i det svarta samhället gjorde att det vita segregerade Amerika hade väldigt svårt att acceptera musiken. Att konserter blev ett sätt för människor med gemensamma intressen att träffas oavsett klass och ras.

Texterna var ofta utmanande och ingen kunde missa var mycket av energin i musiken kom ifrån. Det gjorde att både artister och deras musik stängdes ute ifrån många områden som annars var självklara för musiker som försökte nå ut.
Men rassegregering var inte det enda som var vanligt i USA. När Etta var 17 år var hon ute på turné och sov hon med sin homofrisör och homoskräddare. Men eftersom det var olagligt att dela säng med någon av motsatt kön om man inte var gift blev de tagna av polisen när de satt och målade naglarna en natt. En annan gång hotade en uppretad redneck att skjuta Etta för att hon vägrat använda den loppiga ”färgade” toaletten på ett fik.

Förutom, och förmodligen åtminstone till en del på grund av, rasism och sexism påbörjade Etta det heroinmissbruk som hon inte blev av med förrän 13 år senare. Det var först 1984 som Etta var helt clean och nykter, efter en massa terapi och rehab på Betty Ford-kliniken. Då återföddes hon med öppnandet av OS i LA, och om man tänker på hur amerikaner känner inför ceremonier så förstår man vikten av ett sånt förtroende. Senare blev hon invald i the rock and roll hall of fame. Nu bor hon i Kalifornien med man och barn, hon turnerar fortfarande och spelar in bluesskivor, men drömmer om att spela country. När hon försökte vägrade hennes skivbolag att släppa skivan innan de mixat om den och valt ett nytt omslag. ”Men en dag kommer jag att göra den där skivan, på omslaget kommer jag att stå bredvid ett gammalt vagnshjul med foten på en kaktus eller något. Jag skulle vilja vara den första svarta kvinnan att uppträda på the Grand Ole Opry, om inte annat bara för att få visa att blues och country är samma fucking sak!”
Untitled Document
Hej •• Brev •• Blått •• Sture Dahlström •• Blå film •• Min kompis är adlig •• Förortsmoderat •• Denim •• Etta James •• Månadens Darling •• Jag hjärta min syster •• Kära dagbok •• Fråga Darling •• FAQ •• Debatt •• Chat •• RÖSTA!!!
Gamla nummer •• Bli en Darling •• Shop •• Prenumerera •• Annonsera •• Pappers Darling>>