|
 |
25 km bort låg
hockeyMekka,
för dem som var intresserade. |
 Ibland
mår jag lite dåligt
och känner mig missnöjd när jag ser min ölmage
och min bulliga rumpa i spegeln. Då brukar jag skylla
på Leksands IF. Leksands IF byggde denna grungekropp.
Indirekt. Låt mig förklara. Barndomsångest:
bakhala skidor, sist i mål på skolmästerskapen.
De ständiga A- och B-lagen på lunchrastsfotbollen
(De söta mot de mobbade). Aldrig träffa basketkorgen.
Alltid sist vald på gympan. Ärvda konståkningsskridskor
med taggar att snubbla på. Så nötta att de
inte ger något stöd för vaderna, smärta.
Dubbla raggsockor men iskylan letar sig sakta från tårna
ut i hela fötterna... men det värsta är egentligen
inte att frysa, det värsta är att tina upp, det
känns som att sprängas.
Jag lärde mig
två saker av att växa upp i Dalarna:
1: Jag måste flytta till Afrika eller Kalifornien.
2: Sport är för morons.
I Dalarna var man
inte en lyckad människa om man inte var en
lyckad sportmänniska. I Dalarna var det en dödssynd
att klaga när man tvingades runt elljusspåret i
Sibirienkyla. ”Nej, vi ställer inte in friluftsdan
om det inte är under 30 minus”. För att nå
en acceptabelt hög position i vardagshierarkin var det
viktigt att kunna åka baklänges på skridskorna
och att klara av att stanna utan att frivilligt krocka med
sargen.
Jag kommer från
en liten ort som heter Rättvik. Den ligger
två mil från Leksand och de båda tätorterna
är ungefär lika stora. Rimligen borde Rättvik
och Leksand ligga i luven på varandra, och det gjorde
man också. Men det var ett ytligt fiendskap. Leksandshatet
sträckte sig aldrig så långt så att
man inte tilläts känna stolthet när Leksands
hockeylag letade sig uppåt i Elitserien. Uppväxt
vid Siljan var hockeyproffs (alternativt spelarfru) det koolaste
man kunde bli. En värderingsskala som inte passade mig
särskilt bra: jag har och hade bollsinne (pucksinne)
som en LSD-knarkad höna, jag är inte blond vilket
betydde att jag aldrig skulle kunna bli spelarfru ens om jag
ville det. Jag var dessutom musikintresserad och eftersom
sport och kultur står i motsatsförhållande
till varandra enligt min hembygds sätt att tänka,
(sport = häftigt, kultur = något för veklingar)
så blev det självklart för mig att hata sportandet
i allmänhet och hockey i synnerhet. Och jag såg
ju hur äckligt det var med ett gäng testosteronpumpade
hockeyjocks. De rörde sig i klungor, de gled förbi
kön på alla uteställen och de hade skyltar
i pannorna som blinkade ”Gruppvåldtäkt, Gruppvåldtäkt”.
Min barndom och
framför allt mina tonår gick mycket
ut på att definiera mig mot hurtbullementaliteten. Jag
kunde kanske sträcka mig så långt som till
att bli kåt på Rob Lowe när han visade
upp en fast hockeyrumpa i ”Youngblood”, men i övrigt
tog jag starkt avstånd från alla former av onaturlig
fysisk aktivitet. När jag tänker på det så
här i efterhand så kanske mitt maniska punksingelsamlande
i tonåren egentligen handlade mer om att visa min avsky
mot hockeykulturen och mindre om att visa min kärlek
till Extreme Noise Terror. Ja, ni förstår
ju själva att man inte kan bo kvar på ett ställe
där liv stavas H-O-C-K-E-Y – HOCKEY! Så jag
flyttade. Eller snarare flydde. 25 mils avstånd till
hemorten samt det faktum att åren gick hjälpte
lite grann mot sportnojan. Som 20-åring kunde jag klara
av att följa fotbolls-VM och som 24-åring kunde
jag till och med uppskatta det på riktigt. Jag har köpt
ett gymkort och senaste OS körde jag nattvaks-stuket.
Jag har börjat överväga att bevista en bandymatch
live. Men hockey klarar jag fortfarande inte av. I alla fall
inte den svenska ickevåldsvarianten. Den kanadensiska
är okej eftersom den har den fördelen att jocksen
där slår ihjäl varandra. Bra, så slipper
jag göra det åt dem.
|
