(krönika) (drrling45/00)


> text: Liv-Marit Bergman

 

 

 



25 km bort låg hockeyMekka,
för dem som var intresserade.

Ibland mår jag lite dåligt och känner mig missnöjd när jag ser min ölmage och min bulliga rumpa i spegeln. Då brukar jag skylla på Leksands IF. Leksands IF byggde denna grungekropp. Indirekt. Låt mig förklara. Barndomsångest: bakhala skidor, sist i mål på skolmästerskapen. De ständiga A- och B-lagen på lunchrastsfotbollen (De söta mot de mobbade). Aldrig träffa basketkorgen. Alltid sist vald på gympan. Ärvda konståkningsskridskor med taggar att snubbla på. Så nötta att de inte ger något stöd för vaderna, smärta. Dubbla raggsockor men iskylan letar sig sakta från tårna ut i hela fötterna... men det värsta är egentligen inte att frysa, det värsta är att tina upp, det känns som att sprängas.

Jag lärde mig två saker av att växa upp i Dalarna:
1: Jag måste flytta till Afrika eller Kalifornien.
2: Sport är för morons.

I Dalarna var man inte en lyckad människa om man inte var en lyckad sportmänniska. I Dalarna var det en dödssynd att klaga när man tvingades runt elljusspåret i Sibirienkyla. ”Nej, vi ställer inte in friluftsdan om det inte är under 30 minus”. För att nå en acceptabelt hög position i vardagshierarkin var det viktigt att kunna åka baklänges på skridskorna och att klara av att stanna utan att frivilligt krocka med sargen.

Jag kommer från en liten ort som heter Rättvik. Den ligger två mil från Leksand och de båda tätorterna är ungefär lika stora. Rimligen borde Rättvik och Leksand ligga i luven på varandra, och det gjorde man också. Men det var ett ytligt fiendskap. Leksandshatet sträckte sig aldrig så långt så att man inte tilläts känna stolthet när Leksands hockeylag letade sig uppåt i Elitserien. Uppväxt vid Siljan var hockeyproffs (alternativt spelarfru) det koolaste man kunde bli. En värderingsskala som inte passade mig särskilt bra: jag har och hade bollsinne (pucksinne) som en LSD-knarkad höna, jag är inte blond vilket betydde att jag aldrig skulle kunna bli spelarfru ens om jag ville det. Jag var dessutom musikintresserad och eftersom sport och kultur står i motsatsförhållande till varandra enligt min hembygds sätt att tänka, (sport = häftigt, kultur = något för veklingar) så blev det självklart för mig att hata sportandet i allmänhet och hockey i synnerhet. Och jag såg ju hur äckligt det var med ett gäng testosteronpumpade hockeyjocks. De rörde sig i klungor, de gled förbi kön på alla uteställen och de hade skyltar i pannorna som blinkade ”Gruppvåldtäkt, Gruppvåldtäkt”.

Min barndom och framför allt mina tonår gick mycket ut på att definiera mig mot hurtbullementaliteten. Jag kunde kanske sträcka mig så långt som till att bli kåt på Rob Lowe när han visade upp en fast hockeyrumpa i ”Youngblood”, men i övrigt tog jag starkt avstånd från alla former av onaturlig fysisk aktivitet. När jag tänker på det så här i efterhand så kanske mitt maniska punksingelsamlande i tonåren egentligen handlade mer om att visa min avsky mot hockeykulturen och mindre om att visa min kärlek till Extreme Noise Terror. Ja, ni förstår ju själva att man inte kan bo kvar på ett ställe där liv stavas H-O-C-K-E-Y – HOCKEY! Så jag flyttade. Eller snarare flydde. 25 mils avstånd till hemorten samt det faktum att åren gick hjälpte lite grann mot sportnojan. Som 20-åring kunde jag klara av att följa fotbolls-VM och som 24-åring kunde jag till och med uppskatta det på riktigt. Jag har köpt ett gymkort och senaste OS körde jag nattvaks-stuket. Jag har börjat överväga att bevista en bandymatch live. Men hockey klarar jag fortfarande inte av. I alla fall inte den svenska ickevåldsvarianten. Den kanadensiska är okej eftersom den har den fördelen att jocksen där slår ihjäl varandra. Bra, så slipper jag göra det åt dem.



Eller vad säger du ?
Namn:

Email:

Kommentar: