(media) (drrling46/01)


> text: Tommie Jönsson
> ill: Markus Juhlin

 

 

”Audionom är jättebra, tro mig.”

 

 



DIY är en engelsk förkortning
som betyder Gör-Det-Själv.
Gör det du med.

Ungefär så ser många skriverier i fanzines ut. Lite glädje, lite tonårskickar, lite ”jag måste-berätta-för-alla-om-att-jag-har-hittat-något-bra-själv”. Och inte så lite skitviktighet.
Kanske saknar en one-liner som den om krautnoisebandet Audionom skärpa och intellektuell tyngd. Kanske är den bara ett desperat rop på uppmärksamhet och en dröm om att få växa upp till pösig chefredaktör för en ”riktig” tidning. Det är lätt att göra sig lustig över hemmagjorda stencilblaskor som ser ut att vara tryckta i våffeljärnet. Eller brusiga nollbudgetvideos eller billigt pressade vinylsinglar från skivbolaget i källaren eller hemgjorda trollkarlskåpor. Varför skulle någon vilja se något sådant! Så fåfängt! Så småskaligt! Så... korpfotboll!

En sak går inte att blunda för, dock. Skillnaden mellan handjagad DIY-media och ”riktiga” mediaprodukter, som tidningarna du kan köpa från hyllan på ICA och den trötta musiken som multinationella skivbolag lurar på dig, är milsvid och stavas P-A-S-S-I-O-N. Gör-det-själv-grejerna är tillverkade av kärlek och entusiasm, medan mainstreamprodukterna bara är summan av kyliga målgruppsanalyser, marknadsföring och budgetarbete. En film som ”Heavy Metal Parking Lot” – en legendarisk kamikazedokumentär om förfestande hårdrockare på en parkeringsplats i Maryland – smittar tittaren med en känsla av berusning och elchocker. Att se ”Coyote Ugly” eller något annat välgjort mainstreambajs kan visserligen vara underhållande, men inte på samma magiska sätt. Entusiasm hos avsändaren kan inte fejkas.

Henrik Kihlberg 30, driver skivetiketten Rocket Number Nine och släpper snart sitt fanzine ”Tidning”
Varför började du ge ut skivor på egen etikett?
- Jag hade länge planerat att börja ge ut skivor. Sen fick jag en kassett med Sagor & Swing i min hand och det fanns liksom ingen som helst ursäkt att inte ge ut det.

Varför gör-du-det-själv?
- Vem ska annars göra det? Det är ju en enorm tillfredställelse att göra grejer. Allt från det kreativa pysslandet, till alla människor man lär känna.

Är DIY-produkter automatiskt bättre och mer ”äkta” än mainstreammedia? Är småskalighet något gott i sig?
- Det beror på vad man lägger i begreppet ”äkta”. Med min inblandning i hardcorescenen hör jag begreppet ältas till förbannelse. Jag personligen blir i vilket fall mycket gladare av att köpa en DIY-7:a av någon punkdistro på 44:an än att handla AD-punkarna Teddybears senaste på Mega. Skillnaden är helt enkelt att DIY-distron drivs av kärlek till musik medan ett storbolag drivs av målet att öka aktieägarnas vinster. Men det behöver väl ändå inte betyda att musiken är sämre, hör jag genast någon säga. Köp Teddybears senaste och håll käften då, säger jag.

DIY är en engelsk förkortning för Do-It-Yourself, alltså ”gör det själv”. Från början användes den för att locka snåla hemmasnickare till byggvaruhuset, sedan spred det sig till bilverkstäder man kunde hyra för att meka själv. Någon gång under 70-talet började DIY bli en märkning för småskaligt drivna tidningar, mode , filmer och små källarskivbolag - fast DIY-media har egentligen funnits längre än så. Politiska flygblad från revolutionära dagar och Marquis De Sades illegalt distribuerade snusklitteratur var DIY-produkter. De ”stag films” som distribuerades till erotiskt intresserade herrsällskap på 50-talet var ett DIY-fenomen. acetatskivor pressade av en soundsystemägare i Kingston på början av 70-talet. I science fiction-rörelsen har fanzines givits ut sedan 30-talet. Med tiden har sedan alla andra subkulturer i samhället anammat fanzinemakandet. Precis som det finns en porrfilmsgenre för varje sexuell perversion, finns det ett fanzine och ett källarskivbolag för varje subkultur, från fotbollsdårar till feminister, från technoskallar till nazister och allt där emellan.

Johanna Billing, 27 år, är konstnär och ger ut skivor på egna etiketten Make it Happen:
Varför ska man göra det själv?
- Om man tycker att något som man vill göra eller tycker inte ges plats i det utbud som redan finns, eller om man tycker att man har nya idéer om hur man kan göra det på. Och för att det helt enkelt är roligare att göra saker själv istället för att bli bitter, klaga eller gå och vänta på att andra ska göra det åt en! Det tar tid men det ger väldigt mycket tillbaka.

Vad betyder DIY för dig?
- DIY behöver inte nödvändigtvis betyda att man gör något utan pengar eller utan kunskap. Alltför ofta ses DIY lite grand som något hurtigt, en budgetlösning av något som redan finns fast på ”lägre nivå”, vilket är ganska tråkigt. Det viktigaste, tror jag, är att man kan välja att inte uppgå i de strukturer som redan finns vad gäller bekräftelse och liknande från skivbolag och gallerier, spelställen, tidningar, etc. Utan man kan skapa sin egen plattform. Och därmed också kunna påverka och kontrollera sättet man gör det på.

