|
| Hockeysnubben
är en sort för sig och Darling har dissikerat
honom. |
”Hockey
har de senaste åren blivit en del av vår
kultur och vårt dagliga liv” står det på
en amerikansk hockeysite. ”No shit” tänker jag
men inser snart att vi menar olika saker. När siten tror
att ALLA är intresserade av själva spelet hockey och
att folk på allvar är oroliga över Mats Sundins
dagsform, menar jag att hockey är ett lätt sätt
att beskriva vissa företeelser eller en grupp människor.
Vissa grejer är ju helt enkelt... hockey. Det är ett
begrepp som alla förstår. Hockey är att slå
femmor, beställa kyssogram till polaren som fyller år,
att kalla alla chicks horor på rutin utan att vara ironisk
eller reflektera över vad det betyder, att hänga i
gäng, att vara livrädd för bögar eller för
att själv uppfattas som en. Det är också att
äta biff och bearnaise, att vara ihop med Meg Ryan
för hon är ju en trevlig och lätthanterlig tjej
som alltid har kofta på sig, klä sig i chinos (såna
med ficka, bara på det ena benet), ha digitalklocka som
klarar 400 meters djup och köpa tre röda rosor till
sin flickvän (hon kan heta Darryl Hannah också)
på Alla hjärtans dag.
Hockeysnubben är
alltså helt sjukt hetero och har svårt
att prata om något annat än hans två största
intressen: A och O i hockey är 1. Supa och 2. Sex. Han
drar skämt som: ”Jag har sju intressen: sex och öl.”
och skrattar själv åt dem. Och så vill han
slå vad hela tiden ”Jag slår vad om att jag
kan knulla tre olika den här veckan.” Han älskar
nämligen ”utmaningar” och om det inte hade varit
på så låg nivå hade det varit ett ganska
trevligt drag. En hockeysnubbe klarar inte av tjejer som är
smartare än han och tror att allt ordnar sig om han försöker
vara menlös och låter henne ta hand om honom. (AS
IF!)
Han (eller Gry Forsell)
behöver alltså
inte ens vara intresserad av sport för att tillhöra
den här gruppen människor, han är bara en omskrivning
för allt man tycker är ovanligt... svennigt och
negativt.
Som att sitta hemma
och tycka att invandrare tar alla svenska brudar,
att dödsstraff är en bra grej och att det är
manligt att slåss och kvinnligt att laga mat. Hockeysnubben
är en nära släkting till birakillen och innebandydorken.
Eller snarare är hockeykillen resultatet av biraevolutionen.
För trots att hockey uppfanns 1837 har det inte funnits
hockeysnubbar längre än sen mitten av 90-talet.
Om du minns ditt 80-tal kommer du ihåg att ishockey
var Sveriges nationalsport, ingen kunde missa att det var
VM och matcherna mot ryssen kollade till och med mamma på,
hon var inte så intresserad men hon kunde inte låta
bli, för det var sån stämning i tv-rummet
liksom. Sverige vann knappt en enda match, men det gjorde
inget. Vi hyllade Pekka, Masken, Kenta Nilsson
och Anders Eldebrink som hjältar för Fetisov
och de andra var ju ändå oövervinnliga. Man
pratade om elitseriefinalen runt matbordet och tyckte att
Leif Boork var ett svin som tvingade sina spelare att
äta huggorm. Inte underligt att Håkan Södergren
blev lack och slogs. Vi gillade Arne Hegerfors och
Anders ”Ankan” Parmström för att
de hade fina röda kavajer på sig i tv och visste
vad de pratade om. De kunde till och med skämta i direktsändning
och även om det var ganska krystade skämt så
tydde det ändå på någon slags... nivå.
En riksangelägenhet för alla i alla åldrar.
Sen kom Perestrojkan,
ryssarna slutade göra mål och hockeyn köptes
upp av TV3 - den onda kommersiella kanalen med pengar och
som inte vi hade tillgång till. Man fick åka till
en lycklig polare och få utbrott för att Bosse
Hanssons stiliga uppsyn och trygga kommentarer var utbytt
mot en clown med en ”rolig” klappahändernakeps
på huvudet. PA Gullö var en idiot i jämförelse.
Och hans bisittare, otroligt nog vald till Sveriges sexigaste
man flera år i rad - Claes Åkesson - var
om möjligt ännu mer irriterande. Vi undrade hur
det kunde gå så och plötsligt klappade inte
hjärtat lika starkt för Curre Lindmark och
hans mannar längre. Kalla mig ytlig men jag ville verkligen
inte identifiera mig med pajaser som TV3- kommentatorerna.
Hockeyn hade degraderat till något kackiga personer
engagerade sig i, inte en sport för intellektuella precis.
Och öfvremedelklasskids från Lidingö fick
det lätt för sig när de skulle bilda en fördomsprofil
om sportkillar i allmänhet. ”Hockey är TV3,
folle framför tv:n och roliga hattar”. Som upplagt
för en smash. Inte blev det bättre för att
hockey, ibland, är en sport utan finess. Det är
inte som boxning (hanarnas kamp, blod svett och tårar
och förnedring och Klas Östergren-böcker),
det är inte som fotboll (det är poetiskt och ”Åshöjdens
BK”), det är inte den ensamma mannens kamp mot klockan
(löpning och längdskidor). Hockey är brutalt
och amerikanskt, folk tycker det är skitkul att se blodvite
och vill helst att spelarna ska ta av sig handskarna hela
tiden. Hockey är bara ett spektakel, ett tivoli för
vuxna. Asenkelt att dissa.
Av någon anledning
har man ett behov av att se svagheter hos andra
och dra fram dem i ljuset. Man vill få fram en ”vi
mot dem”-känsla för att man inte på något
sätt vill identifiera sig med den kulturen, man vill
gärna vara lite skönare och ha lite mer koll på
hur världen ser ut. Därför ser man att hockeysnubbarna
är enkelspåriga och mest är bra på att
haka på, de är inte så påhittiga. För
någon som gillar att hänga med, som tror att världen
kan vara en skön plats och är bara en aning analyserande
är det det värsta som finns. Hockey är dåligt
+ hockeysnubbar är inga koola katter = allt dåligt
och fult är hockey.
Visst är vi
alla lite hockey innerst inne, jag menar, det finns
knappast någon som inte gillar att dricka öl och
knulla, och det är de kackiga sakerna i oss själva
som vi upptäcker när vi kallar andra hockey. Det
är antagligen sunt att vara en liten procent hockey,
men det är när man är omedveten om att man
är en glad snubbe med lite för mycket manattityd
och testosteron som det blir... h-o-c-k-e-y. På ett
obehagligt sätt. Det finns så mycket mer än
hejaramsor och ett ligg liksom.
|
