|
 |
DIY är en
engelsk förkortning
som betyder Gör-Det-Själv.
Gör det du med. |
Ungefär så
ser många skriverier
i fanzines ut. Lite glädje, lite tonårskickar,
lite ”jag måste-berätta-för-alla-om-att-jag-har-hittat-något-bra-själv”.
Och inte så lite skitviktighet.
Kanske
saknar en one-liner som den om krautnoisebandet Audionom skärpa
och intellektuell tyngd. Kanske är den bara ett desperat
rop på uppmärksamhet och en dröm om att få
växa upp till pösig chefredaktör för en
”riktig” tidning. Det är lätt att göra
sig lustig över hemmagjorda stencilblaskor som ser ut
att vara tryckta i våffeljärnet. Eller brusiga
nollbudgetvideos eller billigt pressade vinylsinglar från
skivbolaget i källaren eller hemgjorda trollkarlskåpor.
Varför skulle någon vilja se något sådant!
Så fåfängt! Så småskaligt! Så...
korpfotboll!
En sak går
inte att blunda för, dock. Skillnaden mellan
handjagad DIY-media och ”riktiga” mediaprodukter,
som tidningarna du kan köpa från hyllan på
ICA och den trötta musiken som multinationella skivbolag
lurar på dig, är milsvid och stavas P-A-S-S-I-O-N.
Gör-det-själv-grejerna är tillverkade av kärlek
och entusiasm, medan mainstreamprodukterna bara är summan
av kyliga målgruppsanalyser, marknadsföring och
budgetarbete. En film som ”Heavy Metal Parking Lot”
– en legendarisk kamikazedokumentär om förfestande
hårdrockare på en parkeringsplats i Maryland –
smittar tittaren med en känsla av berusning och elchocker.
Att se ”Coyote Ugly” eller något annat välgjort
mainstreambajs kan visserligen vara underhållande, men
inte på samma magiska sätt. Entusiasm hos avsändaren
kan inte fejkas.
Henrik Kihlberg
30, driver skivetiketten Rocket Number Nine och släpper
snart sitt fanzine ”Tidning”
Varför började
du ge ut skivor på egen etikett?
- Jag hade länge planerat att börja ge ut skivor.
Sen fick jag en kassett med Sagor & Swing i min
hand och det fanns liksom ingen som helst ursäkt att
inte ge ut det.
Varför gör-du-det-själv?
- Vem ska annars göra det? Det är ju en enorm tillfredställelse
att göra grejer. Allt från det kreativa pysslandet,
till alla människor man lär känna.
Är DIY-produkter
automatiskt bättre och mer ”äkta” än
mainstreammedia? Är småskalighet något gott
i sig?
- Det beror på vad man lägger i begreppet ”äkta”.
Med min inblandning i hardcorescenen hör jag begreppet
ältas till förbannelse. Jag personligen blir i vilket
fall mycket gladare av att köpa en DIY-7:a av någon
punkdistro på 44:an än att handla AD-punkarna Teddybears
senaste på Mega. Skillnaden är helt enkelt att
DIY-distron drivs av kärlek till musik medan ett storbolag
drivs av målet att öka aktieägarnas vinster.
Men det behöver väl ändå inte betyda
att musiken är sämre, hör jag genast någon
säga. Köp Teddybears senaste och håll käften
då, säger jag.
DIY är en engelsk
förkortning för Do-It-Yourself, alltså
”gör det själv”. Från början
användes den för att locka snåla hemmasnickare
till byggvaruhuset, sedan spred det sig till bilverkstäder
man kunde hyra för att meka själv. Någon gång
under 70-talet började DIY bli en märkning för
småskaligt drivna tidningar, mode , filmer och små
källarskivbolag - fast DIY-media har egentligen funnits
längre än så. Politiska flygblad från
revolutionära dagar och Marquis De Sades illegalt
distribuerade snusklitteratur var DIY-produkter. De ”stag
films” som distribuerades till erotiskt intresserade
herrsällskap på 50-talet var ett DIY-fenomen. acetatskivor
pressade av en soundsystemägare i Kingston på början
av 70-talet. I science fiction-rörelsen har fanzines
givits ut sedan 30-talet. Med tiden har sedan alla andra subkulturer
i samhället anammat fanzinemakandet. Precis som det finns
en porrfilmsgenre för varje sexuell perversion, finns
det ett fanzine och ett källarskivbolag för varje
subkultur, från fotbollsdårar till feminister,
från technoskallar till nazister och allt där emellan.
Johanna Billing,
27 år, är konstnär och ger ut skivor på
egna etiketten Make it Happen:
Varför ska man
göra det själv?
- Om man tycker att något som man vill göra eller
tycker inte ges plats i det utbud som redan finns, eller om
man tycker att man har nya idéer om hur man kan göra
det på. Och för att det helt enkelt är roligare
att göra saker själv istället för att
bli bitter, klaga eller gå och vänta på att
andra ska göra det åt en! Det tar tid men det ger
väldigt mycket tillbaka.
Vad betyder DIY
för dig?
- DIY behöver inte nödvändigtvis betyda att
man gör något utan pengar eller utan kunskap. Alltför
ofta ses DIY lite grand som något hurtigt, en budgetlösning
av något som redan finns fast på ”lägre
nivå”, vilket är ganska tråkigt. Det
viktigaste, tror jag, är att man kan välja att inte
uppgå i de strukturer som redan finns vad gäller
bekräftelse och liknande från skivbolag och gallerier,
spelställen, tidningar, etc. Utan man kan skapa sin egen
plattform. Och därmed också kunna påverka
och kontrollera sättet man gör det på.
Hur tycker du att
det svenska DIY-klimatet ser ut idag?
- Musiklivet känns otroligt inspirerande med alla nya
skivbolag och artister som själva ger ut sin musik. Men
när första vågen av självförtroende
över att man faktiskt klarar att göra något
själv lägger sig, blir det också viktigare
att tänka på hur man gör för att hitta
sin publik. Från början kanske det man gör
handlar om en motreaktion mot det det alltför kommersiella
tänkandet inom musikindustrin, men det är tråkigt
när ”alternativ” blir ett självändamål
och något som nästan måste vara internt eller
smalt. Men det finns många bolag som drar det vidare.
Till exempel Slowball och Flora & Fauna.
- På
konstsidan tycker jag att det är bedrövligt. Det
finns väldigt lite av dra igång själv andan
bland unga konstnärer. De flesta vill gärna uppgå
bland det redan etablerade vilket känns väldigt
trist. Förlags och tidningsvärlden vet jag inte
så mycket om, men det verkar inte finnas så många
alternativ mellan de riktigt stora tidningarna och de små
kopierade fanzinen...
Bästa DIY-produkt
som du har köpts/snott/läst/bytt till dig?
-The fire- kopierat konstfanzine av Jakob Krajcik,
Real art & poetry fanzine av Reala. Aesthetic movement-postertidning
av Karl Holmqivst, ”Mot babylon med buss”;
singel med Pope. Flora & faunas första utgivning
tror jag. Katzenjammer fanzine av Ugly Cute, design/
konst/ arkitekt/ grupp i Sthlm. Miss Universums tidning.
En fälla som
är lätt att gå i om man är
såld på ”smal” kultur och därför
konsumerar mycket hemmagjord media, är det benhårda
hävdandet att DIY automatiskt är bättre än
mainstream. Så är det självfallet inte, det
kryllar av usla DIY-produkter och allt som finns i kulturens
mittfåra är inte nödvändigtvis Satans
verk. En vettigare inställning (det här står
säkert i någon tråkig avhandling om DIY-kulturen)
är att se på fanzines och liknande produkter som
ett komplement till det likriktade mediaklimat som vi lever
i. Ett fanzine om popmusik är till exempel nödvändigt
eftersom:
(a)
det uttrycker musikälskande på en väldigt
basic nivå
b) det
pushar för den undervegetation av amatörmusik som
faktiskt möjliggör att stora artister kan odlas
fram
c)det
är roligt att läsa artiklar som inte är skrivan
av tjocka gubbar som bara svamlar om Neil Young/Bruce,
Springsteen/Bob Dylan/Håkan Hellström/Destiny's
Child hela tiden, och
(d)
varför gör inte fler tidningar reportage om 29-kronorspizzor?
Det är likadant
med nollbudgetfilmerna och musiken: om någon
länsar sin spargris för att ge något som han
eller hon bara måste skrika ur sig, är det inte
automatiskt en bättre produkt än en slick Craig
David-singel som säljer i miljontals exemplar. Men
den hemmagjorda singeln/ nollbudgetfilmen/ boken eller vad
det nu är berikar kulturen lika mycket. Trots att nästan
ingen kommer att höra den.
Per,
redaktör för webzinet Fat Bankroll
Varför i allsindar
startade ni ett webzine?
- Fat Bankroll har funnits ungefär ett år. Vi brukar
alltid komma på projekt när vi är fulla och
den här gången blev det faktiskt något av
idéerna.
Har ni någon
filosofi bakom?
– Bra saker måste hyllas. Detaljer är viktigt.
Begriplighet är oviktigt.
Bästa DIY-grej
som du har köpt/fått/snott/surfat till?
- Video Ferox, världens bästa filmfanzine.
Hur tycker du att
det svenska fanzine-klimatet är i dagsläget?
- Det finns bra fanzines. Men de flesta, speciellt inom webzine-världen,
verkar allihop skriva om samma saker: en Bob Hund-intervju
hit, en Latin Kings-recension dit, och så vidare.
Lite mer orginalitet hade inte skadat.
När är
det dags att lägga av?
– När vi har tagit över helt. Vad är då
chanserna att DIY-jobbet hemma vid köksbordet leder någon
vart? En del lyckas ganska bra. Jan Gradvall började
med sin bana som hyllad popkulturjournalist med fanzinet ”Jörvars
Gosskör”. Indietalibantidningen Benno har blivit
för stor för sitt eget bästa och ger därför
ut sitt sista nummer i sommar. Johannes Runeborg, som
gav oss nollbudgetmästerverk som ”Return of the
Wheelchair Nazi” har blivit filmregissör på
riktigt, liksom Josef Fares. Men de flesta SYO-konsulenter
skulle inte råda någon till att tro för mycket
på sina hemmagjorda mediaprodukter. Det är sällan
som de leder till ära och berömmelse, och det är
faktiskt bra. Att vara en DIY-baron bara för att starta
en mediakarriärkrockar nämligen med den här
äktheten och förbehållslösa kärleken
som står att finna i hemgjorda produkter som är
märkta Schipperke, Rocket Number Nine, Real art and Poetry,
Dilettante, Amazon, Speakerphone, ”3, 6, 9 sekunder av
ljus”, Poco Loco, Fat Bankroll, Truckfighter, och så
vidare. Att göra det själv är inte den röda
mattan kantad av paparazzis, det är bara vägen till
att ge andra människor i en kick i arslet med inget annat
vapen än den egna passionen och entusiasmen. Belöningen
är att DIY-andet sprider sig tillandra, som björnlokor
längs banvallarna, att andra sätter igång
och gör sina egna produkter. Det är frågan
på ”varför DIY?”
|