Hur tycker du att det svenska DIY-klimatet ser ut idag?
- Musiklivet känns otroligt inspirerande med alla nya skivbolag och artister som själva ger ut sin musik. Men när första vågen av självförtroende över att man faktiskt klarar att göra något själv lägger sig, blir det också viktigare att tänka på hur man gör för att hitta sin publik. Från början kanske det man gör handlar om en motreaktion mot det det alltför kommersiella tänkandet inom musikindustrin, men det är tråkigt när ”alternativ” blir ett självändamål och något som nästan måste vara internt eller smalt. Men det finns många bolag som drar det vidare. Till exempel Slowball och Flora & Fauna.
- På konstsidan tycker jag att det är bedrövligt. Det finns väldigt lite av dra igång själv andan bland unga konstnärer. De flesta vill gärna uppgå bland det redan etablerade vilket känns väldigt trist. Förlags och tidningsvärlden vet jag inte så mycket om, men det verkar inte finnas så många alternativ mellan de riktigt stora tidningarna och de små kopierade fanzinen...


Bästa DIY-produkt som du har köpts/snott/läst/bytt till dig?
-The fire- kopierat konstfanzine av Jakob Krajcik, Real art & poetry fanzine av Reala. Aesthetic movement-postertidning av Karl Holmqivst, ”Mot babylon med buss”; singel med Pope. Flora & faunas första utgivning tror jag. Katzenjammer fanzine av Ugly Cute, design/ konst/ arkitekt/ grupp i Sthlm. Miss Universums tidning.

En fälla som är lätt att gå i om man är såld på ”smal” kultur och därför konsumerar mycket hemmagjord media, är det benhårda hävdandet att DIY automatiskt är bättre än mainstream. Så är det självfallet inte, det kryllar av usla DIY-produkter och allt som finns i kulturens mittfåra är inte nödvändigtvis Satans verk. En vettigare inställning (det här står säkert i någon tråkig avhandling om DIY-kulturen) är att se på fanzines och liknande produkter som ett komplement till det likriktade mediaklimat som vi lever i. Ett fanzine om popmusik är till exempel nödvändigt eftersom:
(a) det uttrycker musikälskande på en väldigt basic nivå
b) det pushar för den undervegetation av amatörmusik som faktiskt möjliggör att stora artister kan odlas fram
c)det är roligt att läsa artiklar som inte är skrivan av tjocka gubbar som bara svamlar om Neil Young/Bruce, Springsteen/Bob Dylan/Håkan Hellström/Destiny's Child hela tiden, och
(d) varför gör inte fler tidningar reportage om 29-kronorspizzor?

Det är likadant med nollbudgetfilmerna och musiken: om någon länsar sin spargris för att ge något som han eller hon bara måste skrika ur sig, är det inte automatiskt en bättre produkt än en slick Craig David-singel som säljer i miljontals exemplar. Men den hemmagjorda singeln/ nollbudgetfilmen/ boken eller vad det nu är berikar kulturen lika mycket. Trots att nästan ingen kommer att höra den.

Per, redaktör för webzinet Fat Bankroll
Varför i allsindar startade ni ett webzine?
- Fat Bankroll har funnits ungefär ett år. Vi brukar alltid komma på projekt när vi är fulla och den här gången blev det faktiskt något av idéerna.

Har ni någon filosofi bakom?
– Bra saker måste hyllas. Detaljer är viktigt. Begriplighet är oviktigt.

Bästa DIY-grej som du har köpt/fått/snott/surfat till?
- Video Ferox, världens bästa filmfanzine.

Hur tycker du att det svenska fanzine-klimatet är i dagsläget?
- Det finns bra fanzines. Men de flesta, speciellt inom webzine-världen, verkar allihop skriva om samma saker: en Bob Hund-intervju hit, en Latin Kings-recension dit, och så vidare. Lite mer orginalitet hade inte skadat.

När är det dags att lägga av?
– När vi har tagit över helt. Vad är då chanserna att DIY-jobbet hemma vid köksbordet leder någon vart? En del lyckas ganska bra. Jan Gradvall började med sin bana som hyllad popkulturjournalist med fanzinet ”Jörvars Gosskör”. Indietalibantidningen Benno har blivit för stor för sitt eget bästa och ger därför ut sitt sista nummer i sommar. Johannes Runeborg, som gav oss nollbudgetmästerverk som ”Return of the Wheelchair Nazi” har blivit filmregissör på riktigt, liksom Josef Fares. Men de flesta SYO-konsulenter skulle inte råda någon till att tro för mycket på sina hemmagjorda mediaprodukter. Det är sällan som de leder till ära och berömmelse, och det är faktiskt bra. Att vara en DIY-baron bara för att starta en mediakarriärkrockar nämligen med den här äktheten och förbehållslösa kärleken som står att finna i hemgjorda produkter som är märkta Schipperke, Rocket Number Nine, Real art and Poetry, Dilettante, Amazon, Speakerphone, ”3, 6, 9 sekunder av ljus”, Poco Loco, Fat Bankroll, Truckfighter, och så vidare. Att göra det själv är inte den röda mattan kantad av paparazzis, det är bara vägen till att ge andra människor i en kick i arslet med inget annat vapen än den egna passionen och entusiasmen. Belöningen är att DIY-andet sprider sig tillandra, som björnlokor längs banvallarna, att andra sätter igång och gör sina egna produkter. Det är frågan på ”varför DIY?”



Eller vad säger du?

Namn:

Email:

Kommentar: